Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 1957, H. 6 - Utbyggnadsplan för svensk TV, av Björn Nilsson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
tiglieten förbands med en mängd villkor, bl.a.
25 veckotimmars sändningstid, 1 500 kr
apparatpris och 75 kr licensavgift.
En prognos som den nämnda måste givetvis
vara behäftad med stor osäkerhet. Eftersom
något säkrare underlag för licensberäkning nu
ej står till buds, har 1956 års TV-utredning
granskat i vad mån prognosens förutsättningar
ändrats. Positiva ocli negativa faktorer synes
i stort sett jämna ut varandra, varför
prognosen fortfarande ansetts vara giltig. Vid
beräkningen av licensantalen inom resp.
sändarsta-tions primärområden har 1950/51 års
befolkningssiffror använts, vilket innebär en
säkerhetsmarginal, ty hela landets folkmängd har
sedan dess ökats. Vidare kan TV-stationernas
verkliga försörjningsområden väntas bli större
än de beräknade.
Den förutsedda mottagarutvecklingen vid
utbyggnadsalternativ 3 framgår av fig 4. I början
på 1960-talet bör enligt kurvan
apparatbeståndet öka med 75 000 per år. Detta antal
motsvarar för övrigt ungefär 1956 års nyanskaffning
av bilar inom samma befolkningsområden.
Genom att sammanställa verksamhetens
utgifts- och inkomstposter för varje program- och
utbyggnadsalternativ erhåller man årliga och
ackumulerade driftresultat, fig. 5 och 6. Man
ser av dessa kurvor bl.a.
programproduktio-nens stora inverkan på det ekonomiska
resultatet. För sändningsplan C uppgår de
ackumulerade underskotten till 50—100 Mkr efter sju
års drift. Inte ens det sämsta
verksamhetsalter-nativet vid programplan D lämnar så stort
underskott. Alternativ 3 D kommer snabbast att
bringa jämvikt mellan televisionsrörelsens
inkomster och utgifter, varför detta alternativ
har förordats av utredningen. I ett läge med
begränsade ekonomiska resurser nöjer man sig
alltså med en måttlig programproduktion, som
dock en relativt stor del av landets invånare
kan bli delaktig av.
För alternativ 2 D utjämnas det ackumulerade
underskottet ett år senare än för alternativ 3 D,
trots att i det förra fallet endast fyra
stationer utbyggts mot 14 i det senare fallet.
Förklaringen ligger däri att stationerna bjrggs ut
i stort sett efter sjunkande
befolkningsunderlag. Man kommer då mycket snart in på en
grupp stationer som vid slutet av den period,
för vilken kalkylerna genomförts, ännu inte
hunnit ge några större överskott. Man kan
därför med nästan oförändrat ekonomiskt resultat
utbygga också de föreslagna kompletterande
stationerna, vilka inte fordrar några dyrbara
programförbindelser.
En sammanfattning av anslagskalkylerna för
verksamhetsalternativ 3 D återges i tabell 3.
Man finner därav att televisionen under
1957/58 behöver ett totalanslag på 15,1 Mkr,
av vilka dock något över 2 Mkr beräknas
återgå i form av licensinkomster. Ökningen från
innevarande budgetårs anslag på ca 5 Mkr är
stor, men nödvändig, eftersom både en större
programproduktion och utbyggnad av
distributionsnätet snarast fordras.
Med hänsyn till betydelsen för
televisionsrörelsens ekonomi har utredningen i ett
fristående kapitel behandlat det omdebatterade
problemet kommersiell television. Utredningen liar
Fig. 5. Driftresultat av TV-verksamhet med
sändningsplan C (högst 35 h/vecka) och olika
utbyggnadsalternativ; 1 Stockholm, 2 Stockholm, Göteborg,
Malmö, Norrköping, 3 samtliga li stationer.
Fig. 6. Driftresultat av TV-verksamhet med
sändnings-plan D (högst 18 h/vecka) och olika
utbyggnadsalternativ; beteckningarna är desamma som i fig. 5.
TEKNISK TIDSKRIFT 1957 jf!5
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
