Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 1957, H. 7 - Provning av papper, av Olle Andersson och Jan Bergström
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
kevärden närmare 10 km, medan papper för
tryckning kan ligga på halva värdet. Till
jämförelse kan nämnas att motsvarande värde för
stål St 37 är ca 5 km.
Denna standardiserade dragprovare kan
förses med diagramskrivare, men sådana diagram
är av tvivelaktigt värde, då anordningen för
töjningsmätning på mekanisk väg har låg
precision och töjningshastigheten genom pendelns
rörelse icke blir konstant. För viskoelastiska
material är det av vikt att någon av
provningsparametrarna hålles under kontroll.
Under senare år har framkommit
dragprovnings-maskiner för diagramritning, där töjningen
sker med konstant hastighet. Man använder
därvid automatisk kedjevåg eller elektriska
trådtöjningsgivare för spänningsmätning.
Dessa har fått en viss spridning, men det torde
ännu dröja lång tid innan ett sådant
instrument blir standard.
Dragprovet användes vanligen som ett
allmänt mått på papperets mekaniska styrka,
ehuru något säkert samband mellan sådana
provningsdata och materialets styrka i
praktiken icke föreligger. De plastiska
egenskaperna och hastighetsberoendet komplicerar här
bilden.
Sprängstyrka
För att undvika komplikationen med
papperets anisotropi samt det svårtolkade samspelet
mellan brottspänning och brottöjning föredrar
en del fabrikanter och konsumenter ett prov
som till sin karaktär är mera integrerande än
det rena dragprovet. Detta prov har troligen
sin upprinnelse i ett rent tumprov, dvs. man
trycker tummen genom ett pappersark och
känner efter, hur stort motstånd papperet
erbjuder innan det går sönder.
Provet är numera mekaniserat så att man
spänner fast ett pappersark över ett cirkulärt
hål med någon centimeters diameter, varvid
hålet är försett med ett tunt gummimembran.
Gummimembranet utgör en del av väggen i ett
slutet hydrauliskt system. När vätsketrycket
ökas, bucklar gummimembranet ut och trycker
därvid papperet framför sig, så att detta antar
samma form som gummimembranet. När
papperet brister, försvinner övertrycket i vätskan,
och en manometer med medbringarvisare
anger det högsta tryck, som vätskan varit utsatt
för.
Detta tryck är papperets sprängstyrka och
tas som ett mått på dess integrerade styrka.
Sambandet mellan detta tryck och i
bristningsögonblicket i papperet rådande spänningar
och töjningar är dock mycket komplicerat.
Provet är emellertid snabbt och synnerligen
bekvämt, eftersom ingen noggrann tillskärning
av provstycket fordras. Det åtnjuter därför stor
popularitet och användes av många, särskilt
engelsmännen, ofta som den enda
styrkespe-cifikationen, speciellt när det gäller tjockare
kvaliteter, av kategorin kartong.
Det hävdas också att detta prov mer än
drag-provet efterliknar den sortens påfrestning som
papper blir utsatt för i praktiken. Om man
bär föremål i en papperspåse, påfrestas ju
papperet just på ett allsidigt sätt liknande det
på vilket det provas i en sprängtrycksprovare.
Då detta prov i motsats till dragprovet tar
hänsyn till materialets brottöjning i olika
riktningar, kan denna synpunkt ha sitt
berättigande. Provet har emellertid under senare tid på
forskarhåll, särskilt i Skandinavien, kritiserats
mycket starkt.
Rivstyrka
För den praktiska användningen är
styrkeprov av hittills beskrivna slag icke tillfyllest.
Cellofan, som för kemisten icke avsevärt
skiljer sig från papper, har en avsevärd styrka i
en dragprovare. Det är svårt att dra av en
remsa "scotch-tape". Försöker man däremot riva
av den, finner man att detta går nästan av sig
självt, förutsatt att man har en brottanvisning i
kanten av remsan.
Att rivning utan brottanvisning är svår att
utföra sammanhänger med själva rivningens
natur. Man kan aldrig få en reva från kanten
och in i ett material utan att först utsätta det
för dragpåkänning i kanten, så att en bristning
uppstår. Sedan man väl fått ett inriv återstår
att skilja de bägge delarna åt, varvid ingen
dragpåkänning fordras. Man skiljer därför på
inrivstyrka och genomrivstyrka. Då
inrivstyr-kan är helt bestämd av dragstyrkan, behöver
man icke bestämma den särskilt.
Genomrivstyrkan är däremot en belt annan
sak, den influeras så starkt av andra faktorer
än dragstyrkan, att något som helst samband
mellan dessa två icke tycks råda. Jämför t.ex.
cellofanet, vars genomrivstyrka är praktiskt
taget noll. I själva verket torde det dock vara
dragstyrkan eller kanske snarare skjuvstyrkan
det ytterst hänger på även här. Motståndet
mot bristning bestäms ju när allt kommer
omkring av storleken av de sammanhållande
krafterna i materien. Genom att papper kan
vikas har man emellertid helt andra möjligheter
att åstadkomma spänningskoncentrationer, när
man väl fått ett inriv.
Rivstyrkan bestämdes förmodligen också med
fingrarna en gång i tiden. Man har här
ersatt dem med en annan pendelapparat, där
pendeln och stativet uppbär var sin klämma.
Pendeln föres ut i ett ytterläge och fasthålles
där av en spärr. I detta läge sitter pendelns
och stativets klämmor mitt för varandra på ett
sådant sätt att man kan lägga in en
pappersremsa (vanligtvis flera) i bägge klämmorna.
De bägge spalterna i vilka provet införes
ligger då i samma plan. Provet fastskruvas i
klämmorna och får ett initialsnitt mitt emellan
dem.
Då pendelspärren frigöres, tvingas den ena
klämman att röra sig, ocli provet rives av med
början vid initialsnittet. Pendelns deflektion
åt motsatta hållet i jämförelse med dess
initialläge utgör ett mått på den för rivningen
erforderliga energimängden. Denna omräknas per
längdenhet reva och uttryckes sålunda med
TEKNISK TIDSKRIFT 1957 jf!5
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
