Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 1957, H. 4 - Aluminiumklädda elementhus, av Carl-Erik Lindgren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Fig. 2. Sektion genom ytterväggselement.
enfamiljshusets tekniska och ekonomiska
problem och kunde konstatera, att betydande
ansträngningar gjordes för att komma till rätta
med ytbehandlingsproblemen. Olika
specialister kunde omvittna, att ytbehandlingen av
träfasader på nybyggda hus har allt för kort
varaktighet. Till en del ville man förklara detta
med att färgsättningsmodet krävde användning
av pastellfärger, som endast kunde
åstadkommas med mindre varaktiga pigment.
Å andra sidan är det uppenbart, att målad
färg på träunderlag inte får tillräcklig
varaktighet, även om färgen skulle vara
sammansatt med de ur denna synpunkt lämpligaste
pigmenten. Den undermåliga hållbarheten
förorsakas nämligen av andra förhållanden, såsom
fuktrörelser hos träet, nedbrytningsprocesser
i färgens bindemedel, inverkan av ultraviolett
ljus, temperaturstegringar vid solbestrålning,
ångtrycksförhållanden i träet m. m.
Färgfabrikanterna har gjort gällande, att man
genom förbättring av färgkvaliteterna knappast
kan räkna med att kunna åstadkomma någon
nämnvärd ökning av hållbarheten hos
fasad-behandlingen, så länge underlaget till följd av
fuktvariationer har betydande rörelser, och
därtill — utsatt för växlingarna i väderleken
— visar tendens att spricka sönder i ytan med
en kraft, som är långt större än den mekaniska
hållbarheten hos färgskiktet. I konsekvens
härmed hade man försökt att förbättra
underlaget för målningsbehandlingen på olika vägar.
Behandling av träytan med kemikalier
Man hade funnit att målningen på olika slag
av trä visade olika resistens och antog att de
träslag, som lättast visade sig kunna bära ett
färgskikt, innehöll kemiskt verksamma
beståndsdelar med en gynnsam verkan på färgens
hållbarhet. I enlighet härmed extraherade man
ur vissa träslag, framförallt "red-wood",
vattenlösliga ämnen, vilka tillfördes ytan på andra
träslag, som visade sig ha sämre förmåga att
varaktigt uppbära färgfilmen.
Målningen på de behandlade bräderna visade
bättre utseende än på sådana bräder, som icke
behandlats. Förbättringen var emellertid
blygsam.
Försök att stabilisera virkesdimensioneii
Då gammal torkad färg vidhäftar rent
mekaniskt till träet, är det naturligt att tänka sig att
färgen brytes ner genom träets svällning och
krympning till följd av fuktvariationerna.
Färgskiktets hållbarhet borde därför öka, om man
kunde få träet mera dött genom en eller annan
behandling. Flera olika metoder för att stabili-
sera träet har utvecklats, ehuru ingen av dem
ännu är ekonomisk eller tillräckligt effektiv för
att komma till en mera allmän användning.
Acetylerat trä erhålls, om i vanligt trä
ligninets och cellulosans hydroxylgrupper förestras
med ättiksyreanhydrid till ungefär 20 % av
vikten. Fuktvariationerna i virkets dimensioner
minskas då till 30 % av det normala. Vid Forest
Products Laboratory i Madison gjordes 1947 en
försöksserie med ett större antal paneler, som
behandlats parvis med olika typer av färg,
varvid den ena panelen lämnats obehandlad och
den andra hade fått en behandling med
ättik-syraanyedrid. Dessutom ingick i försöksserien
liknande par av omålade paneler. Proven
visade efter 4,5 år att färgen i samtliga fall visade
större hållbarhet då den applicerats på det
behandlade träet. De omålade provpanelerna
sprack mindre än de icke acetylerade. De
utförda proven anses lovande.
Impregnering är en annan metod att öka
träets dimensionsstabilitet. Den utförs med
konstharts, som härdas sedan det trängt in i
trästrukturen. På detta sätt har man kunnat
producera trämaterial av stor stabilitet. De
färgskikt, som applicerats på provytor har
emellertid visat en tendens till krakelering,
som mera torde bero på färgens egenskaper än
på rörelserna hos underlaget.
Pappersklistring är en underbehandling för
målning som redan 1932 försöktes vid Forest
Products Laboratory. Man utförde proven på
ytterväggspaneler av "yellow pine" med papper
av två olika tjocklekar, det ena mycket tunt
och det andra ett kraftigt omslagspapper.
Papperet limmades med djurlim, så att halva
längden av provpanelen papperskläddes. Hela
ytan målades.
Färgen blev betydligt mer hållbar på de med
papper beklädda delarna. Vidare hindrade
kraftpapperet färgen att lossna längre än det
tunnare papperet, som visade sig alltför svagt
för att motstå de spänningar, som uppstod
sedan färglagret börjat nedbrytas.
Kraftpapperet hindrade också att sprickor i träet
medförde märkbara sprickor i färgskiktet.
Fortsatta försök visade, att det är av största vikt
att papperet så effektivt som möjligt limmas
fast vid träet, då annars de spänningar, som
uppstår i färgskiktet vid åldringen bryter
sönder pappersfilmen.
Senare har nya försök gjorts för studium av
effekten av en pappersbeklädnad på
ytterväggs-paneler. I detta fall använde man två olika
tjocklekar av kraftpapper, som impregnerats
med 5 vikt-% fenolhartslim, vilket härdats
utan tryck vid 165°C under 15 min. Papperet
limmades vid träet med kaseinlim,
karbamid-hartslim eller fenolhartslim.
Efter 14,5 månader hade alla omålade
paneler med pappersbeklädnad släppor i
nederkan-ten. De som limmats med kaseinlim hade
skadats mest. De målade panelerna med såväl
kasein- som fenolhartslimmad
pappersbeklädnad var alltjämt i utmärkt kondition. Efter
litet mer än två års total exponeringstid hade
/00 TEKNISK TIDSKRIFT 1957
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
