Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 1957, H. 13 - Debatt: Memento till styrelser och tjänstemän, av Gunnar Hambraeus - Debatt: Drivs Sverige mot elbrist? av Lr och Tore J Hedbäck
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
skap i CF, avgift för kallelse per brev till
sammanträde i annan avdelning osv.
Med detta vill vi rikta en allvarlig maning till alla
styrelser, arbetsutskott och kanslier inom STF. Bena
upp avgiftsfrågan er emellan och sök nå en mycket
större enhetlighet och klarhet. Upplys era
medlemmar om vad de får för pengarna. Mörklägg inte
anslutningsmöjligheter, även om er enhet på kort
sikt berövas en del av en avgift eller en hel avgift.
Betänk att det är för medlemmarna ni arbetar och
ej för organisationen som sådan. Beaktas inte
medlemmarnas berättigade krav på klarhet och reda,
kommer även en aldrig så perfekt organisation att
tyna bort. Gunnar Hambraeus
Drivs Sverige mot elbrist?
I ledaren "Drivs Sverige mot elbrist?" (Tekn. T.
1957 s. 220) angavs att en föreslagen investering
i Skifferoljebolagets anläggningar i Kvarntorp på
23 Mkr. skulle öka den årliga energiproduktionen
med ca 19 milj. ekvivalenta stenkolston. Siffran
skall vara ca 25 000 ekvivalenta stenkolston på
vilken siffra även slutsatserna om den bättre
bränsleekonomin vid investering i inhemsk vattenkraft har
baserats. En investering av 23 Mkr. i vattenkraft
vid dagens utbyggnadsförhållanden skulle sålunda
ge en årlig bränslebesparing på ca 45 000
ekvivalenta stenkolston. Kan det föreslagna
utbyggnads-programmet genomföras, så att nuvarande
elkraftbrist upphäves, beräknas bränslebesparingen genom
ytterligare vattenkraftanläggningar minska till ca
35 000 ekvivalenta stenkolston per år. Lr
Signaturen Lr har i en ledare i Tekn. T. 1957 s. 219,
med utgångspunkt från Bränsleutredningen, bl.a.
framfört vissa synpunkter på skifferindustrin i
Kvarntorp. Han har kommit till den slutsatsen att
en investering i Kvarntorp vore oriktig och pläderar
i stället för att intresset ägnas åt utbyggnad av
vattenkraftverk. För att kunna bedöma denna
problemställning något så när objektivt bör man
emellertid äga en grundligare kännedom om de verkliga
förhållandena i Kvarntorp, än vad som ges av de
uppgifter, som kunnat offentliggöras bl.a. i
Bränsleutredningen.
Det är överhuvudtaget olyckligt, att
Kvarntorpindustrin — såsom Bränsleutredningen givetvis varit
tvungen att se saken — i första hand kommit att
bli bedömd med hänsyn till kaloribalansen. Andra
för landet värdefulla nyttigheter, som kan
produceras av skiffer, har nämligen börjat spela allt
större roll i tillverknings- och
försäljningsprogrammet. Rent värdemässigt fördelade sig sålunda — vid
det senaste bokslutet — produktionen i Kvarntorp
så, att 27 °/o representerades av eldningsolja, 17 °/o
av bensin och 56 °/o av svavel, gasol, kalk etc.
Endast något mera än en fjärdedel utgjordes sålunda
av oförädlade bränslen.
Utan att närmare gå in på dessa problem eller att
ens ifrågasätta värdet av att landets
kraftförsörjning tillgodoses med högsta prioritet må nedan
följande tillrättalägganden av Lr:s påståenden och
slutsatser anföras:
Det är riktigt, att bränslekaloriutbytet vid
Ljungström-processen är rent av negativt, om den insatta
energin utgörs av "oljeeldad kondenskraft". Man
bör emellertid besinna, att de produkter, som
utvinns, är sammanlagt mycket värdefullare än
bränslekalorierna i den tunga eldningsolja, som
kommer till användning vid kraftverken. En
noggrann teknisk-ekonomisk analys över räntabiliteten
vid Kvarntorps olika processer visar, att Ljung-
ström-metoden vid det normala kraftpris, som
betalas, är väl motiverad och synbarligen också bättre
försvarbar än mången annan elektrokemisk process,
som för närvarande bedrivs i landet med
företagsekonomisk framgång.
Det framhålles vidare, att bärande skäl ej
framförts för en fortsatt utbyggnad av skifferoljeverket
i fredstid. Till detta bör genmälas, att utvecklingen
i Kvarntorp syftar till en rationalisering och en allt
längre driven förädling av produkterna så att
räntabiliteten ständigt förbättras. En viss ökning av
produktionen har föreslagits, men denna är mycket
måttlig om man ställer den i relation till storleken
av den tillgängliga skifferfyndigheten. Ur
kraftsynpunkt bör i detta sammanhang framhållas, att
utvecklingsprogrammet bl.a. innebär attt
Ljungström-fältet i en senare etapp skall läggas ned samtidigt
som energiproduktionen ökas. Slutresultatet
beräknas innebära ett energitillskott på riksnätet om ca
360 MkWh per år. Alt därför, i dagens akuta
utbyggnadssituation, förneka berättigandet av det av
Bränsleutredningen föreslagna
utbyggnadsprogrammet för Kvarntorp, kan väl knappast vara förenligt
med långsiktig energiplanering.
Tanken, att man motiverat en investering om 23
Mkr. endast med att man därigenom erhåller ett
tillskott av 25 000 ekvivalenta stenkolston (se
rättelse i Tekn. T. 1957 s. 308) är oriktig. Av
Bränsleutredningen framgår tydligt, att bolaget primärt icke
syftar till att i denna etapp öka produktionen utan
först och främst avser att lägga ned IM-ugnarna
och att ersätta den därvid uppkomna
produktionsminskningen med ökning av produktionen i de
rationellare Kvarntorp-ugnarna. Dels uppnås
härigenom ett bättre utbyte, dels insparas personal och
elimineras väsentliga underhållskostnader genom
att bela ugnsenheten kan tas ur drift.
I en korrespondens mellan Lr och mig har bl.a.
framgått, vilken räntabilitet som anses kunna
uppnås vid utbyggnad av vattenkraft. Då det måhända
icke är lämpligt att offentligt diskutera dessa
siffror, må här endast nämnas, att räntabiliteten på de
23 milj. kronorna i Kvarntorp är av ungefär den
dubbla storleksordningen mot vad som angivits.
Man har framhållit att det ekonomiska resultatet
vid Kvarntorp ej varit tillfredsställande.
Skifferindustrin är ny, vilket innebär att man där har och
har haft många pionjärproblem att kämpa med.
Metoderna är nya och stadda i snabb utveckling.
Den rationaliseringskurva, som kan redovisas är
därför starkt positiv. Det har alltid visat sig vara
svårt att göra en ny industri räntabel, men oftast
blir den det, om den får utvecklas en tid. Vore det
exempelvis riktigt att avstå från utbyggande av
atomkraften därför att man ej för de första
atomkraftverken kan påräkna normal räntabilitet?
Beträffande skiffern så måste vi hålla i minnet att
denna råvara visserligen är lågvärdig men
fyndigheterna desto större. Sveriges skifferreserver är ej
föraktliga och hela världens sammanlagda skiffrar
håller sannolikt mera olja än den av geologerna
uppskattade mängden nativ olja. Skiffrarna utgör
sålunda, icke minst på grund av att de jämväl
innehåller andra nyttigheter, en betydelsefull råvara.
Sammanfattningsvis kan sägas, att
vattenkraftutbyggnaderna givetvis bör ha en mycket hög
prioritet, men att det vore olyckligt, om icke även den
svenska skifferindustrin bereddes tillfälle till
normal utveckling mot en allt bättre lönsamhet. Detta
i synnerhet som utbyggnaden i Kvarntorp genom
den kraftproduktion som åsyftas borde vara av
intresse för landets kraftförsörjning.
Töre J Hedbäck
SOS TEKN ISK TI DSKRI FT 1957
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
