Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 1957, H. 17 - Bågsättar, av Ullrich Thran
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Fig. 5.
Hydrauliskt stabila tvärsektioner.
strömningens riktning mera parallellt läge,
varigenom sugkraften s minskas. Samtidigt
utbildas en ny vattenstråle mellan den övre
sätten och den ännu kvarliggande andra sätten
med påföljd att tryckfördelningen i slitsen
ändras. Upptrycket framför tätningen
minskar och bakom tätningen uppstår en ny
sug-kraft u.2. Den övre sätten lyfter sig därför
endast så långt att jämvikt råder. Under tiden har
emellertid tryckfördelningen på sätt 2 ändrats
radikalt. Denna sätt blir nu, analog med sätt
1 tidigare, utsatt för sugkrafter på ovansidan
och upptryckskrafter på undersidan. Är dessa
krafter nu i sin tur för stora för att
stabiliseras av egenvikten börjar också denna sätt att
lyfta sig, varigenom sätt 1 får tillfälle att stiga
vidare samtidigt som vägen öppnas för sätt 3.
Slutligen kan — om egenvikten hela tiden är
för liten — ett stort antal sättär lyfta sig från
varandra och stanna solfjäderaktigt åtskilda
med fallande mellanrum från vattenytan och
nedåt, fig. 4, tills längre ned sugkrafterna på
grund av spalternas avtagande bredd har blivit
så små att jämvikt råder. Detta fenomen, som
lätt kan visas i vattenlaboratorium, har tyvärr
observerats också på utförda avstängningar
och vållat mycket besvär. Det skildrade
förloppet kan naturligtvis pågå under
våldsamma svängningsrörelser.
Det gäller alltså att finna en profilutformning
som alstrar sådana strömningar att de tre
krafterna egenvikt, upptryck och sug kommer att
stå i en sådan relation till varandra att sätten
säkert ligger kvar på sin plats efter
nedsättning. Den första åtgärden — oavsett den
oekonomiska ökningen av egenvikt genom barlast
— består i att skjuta tätningslisten på sättens
undersida så långt uppströms som möjligt.
Visserligen kan upptryckets intensitet ej påverkas,
upptryckets storlek minskar dock då kraftens
angreppsyta blir så liten som konstruktivt är
möjligt.
Sugkraften på sättens översida kan däremot
ändras inom vida gränser genom olika
utformningar av sätten. Den vanliga lösningen, som
användes vid raka överfall, är att frångå den
skarpa kanten på uppströmssidan och ersätta
denna med en väl avrundad profil, som ger
entydiga tryckbelastningar på hela översidan
ända fram till nedströmskanten, fig. 5 t.v. Detta
är dock ej genomförbart vid bågsättar. En
sådan krökt profil i tvärsektion betyder i detta
fall dubbelkrökta plåtar och skulle bli ytterst
dyr i tillverkning. En dylik utformning
framtvingar dessutom ett ogynnsamt läge av
tätningslinjen långt nedströms och förstör den
åsyftade verkan att minska de på sättarnas
undersida verkande uppåtriktade krafterna.
Naturligtvis kan tätningsskenan utformas med
en långt nerdragen plåtkonstruktion som
sträcker sig från undersidans nedströmskant till en
lämplig linje mot den nedanför liggande
sätten, fig. 5 i mitten. En sådan lösning verkar
dock ej särskilt tilltalande då en del av
kraftinledningen på sätten kommer att ske via
denna utkragade plåtkonstruktion som måste
förstyvas med fjädrar som bryter den jämna
kraftinledningen.
Vill man bibehålla enkelt krökta plåtar och
trots detta föra vattenströmningen så, att
översidan påverkas av tryckkrafter måste
vattenströmningens avlösningskant läggas nedströms.
Sådant kan lätt åstadkommas genom att
förlänga den inre plåtväggen över sättens
översida, fig. 5 t.h. Samtidigt måste denna
förlängning få en dragning nedströms för att ge plats
åt nästa sätt. En sådan runt gående krage av
200 mm höjd provades därför i
vattenlaboratorium. Provet visade snart att kragen gav en
verkan i önskad riktning. Dock var kragens
höjd för liten vid större
överströmningshastig-heter oin ett flertal sättär var nedlagda. I
dessa fall träffade vattenstrålen ej längre
kragen utan avlösningen av den snett uppåt
riktade strålen skedde åter vid den främre
sätt-kanten. En ökning av kragen upp till 400 mm
höjd säkerställde den nödvändiga
tryckbelastningen vid alla förekommande sätt- och
överströmningshöjder. Tryckbelastningens storlek
blev emellertid för stor vid mindre
vatten-hastigheter, då vattenstrålen tvingades för
kraftigt uppåt. Vattenlaboratoriet (Tekn. T.
1956 s. 199, 281) provade så småningom fram
en uppdelning av kragen i lämpliga
dellängder, varför den kontinuerliga kragen i
slutgiltigt utförande krympte ihop till ett antal
vingar. Dessa försök utfördes under ledning av
Stig Angelin.
I detta skede hade tillräckligt många fakta
samlats för att fastställa beräkningsantagan-
H,
Fig. 6. Principiellt belastningsantagande.
tf*} 5’
TEKNI-SK TIDSKRIFT 1937 391
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
