Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 1957, H. 11 - Nya material - Självbunden kiselkarbid, av SHl - Andras erfarenheter - Konserver »smakfärskas» med enzym, av SHl - Fältprov med 380 och 220 kV tryckluftsbrytare, av R Engström - Termovåg, av SHl
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
betsstyckena en icke närmare beskriven
högtempe-raturbehandling varvid ett självbundet material
erhålls. Då kristallerna växer under processen, får
arbetsstyckena en ganska grov yta som emellertid
kan göras jämn genom grovslipning eller polering.
Materialets kiselkarbidhalt är 95—98 %>. De största
föroreningarna är kisel, kol, järn och aluminium.
Halten av de båda metallerna beror på
utgångsmaterialets renhet. Används högren kiselkarbid,
innehåller slutprodukten bara ca 3 °/o Si och 0,2 °/o
kol (K M Taylor i Materials & Methods okt. 1956
s. 92—95). SHl
andras erfarenheter
Konserver "smakfärskas" med enzym
Man lär kunna återge konserverade livsmedel deras
"färska" smak genom att försätta dem med ett
tidigare upptäckt smakgenererande enzymkomplex,
kallat flavores. Man kan t.ex. återge vakuumtorkad
kål dess friska smak genom att behandla den med
vatten och ett enzym erhållet ur senapsfrön.
Samma metod kan användas för förbättring av smaken
hos t.ex. ärter, spenat, ananas, tomater, apelsiner,
bananer, jordgubbar och morötter.
Tillsats av enzymet sägs ge samma resultat som
frukters naturliga mognad. Senapsfrön är inte den
enda tänkbara råvaran för utvinning av flavores.
Som råvarukälla skall man uppsöka en med det
konserverade livsmedlet botaniskt besläktad växt
som är rik på enzym. Metoden är ännu på
experimentstadiet men anses öppna stora möjligheter
(Chemical & Engineering News 25 juni 1956
s. 3103). SHl
Fältprov med 380 och 220 kV
t ry c kl uf tsb ry ta re
Isolationsnivån för det svenska storkraftsystemet
har bestämts med hänsyn till interna
överspänningar. Stationsutrustningen men ej ledningarna skyddas
mot åsköverspänningar med avledare. Det har ej
ansetts ekonomiskt att möta uppträdande
åsköverspänningar även på ledningarna genom en
ytterligare höjd isolationsnivå. Ledningsisolationen och
ledningskostnaden blir därmed beroende av de inre
överspänningarna, som till betydande del bestäms
av de använda strömbrytarnas tendens att ge
kopplingsöverspänningar i vissa kritiska brytfall.
En svensk brytare för 380 och 220 kV har en
märkdriftström om 1 200 A och en symmetrisk
brytförmåga om 12 000 resp. 6 000 MVA. Det är en
tryckluftbrytare med 12 resp. 8 effektbrytställen
per fas i serie med en frånskiljare. Spänningen
fördelas jämnt med styrmotstånd, och brytaren kan,
för att ej ge upphov till farliga överspänningar vid
brytning av små induktiva strömmar, förses med
skyddsmotstånd.
I det svenska nätet har brytarnas
överspännings-egenskaper provats vid brytning av små kapacitiva
och induktiva strömmar. Därvid har tomgående
ledningar av olika längd brutits vid spänningar upp till
510 resp. 210 kV. Brytprov har även gjorts med
tomgående och reaktorbelastade transformatorer m.m.
Brytarna har visat sig vara återtändningsfria,
vilket ju kan väntas av tryckluftsbrytare, och vilket
vid ledningsbrytning ej medför andra
överspänningar än dem som föranledes av ändringarna i
systemet. Även vid brytning av induktiv last erhölls
låga och fullt tillåtliga överspänningar.
Maximalvärdet på "överspänningsfaktorn" var således 2,1
för 380 kV-brytaren och 2,5 för 220 kV-brytaren.
Dessa värden uppmättes vid brytning av
transformator med viss reaktorbelastning. Bryttiden från
impuls till sista strömsläckning var i medeltal 47 ms
(R Engström & L R Bergström i Aseas Tidning
1956 h. 7—8 s. 123—132). R Engström
Ter mo våg
Vid undersökning av reaktioner vid framställning
av keramik är det ofta önskvärt att man kan väga
reaktionsblandningen genast efter en viss
värmebehandling eller medan den fortfarande har hög
temperatur. Detta kan sällan utföras med vanliga
gravirnetriska metoder, och man behöver därför en
termovåg (Tekn. T. 1955 s. 1055) som kontinuerligt
registrerar provets viktändring. En sådan har
konstruerats vid University of Utah.
Vågen (fig. 1) är en normal Ainsworth-våg med
optisk balk och kedjevikt. Ljusstrålen från balkens
spegel kastas mot fotoceller i stället för mot den
normala avläsningsskalan. Strömmen från cellerna
förstärks och driver en motor som ändrar kedjans
läge. Vid automatisk drift ändras belastningen på
vågbalken med 0,1 mg/s. Kedjevikten kan också
manövreras manuellt.
Under vågen finns en elektrisk rörugn som har en
150—250 mm lång zon med konstant temperatur.
Dess rör är av zirkon och lindningen av Kanthal.
Den senare består av en huvudlindning och en extra
Fig. 1. Termovåg.
TEKNISK TIDSKRIFT 1957 jf!5
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
