Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 1957, H. 12 - Andras erfarenheter - Överdimensioneringen av ryska elkraftanläggningar, av Lr - Perfluorkolkväveföreningar, av SHl - Underhåll av moderna ångkraftverk, av Wll - Aluminiumelektrolys, av G Björling
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
till oekonomiska konstruktioner. En 220 kV
ledning Usolje—Tulun projekterades på detta sätt för
en kostnad som låg -40—70 %> högre än
normalkostnaden och med en metallåtgång, som var nästan
lika stor som för en 380 kV ledning (Elektritjesto
1956 h. 6 s. 1). Lr
Pe r fi uo r kol k vä vef ö reningar
Kolväten sönderdelas vanligen genom brytning av
kol-vätebindningar. I föreningar, där vätet ersatts
med fluor brister däremot kol-kolbindningar först.
Man tror att stabiliteten hos C-F-bidningen är den
främsta orsaken till kolfluorföreningarnas goda
kemiska och termiska resistens. Man studerar
därför nu kol-kvävebindningen i organiska föreningar,
i vilka allt väte ersatts med fluor, med
förhoppningen att erhålla ämnen med ännu större resistens än
de kända kolfluorföreningarnas.
Att denna förhoppning inte är ogrundad framgår
av att ämnen såsom CF3N : NCF3 inte angrips av
fluor vid upp till 500°C. Ganska litet är emellertid
ännu känt om dylika föreningars framställning och
egenskaper. Organiska aminer erhålls genom
reduktion av syrehaltiga kväveföreningar eller alkylering
av en kväveatom. Ingendera av dessa metoder ger
perfluorkolkväveföreningar, dvs. organiska
kväveföreningar i vilka allt väte ersatts med fluor.
Den bästa metoden för framställning av sådana
ämnen tycks för närvarande vara en elektrokemisk
process vid vilken ström leds genom en lösning av
en organisk amin i vattenfritt fluorväte. En sådan
process utnyttjas kommersiellt i USA för
tillverkning av perfluortributylamin (C4F„)3N.
Sekundära perfluoraminer måste framställas
indirekt. Elektrokemisk kan man ersätta väte- och
kloratomerna i en karbamylklorid med fluor
varefter COF„ avspjälkas genom upphettning, t.ex.
(CHs)2NCOCl
600° C
HF
(CF3)2NCOF
CF3N : CF2 + COF2
Genom behandling av reaktionsprodukten med fluor
får man
CF3N : CF2 2 > (CF3)2NF
Metoden ger bästa resultatet med metylderivat;
kar-bamylklorider med långa kolkedjor ger föreningar
med heterocykliska ringar.
Perfluoramider har varit okända tills nyligen
per-fluor-N,N-dimetylacetamid isolerades i en produkt,
erhållen elektrokemiskt ur N,N-dimetylacetamid.
Denna ämnesgrupps kemi är ännu outforskad
(Chemical & Engineering News 13 aug. 1956 s. 3872,
3874). SHl
Underhåll av moderna ångkraftverk
De direkta kostnaderna för underhåll av pannor
och maskiner i ångkraftverk utgör i regel en
mycket liten del av de totala kostnaderna för
framställningen av elenergin. Om emellertid anläggningen
måste tas ur drift för reparation, kan det
uppkomma förluster, som kan vara många gånger större
än de direkta reparationskostnaderna.
Ett mått på underhållsarbetets inverkan på den
möjliga drifttiden kan man få genom ett värde på
drifttillgängligheten ("operating availability"),
varmed avses den tid anläggningen varit driftklar i
förhållande till den totala tiden. Bland de faktorer
som påverkar drifttillgängligheten är bl.a. ångtryck
och ångtemperatur, varvid en höjd ångtemperatur
synes medföra en något sänkt drifttillgänglighet,
Fig. 1. Ångturbiners drifttillgänglighet under de fem
första driftåren för aggregat på 50 MW och större.
fig. 1. Andra faktorer som inverkar är
ångpannekonstruktionen, typ av bränsle, hjälpmaskinernas
konstruktion och anläggningens bela planering.
En viktig faktor är även underhållsarbetets
organisation och denna blir av allt större betydelse ju
större och dyrare en anläggning är. De höga
ångtrycken och de höga ångtemperaturerna har även
medfört att allt större krav ställs på den personal
som skall sköta anläggningarna. Detta har i USA
medfört en ökad efterfrågan på högskolebildad
personal med speciella kvalifikationer för att kunna
lösa de problem som sammanhänger med skötseln
av moderna ångkraftverk (V F Estcourt i
Tran-sactions of the ASME jan. 1957 s. 161—172). VV7/
Aluminiumelekt ro|ys
Aluminiumproduktionen växer snabbt och är nu
uppe i en kvantitet av över 3 Mt/år. Sedan 70 år har
man använt elektrolys av A1203 i kryolitsmälta, och
även om denna metod måste anses tekniskt fullt
genomarbetad, är kännedomen om det teoretiska
underlaget ganska mager. I själva verket arbetar man
i huvudsak efter erfarenhetsrön och har därför än
så länge icke kunnat uppnå mycket genom
beräkningar eller modellförsök. Genom ökning av
cellernas storlek, noggrannare driftkontroll och andra
tekniska förbättringar har man visserligen kunnat
pressa ned energiförbrukningen avsevärt, men man
arbetar fortfarande med ett strömutbyte på endast
ca 85 ’%>.
Det måste därför anses vara en mycket viktig
angelägenhet inom aluminiumindustrin att klarlägga
orsakerna till det låga strömutbytet; kunde detta
förbättras med endast 1 ’%, skulle man spara 10—20
Mkr. eller utan merkostnad kunna öka
världsproduktionen med bela Sveriges behov, ca 30 000 t.
Av mera teoretiskt än praktiskt intresse är ett
studium av dissociationen i kryolitsmältan, men för
praktikern är det betydelsefullt att det nu blivit
fastställt, vilken av de två metallerna natrium och
aluminium. som är ädlast i kryolitsmältan; på
grundval av försök och termodynamiska beräkningar har
man funnit, att aluminiet är den ädlare metallen.
Detta strider mot andra uppfattningar, som bl.a.
stött sig på iakttagelsen, att en gas, som man antagit
vara natriumånga, utvecklas då man sätter
aluminium till en kryolitsmälta. Det har emellertid nu
visats, att gasen är väte, härrörande från reaktion av
smältan med luftens fuktighet. I detta sammanhang
har det varit av intresse att jämföra olika metallers
ädelhet i fluoridsmältor, och med nickel som
referens har följande serie uppställts:
Al (III) Mn (II) Cr (III) Fe (III) Co (II) Ni (II) Cu (I) Ag (I)
1,5 1,04 0,70 0,12 0,07 0 —0,48 —0,64 V
TEKNISK TIDSKRIFT 1957 jf!5
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
