Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 1957, H. 10 - Drivs Sverige mot elbrist? av Lr
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Drivs Sverige mot elbrist?
Under det senaste året har de framtida
energihushållningsproblemen ägnats stort intresse i
den allmänna debatten, dels genom de statliga
utredningarna om atomenergin och
bränsleförsörjningen, dels genom Suezkrisens
påminnelse om vårt starka beroende av en
kontinuerlig bränsleimport. Härvid har klart visats, att
energiproblemen med största sannolikhet
kommer att förvärras under den närmaste 1
O-årsperioden, och att våra möjligheter att på kort
sikt vända denna utveckling är mycket små.
Så mycket större anledning finnes emellertid,
att energiförsörjningen ägnas tillbörligt
intresse, och att alla möjligheter att minska
energiförsörjningens importberoende
tillvaratas. Det ligger i energiförsörjningens natur,
att detta främst kan åstadkommas genom
ökade investeringar, vilket med dagens
kapitalsvårigheter innebär en extra komplikation.
På längre sikt hoppas vi såväl här i Sverige
som i många andra länder på atomenergins
kommersiella genombrott. Det råder full
enighet om, att en svensk insats måste göras för
att driva fram en inhemsk
atomenergiproduktion inom de närmaste 15—20 åren, dvs. före
den tidpunkt, då våra vattenkraftresurser är
helt ianspråktagna. Det är därför glädjande,
att arbetet härmed efter långvariga
begynnelsesvårigheter nu äntligen tycks kunna ta fart.
Dock bör det kanske vara på sin plats att
något dämpa tilltron på atomenergins
konkurrensförmåga under den närmaste framtiden.
Det är fullt klart, att nu planerade
atomvärme-anläggningar kommer att kräva avsevärt större
investeringskapital än motsvarande
konventionella anläggningar. Det förefaller även
sannolikt, att de totala bränslekostnaderna blir
väsentligt högre i de första
atomvärmeanlägg-ningarna än vid motsvarande konventionella
kol- eller oljeeldade anläggningar. Med hänsyn
till de knappa investeringsmedlen måste man
därför ställa sig tvekande inför de framlagda
planerna på byggandet av 6
atomvärmereak-torer till mitten av 1960-talet.
Ett illavarslande tecken utgör också, att den
koncentrering av resurserna i statlig hand,
som genomdrivits på politisk väg, såsom första
resultat medfört, att två reaktorer samtidigt
utvecklas. Desssvärre har vidare prioritet
givits åt den mest komplicerade anläggningen,
medan den enklare anläggningen, som borde
utnyttjats för att samla erfarenheter för det
fortsatta arbetet, satts i andra hand.
Atomkraftverkens ekonomi är ännu omöjlig
att förutspå. Den första stora atomkraftstation,
som förutskickats komma i drift omkring 1963,
får betraktas såsom en ren försöksanläggning.
Anläggningskostnaderna torde att döma av
utländska erfarenheter bli 50—100 % högre än
för ett konventionellt ångkraftverk och alltså
av samma storleksordning som för en
norrländsk vattenkraftstation inklusive
överföringskostnaderna till södra Sverige.
Bränsleutredningen har klart visat, att
vattenkraften utgör vår enda, inhemska
energikälla av väsentlig betydelse under de närmaste
10—15 åren. Lyckligtvis är våra
vattenkraftresurser tillräckligt stora för att både under
denna period och ytterligare åtskilliga år
framåt kunna tillfredsställande täcka alla
uppkommande behov inom elförsörjningen.
Utrymme finnes även för ett undantag av det
fåtal vattenfall, som ur naturskyddssynpunkt
eller andra orsaker kan anses så värdefulla i
orubbat skick, att nationen anser det motiverat
att undanta dem från utbyggnad.
Bränsleutredningens självklara förslag är därför, att
vattenkraftutbyggnaderna måste på allt sätt
främjas.
Tyvärr åtföljes ej teori och praktik. Knappast
har detta förslag framlagts, förrän regeringen
anser det lämpligt att med hänvisning till det
svåra investeringsläget begränsa
vattenkraftutbyggnaderna hos det statliga kraftföretaget,
vattenfallsstyrelsen. Samtidigt begränsas
utbyggnaderna hos de kommunala och enskilda
kraftföretagen genom omöjligheten att få
tillräckliga lån på kapitalmarknaden.
Resultatet av denna politik är visserligen ej
omedelbart märkbart, men blir dess
kännbarare om några år. I stället för att främja den
inhemska energiproduktionen har
statsmakterna strypt utnyttjandet av vår förnämsta
och mest ekonomiska energikälla. Bristen i
vattenkraftproduktion måste ersättas med
motsvarande elproduktion i ångkraftstationerna,
av vilka många är gamla och kräver en
oproportionerligt hög förbrukning av importerat
bränsle. Kapitalbesparingen kommer
härigenom att inom några få år ha ätits upp av ökade
bränslekostnader. Desssutom föreligger
avsevärd risk för att industrins fortsatta
rationalisering och utbyggnad måste begränsas av brist
på elektricitet.
De finansiella svårigheter, som i dag står
hindrande i vägen för den fortsatta
utbyggnaden av den inhemska vattenkraften, synes
till en del bero på en underskattning av
vattenkraftens betydelse för landets totala
energiförsörjning. Tyvärr har denna uppfattning delvis
TEKNISK TIDSKRIFT 1957 jf!5
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
