Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 1957, H. 19 - Eldistribution på landsbygden, av Carl Erik Olsson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
med 5 hk effektbehov. Effektbehovet ökar
sedan successivt upp till 15 hk vid 25 ha. De
större gårdarna måste specialbehandlas i varje
fall. I värmeeffekt kan man lämpligen räkna
med 5 kW för varje gård och för varje
bostadslägenhet. Även här måste de större gårdarna
och fastigheterna specialbehandlas. Många
gårdar och lägenheter har givetvis större
anslutningar. De angivna värdena är medelvärden
för samtliga abonnenter inom ett
transformatorområde. För att få en ytterligare marginal
för framtida belastningsökningar bör
förstärkningar av äldre nät i första hand ske genom
att fler transformatorstationer insätts. Man får
då en ytterligare marginal genom att
lågspän-ningsledningarna kan förstärkas i ett senare
skede. Med nuvarande kopparpriser är det
vanligen också ekonomiskt lämpligast att
förstärka äldre nät genom att öka stationsantalet.
Vid sammanlagringen av belastningarna kan
man räkna med tumregeln
p = V q? + q/ + q* + ..
där P är den sammanlagrade belastningen och
q±> q2> q $ är olika slag av belastning hos varje
abonnent. Varje art av belastning, t.ex.
kokbelastning, motorbelastning o.d., kvadreras för
sig och de kvadrerade värdena sammanslås
under rottecknet. Den enkla regeln har visat sig
väl stämma med ett flertal utförda mätningar
i normala landsbygdsnät. Sammanlagringen
vid stationen blir enligt dessa beräkningar och
kontrollmätningar ca 20 % för ett
transformatorområde med relativt tät bebyggelse och
30 % för ett glesare bebyggt område.
För att kunna dimensionera ledningarna
under dessa belastningsantaganden måste man
räkna med vissa normer för
spänningshållningen. I ett 10 kV ortsnät kan man räkna
med att spänningsfallet från bygdestationen
till yttersta ortstransformatorn hålles inom
gränserna 5—7 Lågspänningsnätet
dimensioneras för ett maximalt spänningsfall av ca
10 % från transformatorn till den mest
ogynnsamt belägna abonnenten. Den ekonomiska
gränsen för spänningsfallet ligger högre men
av tekniska skäl bör man inte överskrida an-
Fig. 2.
Ortsledning för
högspänning av,
t.v.
konventionell typ och t.h.
nyare typ.
givet värde. Om man räknar med 5 %
spänningsfall i ortstransformatorn vid fullast kan
man med angivna spänningsfall i ortsnäten och
med lämplig automatisk spänningsreglering
i bygdestationen begränsa de maximala
spänningsvariationerna i ortsnätet till ca ±7 %,
vilket torde vara ett för landsbygdsnät fullt
acceptabelt värde, fig. 1.
Ett landsbygdsnät dimensionerat efter dessa
belastnings- och spänningsnormer får i
allmänhet ett avstånd mellan ortstransformatorerna
på ca 1 200 m, alltså 600 m radie för
lågspän-ningsledningarna.
Utformning av linjer och stationer
Ortsledningar utförs i Sverige utan undantag
som enstolpslinjer med trästolpar och
stödisolatorer. Det konventionella utförandet för
högspänningsledningar är att placera två faser
på ena sidan och en fas på andra sidan av
stolpen, fig. 2 t.v. Ett utförande med en fas i
toppen och en vid vardera sidan, fig. 2 t.h.,
medger ca 1 m kortare stolpar, vilket medför
ca 17 % lägre stolppris. Dessutom är risken
för sammanslagning av två fasledare då
snö-eller isbelastning släpper mindre i det högra
utförandet. Detta utförande medger visserligen
inte att jordad topplina användes, men en
sådan torde inte vara ekonomiskt motiverad
trots dess obestridliga fördelar som
överspänningsskydd. Man kan på ett billigare sätt få
ett skydd mot överspänningar genom
ventil-avledare på lämpliga platser i nätet.
Korsningar av ortsledningar med ledningar
av annan spänning, med svagströmsledningar
eller med trafikleder måste utföras efter
typritningar, som utarbetats av Statens Elektriska
Inspektion. Dessa korsningsanordningar, som
förekommer i ett mycket stort antal i
landsbygdsnäten, är ofta dyra i utförande och
underhåll. Fångbryggan, den vanligaste
skyddsanordningen vid korsningar, som torde finnas
till ett antal av ca 300 000 i våra
landsbygdsnät, har beräknats dra en kostnad av ca 5
Mkr/år i förräntning, underhåll och förnyelse.
Dessutom tillkommer kostnader för extra
stolpar vid korsningen, markintrånget för dessa
o.d. Kostnaderna för enbart
korsningsanordningarna i landsbygdsnäten uppgår alltså till
så stora belopp att de utgör en faktor att räkna
med i distributionskostnaderna. Då dessutom
särskilt fångbryggorna visat sig även i tekniskt
avseende vara mindre lämpliga, bl.a. kan de
inte användas vid nyare linjekonstruktioner,
fig. 2 t.h., måste man fråga sig om man inte
med hjälp av den erfarenhet som samlats
under flera tiotal år och med tillgång till de
moderna isoleringsmaterial som konstgummi- och
plastprodukterna ger skulle kunna få fram
både billigare och bättre
korsningsanordningar till landsbygdselektrifieringens fromma.
Svenska Elverksföreningens styrelse har
också visat intresse för denna fråga och tillsatt en
kommitté med uppgift att undersöka
förutsättningarna att få fram bättre och billigare kors-
438 TEKN ISK TI DSKRI FT 1957
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
