Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 1957, H. 12 - Krutraketmotorer och raketkrug, av Åke Håborg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Fig. 5. Den amerikanska artilleriraketen RV-A-10,
en av de största krutraketer som hittills tillverkats;
drivmedlet är gummikrut (Thiokol).
Olin Mathieson uppger att priset för ett
nyligen utvecklat kolloidalt krut har sjunkit
under 2 $/kg mot tidigare 10 $/kg och däröver.
I de fall då driftkostnaderna är av större
betydelse vid bedömningen av ett nytt
raketprojekt, måste man naturligtvis utom till de rena
drivmedelskostnaderna även ta hänsyn till de
ofrånkomliga utgifterna för speciella
lagringskärl, transportmedel, specialutrustning och
skyddsanordningar för personalen. Härtill
kommer kostnaderna för konstruktion och en
omfattande försöksverksamhet av själva
raketmotorn och dess komponenter. Om hänsyn
även tas till det i förhållande till de fasta
kostnaderna relativt låga antalet genomförda
raketskjutningar, är det högst sannolikt att man
helt kan borste från vätskeraketmotorns
fiktivt lägre driftkostnader.
Såväl driftsäkerhet som kostnad är de två
bärande skälen till att man vid
flerstegsrake-ter i samband med höghöjdsforskning inom
den amerikanska flygforskningsanstalten Naca
numera helt gått in för krut, fig. 3. Man
framhåller9 om kostnaderna, att man nu för en
fyr-stegskrutraket betalar 3 500 $, under det att en
vätskeraket tidigare kostat minst 35 000
Slutsatser
Med utgångspunkt från tekniska bedömanden
har man sålunda god täckning för valet av
krutraketmotorn som lämpligaste och
tillförlitligaste drivkälla vid konstruktionen av
fältmässiga vapen och startraketer. Man kan våga
påstå, att alla moderna artilleriraketer förses
med krutraketmotor. Enda undantag är de
största pjäserna vilka har karaktären av
inter-kontinentala flygrobotar.
Den amerikanska arnlén tilldelas 1957 den
effektiva krutraketen "Little John", som säges
i stor utsträckning komma att ersätta vissa
grövre kanoner, fig. 4. Den mäktiga
krutraketen RV-A-10, fig. 5, som utvecklats av General
Electric, har som drivladdning ett gummikrut,
vilket troligen gjutes direkt i motorn.
Startraketerna bygger helt på
krutraket-principen, fig. 6. Enda undantag utgörs i varje
fall nu av de pjäser som är avsedda för
satellitprojekt.
Drivraketer med brinntider upp till ca 100 s
konstrueras för krut- eller hybriddrift, fig. 7.
Då det gäller mycket stora raketprojekt, vid
vilka man kan tillgodogöra sig
vätskedrivmedlens högre energiinnehåll eller där
brinn-tiderna överstiger ca 100 s eller där t.ex.
behov föreligger att under gång kunna reglera
motorns drivkraft efter önskan, utgör
vätske-raketmotorn nu den enda möjliga drivkällan.
Härvid är man medveten om vätskedriftens
komplicerade natur, men då omfattningen av
skjutverksamheten är begränsad till ett
relativt litet antal skott vid ett fåtal skjutplatser,
kan man påräkna tillgång till en högt
specialiserad personal.
Då raketmotorn och dess drivmedel ingår
som en del i ett modernt vapen, som skall
fördelas i större mängd på ett stort antal platser
där man ej kan påräkna raketutbildad pesonal
men där man måste ha höga krav på
fältmässighet och effektivitet, där är krutraketmotorn
given.
Det är underförstått att vätskeraketmotorer
fortfarande kommer att ingå som
drivmaski-ner i exempelvis bemannade flygplan som
skall operera på hög höjd och i torpeder för
drift under vattenytan.
Krutraketmotor
Själva krutmotorn är i regel mycket enkel till
sin konstruktion (fig. 2). Det är som nämnts
en ständig strävan att göra motorn så lätt som
möjligt. Ett sätt är att noga välja material, och
i detta sammanhang kan nämnas att den
amerikanska jaktroboten "Falcon" (Tekn. T. 1953
s. 123), som skjuts från flygplan mot flygplan,
har motorhylsan utförd i armerad
glasfiberplast. Även den amerikanska tvåstegs
luftvärnsroboten "Nike’s" startraket har nyligen
utförts i glasfiberplast, förmodligen epoxi-
Fig. 6.
Startraketen "Pusher",
tänkbar som
start hjälp för
någon av de [-rammotordriv-na luftförsvars-robotarna "Ta-los"-]
{+rammotordriv-
na luftförsvars-
robotarna "Ta-
los"+} eller
"Bo-marc"; drivmedlet är ett krut
sammansatt av [-ammoniumnitrat, syntetiskt-]
{+ammonium-
nitrat, synte-
tiskt+} gummi och
kimrök
(Phillips); dimensioner: diameter
0,6 m, längd ca
4,5 m,
uppskattad totalimpuls
150 000 kps.
TEKNISK TIDSKRIFT 1957 jf!5
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
