Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 1957, H. 15 - Andras erfarenheter - Sandning och saltning på vinterväglag, av WS - Metaller i Calder Hall-reaktorn, av SHl - Tillverkning av lågtryckspolyeten, av SHl
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Sändning med salttillsats visade sig ge såväl större
friktion som större varaktighet än sändning utan
salttillsats på hård is- eller snöbana. Detta är ett
av de påtagliga rönen från försöken. En tillsats av
salt till sanden medför en avsevärt bättre ekonomi
och större effektivitet vid sändning.
Vid försöken har man inte kunnat konstatera
någon större skillnad i effektivitet vid olika storlek,
form eller kantighet hos sandkornen. Fina korn gav
visserligen större initialfriktion, som dock var
mindre varaktig än den friktion som grövre korn gav.
Friktionen förbättrades i allmänhet med större
sandmängd.
Fastfrysning av sanden har givit de mest
intressanta och lovande resultaten av försöken. Metoden
har tidigare med gott resultat använts på utländska
flygfält. I Sverige har man tidigare spritt sulfitlut
i samband med sändning. Vid Väginstitutets
försök användes såväl vatten som sulfitlut för att
frysa fast sanden. Vatten gav bättre effekt än
sulfitlut; det finns därför ingen anledning att använda
sulfitlut, som är både dyrare och besvärligare att
arbeta med.
Fastfrysning av sanden med vatten gav väsentligt
ökad friktion och väsentligt ökad varaktighet hos
behandlingen. Metoden ger därför möjlighet att
betydligt minska sandmängden och antalet sandningar
och därmed att göra vinterunderhållet billigare. En
förutsättning för att metoden skall vara användbar
och effektiv är en frostperiod. Sandningsberedskap
bör hållas, liksom vid saltning enbart. Fastfrysning
av sanden innebär en ny teknik som bör närmare
utexperimenteras i praktiken (Statens Väginstitut
Rapport 28). WS
Metaller i Calder Hall-reaktorn
Vid den temperatur och det tryck som råder i
reaktorn kan metaller oxideras märkbart i koldioxid.
Undersökningar har vidare visat att fuktighet kan
nästan fördubbla oxidationshastigheten vid 400°C
och 8 at tryck.
Till tryckkärlet, som är 11 m i diameter och 21 m
högt, har man använt 50 mm plåt av ett finkornigt,
låglegerat stål (0,14 %> C, 0,1 °/o Mn). Kärlet måste
tillverkas på platsen varför man var tvungen att
utveckla en speciell teknik för svetsning av
avspän-ningsglödgning.
Uranstavarna är 29 mm i diameter och 1 m långa
och placeras i bränsleelementen ända mot ända i en
6 m lång rad. De är gjutna, värmebehandlade genom
induktionsupphettning och svarvade. Några av
stavarna kröktes härvid och blev därför oanvändbara.
Inget tillfredsställande sätt att rikta dem har
kunnat utarbetas, och man har därför inriktat sig på
att genom noggrann reglering av
tillverkningsprocessen undvika krökning av stavarna.
Kapslingsmaterialet är en magnesiumlegering
(Mag-nox C), innehållande 0,05 %> Be och 1,0 %> Al. Man
har nämligen fuiHiit att rent magnesium har till-
Tabell 1. Fysikaliska egenskaper hos
kapslings-material
Be Mg Zr Al Nb
Makroskopiskt absorp-
tionstvärsnitt cm-1 1,23 2,54 7,65 13 59,9
Smältpunkt...... °C 1 284 650 1 860 659 2 415
Värmelednings-
tal (125°C) W/m°C 138—111 169 17,5 231 57
Ängtryck ........... lågt högt mycket mycket mycket
lågt lågt lågt
räckligt god resistens mot fuktig koldioxid och att
man därför borde kunna utnyttja det som
kaps-lingsmaterial utan eldfara vid upp till 400°C.
Framför aluminium, som hittills använts mest som
kaps-lingsmaterial, har det fördelen av ett mycket mindre
absorptionstvärsnitt för termiska neutroner
(tabell 1).
Man ansåg emellertid säkrare att använda en
legering med gott oxidationsmotstånd vid temperaturer
upp till smältpunkten. Man utarbetade därför en
legering (Magnox E) med 0,05 °/o Be, 0,1 °/o Ca och
1,0 °/o Al som är anmärkningsvärt
oxidationsresi-stent; den visade sig vara praktiskt taget
oförändrad efter 2 500 h vid 615°C i fuktig koldioxid.
Denna legering är emellertid svår att svetsa, en
olägenhet som kunde undanröjas genom utelämnande
av-kalcium utan nämnvärd förlust i
oxidationsmotstånd.
En anmärkningsvärd egenskap hos
Magnox-lege-ringar är deras stora känslighet för metalliska
föroreningar vilka tränger igenom materialet och
förstör det. Kvicksilver är t.ex. ruinerande vid alla
temperaturer, tenn vid > 200°C, bly och vismut vid
> 250°C, kadmium och zink vid > 300°C. Därför
måste ytterlig renlighet iakttas vid bearbetningen
och hanteringen av magnesiumlegeringen.
En mycket viktig egenskap hos magnesium är att
det inte ger metallföreningar med uran.
Bränsleelementen kan därför göras utan skydd mellan
kapsel och bränsle varigenom deras tillverkning
förenklas och förbilligas. Trots att magnesium
korro-derar i naturligt vatten använder man vatten som
strålskydd vid hanteringen av förbrukade
bränsleelement. För närvarande dras sålunda uranstaven
ur kapseln under vatten (Nucleonics dec. 1956
s. S14—S15). SHI
Tillverkning av lågtryckspolyeten
I USA har man 1956 börjat framställa
lågtryckspolyeten i kommersiell skala enligt en tysk och en
amerikansk metod (Tekn. T. 1955 s. 900; 1956
s. 123). Vid den senare använder man som
katalysator kromoxid på en bärare av kiseldioxid och
aluminiumoxid (Marlex-katalysator). Vid denna
polymeriseras alla /-olefiner utan sidkedjor närmare än
i 4-ställning till dubbelbindningen. Den ger polyeten
med en medelmolvikt på 10 000—140 000. Vidare
polymeriserar den diolefiner även med sidkedjor
närmare än 4-ställning.
Man har framställt grenade högpolymerer, som är
klibbiga och halvfasta eller viskösa vätskor, av
pro-pen, /-buten, /-penten och 7-hexen, medan
4-metyl-i-penten oväntat ger ett hårt och sprött, fast
material. Om sidkedjor finns närmare dubbelbindningen
än i 4-ställning, t.ex. 3-metyl-i-buten, bildas di- och
trimerer i liten mängd men inga högpolymerer. Av
butadien och isopren får man hornartade, spröda
polymerer.
I en produkt, Marlex 50, har största delen av
molekylerna ogrenade metylenkedjor med en vinylgrupp
i ena ändan och en metylgrupp i den andra. Den
enkla strukturen beror på katalysatorns specifika
effekt och de milda reaktionsbetingelserna vid
po-lymerisationen. Polymeren är högkristallin och har
motsvarande täthet.
Produkten uppges vara lämplig för form- och
strängsprutning, vakuumformning och svetsning.
Materialet är av värde till produkter av vilka man
fordrar god formbeständighet vid relativt hög
temperatur, en viss styvhet, god seghet, hållfasthet och
kemisk resistens samt liten genomsläpplighet för
vätskor och gaser. Man undersöker möjligheterna
342 TEKN ISK TI DSKRI FT 1957
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
