Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 1957, H. 21 - Transportraketer till jordsatelliter, av Björn Bergqvist
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Transportraketer
till jordsatelliter
Civilingenjör Björn Bergqvist, Stockholm
629.19
En viktig fråga när rymdfart skall bli
verklighet är kostnaden för transport av material
och människor för byggnad och underhåll av
en stor bemannad rymdstation i en
omloppsbana ("kretsbana") runt jorden.
Under de närmaste decennierna kommer
sannolikt enbart kemiska drivmedel att användas
för att driva farkosterna. Under denna
förutsättning kan nuvarande kunskaper om
raket-farkosters framdrivningsanordningar och skrov
användas för tekniska och ekonomiska
beräkningar av transportraketerna.
Funktionssäkerheten hos farkosternas
styrorgan och elektronikutrustning måste
förbättras högst avsevärt. Ovissheten om hur mycket
förbättringarna ändrar apparaternas vikt och
form torde dock ej inverka väsentligt på
viktjämförelsen i en analys av ett förprojekt.
En annan osäkerhet vid dimensionering av
transportraketer, som dock ej heller påverkar
viktjämförelsen i nämnvärd grad, är att vår
kunskap om atmosfärens tillstånd på höga
höjder ännu är bristfällig.
Frågan om vilken storlek på nyttolasten per
farkost som är lämpligast med hänsyn till kost-
Fig. 1.
Ban-system för [-transport-raketer.-]
{+transport-
raketer.+}
nåden för hela rymdstationsuppdraget ligger
utom ramen för denna artikel. Den totala last
som skall forslas upp under byggnadsperioden
och den första underhållstiden kan ha
storleksordningen 1 000 t. Farkosterna bör
serietillver-kas. Denna fordran jämte kravet på stor
funktionssäkerhet kräver liten totalvikt, dvs. liten
nyttolast. En rimlig storlek på nyttolasten bör
kunna vara 1 t. Startfrekvensen måste då bli
stor, kanske minst en start varje dag.
En farkost med 1 t nyttolast blir så pass stor
att den, trots viss ökad total risk för fel,
lämpligen bör förses med flera raketmotorer i de
flesta stegen i stället för en. Detta ger lägre
volymkrav för framdrivningsanordningarna.
Vi förutsätter vidare att farkosterna ej styrs
med fenor utan genom snedställning av
raket-motorerna, som vid Projekt Vanguard.
Stegräddningsproblemet
I litteraturen oin rymdfartsprojekt tar man
ofta för givet att stegen i transportfarkoster av
kostnadsskäl bör räddas för att sättas ihop på
nytt och användas i nya starter1. En av Svenska
Interplanetariska Sällskapet företagen
kostnadsanalys visar dock att det tvärtom torde
vara billigare att ej rädda stegen.
Räddning kan sannolikt ej utföras enbart med
fallskärmar utan stegen måste dessutom förses
med vingar. Fallskärmar och vingar innebär
stora vikttillskott till ett annars fullkomligt
konturrent skrov, överslagsvis åtminstone 75 %
för en trestegsraket. Användning på nytt av
fallskärmsräddade raketmotor- och
elektronikenheter fordrar en så genomgående kontroll
och provning att det torde bli billigare att
tillverka nya enheter med serieproducerade
komponenter. De långa väntetiderna på räddade
steg och på iståndsättning av deras skrov
nödvändiggör tillverkning av skroven i alla steg
utom det sista i åtskilliga exemplar, dock för
få för serietillverkning.
I kostnadsanalysen har kostnaderna för
tillverkning av 1 000 farkoster med vardera 1 t
nyttolast beräknats ungefärligt såväl för
räddnings- som för icke-räddningsalternativet. Detta
TEKNISK TIDSKRIFT 1957 4 95
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
