Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 1957, H. 6 - Utbyggnadsplan för svensk TV, av Björn Nilsson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
metervågsutrustning ligger i driftsäkerhet och
överföringskvalitet. Driftsäkerheten anses vara
hjälpligt tillgodosedd med enkla utrustningar
om stationerna byggs med stationär materiel.
Mobil apparatur bör däremot dubbleras,
varigenom dennas anskaffningskostnader blir
ungefär lika stora som för stationär apparatur. Om
den stationära utrustningen dubbleras, kan
mellanstationerna drivas obemannade, men detta
är knappast tänkbart med mobil apparatur.
Beträffande överföringskvaliteten blir den
mobila utrustningen underlägsen, när antalet
mellanstationer överstiger ett tiotal. Att utrusta
bela linjen Stockholm—Malmö med mobil
apparatur är alltså ej tillrådligt.
Som antennbärare har övervägts betongtorn
30 m höga samt fackverkstorn och stagade
fackverksmaster, högst 50 m höga.
Betongtorn användes av Televerket vid den
radiolänklinje för mångkanaltelefoni som för
närvarande byggs mellan Falun och Mora. Dessa
torn har hög mekanisk stabilitet och erbjuder
uppställningsmöjligheter för all materiel på en
station. Det ställs emellertid helt skilda krav
på antennbärarna i en telefoni- och i en
TV-förbindelse. I det senare fallet kan man
montera antennerna i en fackverksmast eller -torn
(< 50 m) och ställa upp övrig utrustning i en
byggnad vid mastens fot. Vattenfallsstyrelsen
har konstruerat en lämplig mast, fig. 1.
Totalkostnaden för en stationsanläggning med mast
och enkel hydda torde ej behöva överstiga
50 000 kr. vilket är en bråkdel av kostnaden
för ett betongtorn.
Även med största sparsamhet blir de fasta
anläggningarna i en programförbindelse dyra
och tidskrävande att bygga. Utredningen har
därför undersökt möjligheterna till ett
samgående mellan de olika myndigheter som för
närvarande driver radiolänklinjer, nämligen
förutom Telestyrelsen också Försvaret ocli
Vattenfallsstyrelsen. En sådan samordning synes
vara möjlig att uppnå och kostnaderna för
vissa TV-programlinjer kommer därigenom att
sänkas.
Utredningens förslag till utbyggnad av
programförbindelser under den närmaste
femårsperioden upptar en stamlinje Stockholm —
Norrköping — Skövde — Göteborg — Malmö.
Längs denna linje kan grenlinjer byggas till ett
antal sändare. Slutlinjen skall byggas i två
etapper. I den första etappen, som sträcker sig
till våren 1958, göres linjen enkelriktad och
vändbar, dvs. program skall kunna överföras
antingen norrut eller söderut. Under den
senare etappen fram till 1959 dubbleras linjens
radioutrustningar, varigenom driftsäkerheten
blir högre ocli dubbelriktad förbindelse
möjliggöres.
Radioutrustningarna avses bli av stationär typ
och arbeta på centimetervågor med 3 m
pa-rabolantenner. Anordningar för driftautomatik
samt extra radiotelefonförbindelse ingår. De
fasta stationsanläggningarna inkluderar 45 m
fackverksmaster som antennbärare,
provisoriska byggnader jämte reservkraftaggregat.
Fig. 1. Vattenfallsstyrelsens 96 m fackverksmast för
radiolänklinje med 15 cm våglängd; masttoppens
utseende framgår av uppsatsens vinjettbild.
Det är av största vikt för TV-rörelsens
ekonomi att stamlinjen färdigställs i rätt tid, varför
förberedelsearbeten måste igångsättas med det
snaraste. Om det av tidsskäl blir nödvändigt
kan mobila radioutrustningar provisoriskt
tillgripas på en mindre del av sträckan, antingen
Stockholm—Norrköping och Göteborg—Malmö.
Kalkylerna rubbas ej i högre grad av en sådan
åtgärd, under förutsättning att de mobila
utrustningarna senare kan användas på annat
liåll. Antalet stationer har beräknats bli 17,
medelavståndet mellan stationerna är 40 km
och fågelvägssträckan 640 km. Den totala
anläggningskostnaden beräknas bli 6,1 Mkr eller
9 530 kr/km. Investeringarna fördelas över
budgetåren 1957/58—1959/60. Linjens
detaljsträckning kan varieras utan att
anläggningskostnaderna påverkas i högre grad.
Vid beräkning av linjens årskostnader har
räknats med en 10-årig avskrivning samt
inkluderats hyra av programledningar för
TV-pro-grammens ljud. När linjen byggts ut till full
omfattning blir årskostnaden 1,05 Mkr eller
1 560 kr/km.
Sändarstationer
Med hänsyn bl.a. till att
programförbindelser-na för television är dyrbara, synes det vara
lämpligare att i begynnelseskedet anlägga ett
mindre antal sändarstationer med god räckvidd
än flera småstationer. En stations räckvidd
ökas ju högre antennen placeras. Vidare bör
den utstrålade effekten vara så stor, att god
mottagning garanteras även vid horisonten.
Om cn sändare kan placeras fritt, bör både an-
TEKN I SK TIDSKRIFT 1957 JQS
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
