Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 1957, H. 13 - Andras erfarenheter - Atombombade livsmedels användbarhet, av SHl - Spödbrottsprov, av Å I - Tubintag till underjordiska kraftverk, av G Lbg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ringar, suni uppstår genom bestrålningen, är
bordssalts gulnande. Man trodde först att orsaken
härtill är frigörande av jod, men så är inte fallet och
ingen annan förklaring till fenomenet har kunnat
ges (Chemical & Engineering News 29 okt. 1956
s. 5244). SHl
S p röd b rottsp rov
Stålkonstruktioner, t.ex. fartyg eller oljebehållare,
kan vid låg temperatur och under oförmånliga
omständigheter haverera genom sprödbrott, dvs. ett
brott, där sprickan under liten deformation och
med stor hastighet utbildas i materialet. Det är
svårt att genom konstruktiva åtgärder hålla
brottrisken betryggande låg. Så är särskilt fallet i
svetsade konstruktioner, där svetsspänningar av
obekant storlek gör att någon bestämd säkerhetsfaktor
inte kan anges.
En mera tilltalande utväg är att söka använda
material, som inte har benägenhet för sprödbrott vid
den avsedda drifttemperaturen. Därmed inställer sig
frågan, om det finns någon metod att i laboratoriet
bestämma den kritiska temperaturen, upp till vilken
materialet brister med sprött brott och över vilken
brottet är segt.
Man har länge använt slagprov och på senare tid
dragprov, där man genom speciella
provningsförfaranden åstadkommer en spricka, som sedan fått
initiera sprödbrottet (Tekn. T. 1955 s. 1018). Man
har med dessa metoder kommit fram till kritiska
temperaturer, som sinsemellan visat relativt god
överensstämmelse. Men ger de också en pålitlig
indikation för material från havererade
konstruktioner?
Fig. 1. Resultat av, upptill slagprov enligt Charpy V,
nedtill dragprov på 9,5 mm plåt; K kristallint, F
fibröst brott; i den övre figuren änger siffrorna hur
många procent av brottytan som är kristallen.
Sedan 1943 har en stor undersökning pågått på
detta område i England. Man har kommit fram till
ett förfarande med dragprov på provstavar,
försedda med två 45° brottanvisningar. Man arbetar med
plåtens fulla tjocklek i den mån provmaskinens
kapacitet räcker till. Dragprov utförs vid flera
temperaturer inom det område, som är av intresse.
Som ett kriterium på sprött brott kan antingen
användas tvärkontraktionen i brottytan (fig. 1) eller
brottutseendet (fig. 2). Ett sprött brott har
kristallin brottyta, det sega brottet en fibrös. Fig. 1 visar
att dragprovet ger betydligt snävare kritiskt
temperaturintervall än slagprovet enligt Charpy V.
För att undersöka metodens tillförlitlighet
använde man material från en oljebehållare, 47 m i
diameter och 18 m hög. Den hade spruckit vid
prov-belastning med vatten vid 0—4°C. Provstavar togs
ut från de plåtar, som sprickan genomlupit. Tyvärr
fanns inget material tillgängligt från de två nedre
plåtarna, där brottet börjat.
Prov utfördes enligt den beskrivna metoden.
Resultaten visar, att de nedre plåtarna vid den
rådande temperaturen med säkerhet var spröda och anger
också korrekt var det spröda brottet bör övergå till
segt. Man kommer till samma slutsats antingen man
utgår från brottutseendet eller tvärkontraktionen.
Charpy V-prov ger däremot inte lika klara resultat
(J F Baker & C F Tipper i Proceedings of the
Institution of Mechanical Engineers 1956 nr 1). Ål
Tubintag till underjordiska kraftverk
Genom modellförsök har utrönts den utformning
av tubintag, som ger minsta fallförluster under
förutsättning att intaget har fri vattenyta samt att
vattenhastigheten i tuben är 3,5 m/s och i
intagsöppningen 0,7—1,0 m/s. Intagsarean är då 3,98—
2,75 • D2, där D är tubdiametern. Intagets längd var
4 D. Man har prövat strömningsförhållandena vid
varierande lutning på tuben, olika förhållanden
mellan intagets djup och bredd, bottnens stigning
och tubtrattens utformning.
Ökningen av vattenhastigheten från grindarna till
tuben sker kontinuerligt genom successiv
minskning av bredden och höjning av intagsbottnen. Då
luckan placeras i intagets inre trängre del blir den
billigare. Man fann, att intagets nedströmsvägg bör
tangera tuben, att — om en liten lucka eftersträvas
— luckbredden kan väljas ca 1,5 D och höjden ca
1,33 D och — om en liten luckhöjd önskas — den
kan väljas ca 2,0 D och bredden ca 1,5 D. En
ytterligare minskning av bredden medför snabbt
stigande fallförluster.
Undersökningarna täcker givetvis inte alla
möjligheter till olika utformning av intag, beroende på
lokala förhållanden, men ger värdefulla synpunkter
på inverkan av intagens proportioner i
betydelsefulla hänseenden. Modellförsök visar sig lönande
(Erling Reinius i Meddelande 6 från Institutionen
för Vattenbyggnad vid CTH). G Lbg
Fig. 2. Brottytan
hos 12 mm plåt
vid olika
temperaturer.
286 TEKN ISK TI DSKRI FT 1957
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
