- Project Runeberg -  Teknisk Tidskrift / Årgång 87. 1957 /
457

(1871-1962)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 1957, H. 20 - Blodfraktionering, av Leif Ericson

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Blodfraktionering

Ingenjör Leif Ericson, Stockholm

Vid AB Kabi i Stockholm bedrivs ett omfattande
utvecklingsarbete på blodområdet. Här
tillverkas också några av de betydelsefullaste
blodäggviteämnena, som kan användas vid en rad
sjukdomstillstånd, där man annars skulle vara
utan behandlingsmöjligheter.

Torrplasma

Helblod har mycket kort hållbarhetstid, endast
några veckor. Efter denna tid börjar de röda
blodkropparna att falla sönder. Skulle sådant
blod ges till en patient, kan bl.a. njurskador
lätt uppstå. Genom att centrifugera ifrån
blodkropparna, som utgör 50 % av blodet, och
torka den återstående, halmgula vätskan,
blodplasman, kan man emellertid få en hållbar
beredning, torrplasma.

Trots det stora antalet äggvitekomponenter i
blodplasman utgöres denna till ca 90 % av
vatten; 7 % är äggviteämnen. Dessutom finns i
plasman fetter, salter m.m. Ett av
äggviteämnena är albumin, som bl.a. till 80 % svarar för
blodets kolloidosmotiska tryck, dvs. ser till att
en vuxen människa normalt har sina 5—6 1
blod i blodkärlssystemet.

Nu kan det inträffa att denna blodkvantitet
minskar, t.ex. genom att vätska lämnar
blodbanan och ger sig ut i omgivande vävnader.
Detta medför att blodet blir tjockflytande
(50 % av blodet är ju blodkroppar) och hjärtat
får stora svårigheter att pumpa omkring blodet
till kroppens olika delar. Blir belastningen på
hjärtat alltför stor, dör patienten.

Dylika tillstånd, när vätska lämnar
blodbanan, går under den medicinska
benämningen chock och kan bl.a. inträffa i samband med
skottskador och utbredda brännskador. Genom
att snabbt tillföra blodplasma till en sådan
patient späder man dels ut blodet och
dessutom tillför man albumin, som har viss
förmåga att dra tillbaka den vätska, som lämnat
blodbanan, och därigenom häves patientens
chocktillstånd. Chock, orsakad av stor
blodförlust genom kraftiga blödningar, bör man givet-

Sammandrag av föredrag i Föreningen för Kemiteknik den
7 november 1956.

66.066 : 611-018.54

vis häva med vanliga blodtransfusioner för att
samtidigt tillföra blodkroppar.

I samband med krigsskador uppstår lätt
chocker. Försvarets Sjukvårdsstyrelse uppdrog
därför vid början av andra världskriget åt
Kabi att framställa torrplasma, som kan lagras
och hållas i beredskap. Fram till andra
världskrigets slut framställde man vid Kabi enligt en
egen metod ca 14 000 doser torrplasma av blod,
som insamlats genom militärmyndigheternas
försorg.

Torrplasman kom lyckligtvis icke till
användning utan ställdes efter krigets slut till den
civila sjukvårdens förfogande. Någon större
åtgång fick den emellertid icke; i den svenska
sjukvården använder man hellre färskblod från
blodgivare än plasma. Frågan uppställde sig
då, om det inte var mera rationellt att uppdela
torrplasman i olika komponenter, som var och
en för sig kunde få klinisk användning.

Efter studier hos Cohn i USA av bl.a. Sven
Brohult, beslöts att Kabi skulle bygga en
anläggning för fraktionering av plasmans
äggviteämnen. Man började 1948 att ur den
tillgängliga torrplasman utvinna dels albumin,
dels gammaglobulin. Dessa försöksarbeten gav
mycket gynnsamt resultat, varför albumin och
gammaglobulin snabbt kunde tillhandahållas
på marknaden.

Fraktionering av plasma

Metoder för uppdelning av plasma var redan
tidigt kända. År 1841 beskrev fransmannen P
S Denis en metod att med hjälp av
ammonium-sulfatlösning uppdela blodplasmans äggvita i
ett par komponenter. Det var dock först sedan
svenske nobelpristagaren Arne Tiselius 1937
beskrivit sin elektroforesmetod, som det blev
möjligt att börja närmare studera ämnena i
blodplasman och metoder för deras utvinnande.

Tiselius elektroforesförfarande bygger på att
de i plasman ingående äggviteämnena vandrar
med olika hastighet i ett elektriskt fält.
Därigenom kan man relativt noggrant få ett mått på
halten av flera av plasmaäggviteämnena.
Tiselius elektroforesapparat är ganska komplice-

457 TEKN ISK TI DSKRI FT 1957

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Dec 12 02:41:46 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/tektid/1957/0481.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free