Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 1957, H. 13 - Befolkningsdynamik och fastighetsteknik, av Gerhard Larsson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
gen gått över till stadsnäringarna. Men
luckorna har i mycket fyllts av ett stort
födels-överskott bland jordbruksbefolkningen.
Det nya är, att detta stora födelseöverskott
inte längre föreligger. Det kan helt enkelt inte
föreligga, sådan som ålderssammansättningen
numera är. En oproportionerligt stor andel av
jordbruksbefolkningen är överårig. Underlaget
för nya barnskaror, de fruktsamma åldrarna,
krymper snabbt samman. Överflyttningen till
stadsnäringar fortsätter, men luckorna fylls
inte längre av stora barnkullar.
Befolkningsutvecklingen har övergått i ett dynamiskt
förlopp, som håller på att förändra hela vår
landsbygd.
Hur snabbt kommer minskningen av
jordbruksbefolkningen att ske? Ja, det beror på
mycket, på konjunkturer, psykologiska
faktorer och åtskilligt annat. Alla prognoser på
detta område blir osäkra. Jag skall bara
nämna, att en av de sannolikare är, att jordbrukets
befolkning i åldersgruppen 20—60 år, som ju
innehåller de centrala arbetsåldrarna, under
de närmaste 20 åren kommer att smälta ihop
till föga mer än hälften, fig. 1. Föga mer än
hälften på 20 år, det är en minskning utan
motsvarighet i Sverige, en avgörande
förändring i jordbrukets arbetskraftresurser (Tekn.
T. 1956 s. 185).
Verkningarna
Ett sådant läge måste få långtgående
verkningar på vår landsbygd i många hänseenden, inte
minst då det gäller dess fastighets- och
bebyggelsestruktur. Det är t.ex. inte troligt —
och väl heller inte önskvärt — att denna
starkt sammankrympande jordbruksbefolkning
i framtiden skall vara utspridd i ett tunt lager
över hela det nuvarande bosättningsområdet.
De mera isolerade skogsgårdarna, som ofta
dessutom är ekonomiskt svaga och har dåliga
byggnader, kommer säkerligen att uppges i
stor utsträckning. Den nuvarande brukaren
kanske stannar kvar. Men sedan — ingen vill
ta vid, och gården läggs ner.
Däremot kan våra mera välbelägna
jordbruksbygder väntas hävda sig på ett annat sätt.
Utvecklingen leder säkerligen till att
bebyggelsen i ökad omfattning koncentreras mot
bygdén, medan skogarna mer eller mindre
avfolkas. Det är en utveckling, som ändå mera
förstärks av att det samtidigt pågår en
omgruppering av skogens arbetskraft. I allt större
omfattning ersätts säsongarbetarna där med
fast anställda skogsarbetare. Den tillfälliga
arbetskraften kom oftast från skogsbönderna och
var sålunda i stor utsträckning bosatt i
närheten av arbetsplatsen. De fasta
skogsarbetarna lokaliseras däremot ofta till bygdecentra
och transporteras med t.ex. buss fram och
tillbaka till arbetsplatsen. Det är inte längre som
förr nödvändigt att vidmakthålla de isolerade
skogsjordbruken för att trygga skogens behov
av arbetare. Även detta gör att bebyggelsens
koncentrationstendenser förstärks. Då det gäl-
ler övrig bostadsbebyggelse, förläggs denna
numera också regelmässigt i bygd eller tätort, ej
i isolerade lägen.
Detta är en omställning av vår landsbygds
struktur, som vi knappast kan hejda och väl
heller inte bör hejda. Det synes bättre att vi
får en samling mot bygder med goda
förutsättningar för en livskraftig existens, än att vi i
någon falsk jordbruksromantik till varje pris
söker hålla även den isolerade bebyggelsen vid
liv. Folkökningen på landsbygden förde med
sig en kolonisationsvåg över skogarna. Det är
då också fullt naturligt, att folkminskningen
där leder till, att bebyggelsen på nytt drar sig
tillbaka.
Anpassning och avvägning
Emellertid — man kan inte bortse från att
denna utveckling kommer att medföra
besvärliga anpassningsåtgärder, och att samhället
därför också bör verka för att underlätta
denna omställning. Vår planering måste syfta till
att bygga upp livskraftiga jordbruk inom
områden, som verkligen har förutsättningar att
bestå som jordbruksbygder. Men den skall inte
heller tveka att direkt rekommendera och
stimulera nedläggning av odling och bebyggelse
inom sämre områden. Det vore oriktigt att
stödja jordbruket där. Det skulle bara försvåra
omställningsproceduren och leda till ett slöseri
med arbetskraft och kapital.
Det är uppenbart att de myndigheter, som
arbetar på detta område, ständigt kommer att
ställas inför svåra avvägningsfrågor. När skall
de stödja en bebyggelsegrupp och när skall de
ta sin hand ifrån den? Beslutet kan få de mest
genomgripande sociala och ekonomiska
konsekvenser för befolkningen där.
Avvägningsproblemet blir så mycket allvarligare, genom
att det inte längre bara är fråga om en
nedläggning av enstaka gårdar. I synnerhet i
Norrland gäller det i många, många fall hela byars
vara eller icke vara.
Det är här knappast möjligt för
myndigheterna att slingra sig undan sitt ansvar. Det går
inte att hänvisa till att våra åtgärder betyder
så litet, och att utvecklingen ändå rullar sin
väg fram. Olika myndigheters åtgöranden
samordnas i regel med varandra. Den samlade
effekten kan därför bli av avgörande betydelse.
Antag att lantmäteriet och lantbruksnämnden
i ett visst fall gör det bedömandet, att en by
inte har möjlighet att leva vidare i längden.
Den omedelbara följden blir ett bortfall av
stödet till rationaliseringsåtgärder. Inga lån
och bidrag utgår till nyinvesteringar som t.ex.
ekonomibyggnader. Bostadsorganisationen
vägrar likaså lån till bostadsbyggen. Skogsbolagen
investerar inte längre i arbetarbostäder i en
sådan by. Byn vittrar ner och snart går skogen
fram över de gamla åkrarna. I synnerhet i
lägen där det liksom står och väger, kan
myndigheternas avgöranden få en utslagsgivande
betydelse. Där det står och väger — det är
just de mest tveksamma fallen. Det är en ödets
282 TEKN ISK TI DSKRI FT 1957
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
