Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 1957, H. 12 - Krutraketmotorer och raketkrug, av Åke Håborg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Fig. 7.
"Ter-rier", fartygs
-baserad luftvärnsrobot med
en startraket
och en
driv-raket, bägge [-krutmotordrivna.-]
{+krutmotor-
drivna.+}
eller polyesterplast, i stället för stål.
Fördelarna är lägre vikt, enkel tillverkning, oberoende
av svåråtkomliga metaller, vartill kommer en
viss skörhet som gör att tomhvlsan lättare går
sönder utan att göra större åverkan vid
nedslag inom bebyggt område. För närvarande är
kostnaden den begränsande faktorn.
Ett annat sätt är att låta krutet utgöra
värmeisolering mot de heta förbränningsgaserna i
motorhylsan genom att förbränningen endast
sker inifrån krutladdningens centrumhål och
ej berör motorväggen. Härigenom kan man
tillgodogöra sig ett härdat materials höga
hållfasthetsvärden. Vid konstruktionen av
robotraketer gäller det att 0111 möjligt sammanbygga
motor och skrov så att motorn blir
kraftupptagande även för yttre belastningar.
Utnyttjandet av det höga värmevärdet hos ett
modernt krut förutsätter tillgång till lätta,
värmehållfasta material i brännkammarens
utloppsdel och dysan. Detta är naturligtvis
önskvärt, särskilt vid raketmotorer med hög
drivkraft under relativt lång brinntid (5—
100 s).
Hybridmotorer
Hybridraketmotorn kan vara av intresse som
drivkälla i robotar och vid större artilleri- och
höghöjdsraketer. Denna typ av raketdrift
kännetecknas av att antingen bränslekomponenten
eller syrebäraren är i fast form i rakethylsan
och att antingen bränslet eller syret sprutas in
i brännkammaren. Eftersom de flesta fasta
syrebärarna har lägre syrepotential än de
flytande, väljer man praktiskt taget alltid
kombinationen syrebärare som vätska, t.ex.
flytande syre eller väteperoxid, och bränsle i
fast form, företrädesvis något syntetiskt
gummi eller annan lämplig gjutbar plast.
Härigenom kan en hybridmotor göras lättare än
en krutraketmotor avsedd för samma
prestanda.
I detta sammanhang förtjänar även att
nämnas ytterligare en hybridtyp, nämligen den
mantlade rammraketen. Rammotorns
brännkammare fylls eller beläggs utefter
innerväggarna med ett gjutbart krut,
diffusoröppning-en sluts och projektilen skjuts rakt upp som
raket. När den hastighet nåtts som fordras för
att rammotorn skall arbeta, öppnas diffusorn
automatiskt, och projektilen går som
ramm-motor i horisontalbana vid högt Mach-tal.
Som en variant kan tänkas att rammotorns
bränsle utgörs av någon reagerande metall,
t.ex. magnesium eller trimetylaluminium, och
att luftens syre utnyttjas som syrebärare.
Raketkrut
De för raketmotorer i dag använda kruten kan
uppdelas i två huvudgrupper, nämligen
homogent eller kolloidalt krut samt heterogent krut
eller biandkrut.
Det homogena eller kolloidala krutet, som
kanske är det mest kända, utgörs av en kemisk
förening som i sig innehåller såväl bränsle
som det för förbränningen erforderliga syret.
Till denna grupp hör
ncgl(nitrocellulosa-ni-troglycerin)-kruten (Cordite, Ballistite) och
degn (dietylenglykoldinitrat)-kruten.
Det heterogena krutet eller biandkrutet
("composite propellant"), som är det äldsta,
erhålles genom att man på mekanisk väg
blandar de två komponenterna bränsle och
syrebärare. Hit hör svartkrutet, där
kaliumnitra-tet är syrebäraren som i pulverform blandas
med kolpulver och svavel som bränsle och där
svavlet även verkar som bindmedel. Under
1940-talet utvecklades i USA ett
asfalt-perklo-rat-krut, där en kombination av asfalt och olja
utgör bränsle och bindemedel i blandningen
och kaliumperklorat är syrebärare.
Man kan också blanda komponenter från de
bägge kruttyperna med varandra, varvid
produkten i allmänhet får karaktären av
biandkrut. Ett amerikanskt krut består t.ex. till två
tredjedelar av ammoniumperklorat och resten
av ungefär lika delar nitrocellulosa och
nitroglycerin.
Plastkrutet, som nu är föremål för en
intensiv utveckling, ingår i blandkrutgruppen. Det
har många önskvärda tillverknings- och
förbränningstekniska egenskaper. Det blir billigt
i tillverkning då såväl anläggnings- som
råvarukostnaderna är förhållandevis små och
kassationen liten. Man kan välja
tillverkningsmetod efter önskan, t.ex. pressning,
formgjut-ning eller gjutning direkt i raketmotorhylsan.
Ett praktiskt taget obegränsat antal
kombinationer mellan olika bränslen och syrebärare
samt tillsatsämnen kan göras, varigenom
förbränningsegenskaper, hållfasthet och
konsistens kan varieras efter önskan inom mycket
stora gränser (laddningen kan "skräddarsys").
Energiinnehållet är högt (200—250 kps/kg)
även vid relativt lågt förbränningstryck (låg
motorvikt). Laddningstätheten, dvs. hög
krutvikt och totalimpuls vid en given motorvolym,
TEKNISK TIDSKRIFT 1957 jf!5
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
