Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 1957, H. 24 - Andras erfarenheter - »Levande» polymerer, av SHl - Böcker - Fortschrittliche Betriebsführung, bd 1 & 2, av Bertil von Alfthan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
"Levande" polymerer
Polymermolekyler föds genom en initieringsprocess,
de växer genom en kedjereaktion, och de dör vid
dennas avbrott. Kedjereaktionen upphör nämligen
om molekylens reaktiva ändgrupper av någon
anledning inte kan fortplantas från dess ända till en
tillfogad atomgrupp. Om kedjereaktionen inte bryts
vid en polymerisation, uppstår en intressant
situation. Polymermolekylerna kommer nämligen att
"leva" under en obestämd tidrymd.
Sådana levande polymermolekyler växer inte
obegränsat. Deras storlek växer bara till en viss gräns
därför att deras föda, monomermolekylerna, tar
slut. Trots att molekylerna inte dött en naturlig död
är de inte odödliga. Man kan avliva dem genom
tillsats av ett ämne som reagerar med deras
ändgrupper. Skillnaden mellan denna process och
polyme-risationens vanliga slut är att den kan ske vid en
av experimentatorn bestämd tidpunkt.
Man har t.ex. utfört anjonisk polymerisation i ett
icke surt lösningsmedel, dvs. ett som inte kan avge
protoner. Vid denna process är polymerens
ändgrupper karbanjoner och kedjereaktionen avbryts
om dessa sammanträffar med protoner. Detta är
omöjligt om man använder t.ex. natrium som
ini-tiator i tetrahvdrofuran som lösningsmedel.
Är karbanjonerna dåligt lösliga i mediet, kan de
avge en elektron till initiatorns katjon, t.ex. Na+,
varvid kedjereaktionen bryts. Detta sker troligen
vid polymerisation med natrium i kolväten som
lösningsmedel men inte, om man använder
tetrahydro-furan i vilken karbanjonerna är lättlösliga.
Styren kan t.ex. polymeriseras i
tetrahydrofuran-lösning genom initiering med det intensivt gröna
komplexet av naftalenanjon och natriumkatjon. Det
har visats att elektroner härvid överförs från
nafta-lenanjoner till monomermolekyler som härvid blir
karbanjoner. Dessa dimeriseras till
: CH — CH2 — CH„ — CH :
I I
CaH5 C6H5
Punkterna betecknar här och i fortsättningen
elektroner. Dimermolekylerna växer tills monomeren
tagit slut, och man erhåller en levande polymer med
formeln
CH :
: CH — (CH2
CnH,
C«HS
Härvid övergår lösningens gröna färg till klarröd,
som är den negativa bensyljonens färg. Denna
består flera dygn, om man utestänger syre och vatten
vilka dödar polymeren t.ex. genom reaktionen
— CH2(C6H5)CH : + H„0 —►
—► — CH2(C6H3)CH2 + OH"
Sätter man en droppe vatten till den röda
lösningen, försvinner dess färg, och dess viskositet växer
inte.
Tillför man i stället syre försvinner också färgen,
men samtidigt växer viskositeten. Man antar att det
senare beror på en dimerisering av polymeren. Det
är nämligen troligt att syre annekterar elektroner
från karbanjonerna varvid fria radikaler bildas
enligt formeln
— CH2(C6H5)CH : + 0„
CH2(C6H5)CH- + 02"
Radikalerna kan givetvis reagera med varandra till
dimerer, möjligen med syrebryggor. Då den
ursprungliga polymeren emellertid har två levande
ändar, leder dimeriseringen till en polymerisation av
polymeren.
Sätter man mera styren till lösningen av den
levande polymeren växer dennas molvikt vilket
framgår av att lösningens viskositet ökar. Denna
process öppnar en ny intressant möjlighet att
framställa segmentpolymerer (Tekn. T. 1955 s. 1016).
När den första monomeren A polymeriserats sätts
en annan monomer B till lösningen av den levande
polymeren varvid en segmentpolymer AA ... A • BB
... B • AA ... A uppstår. Om A är styren och B
isopren, får man t.ex. en polymer som är varken
poly-styren eller polyisopren (M Szwarc i Nature 24 nov.
1956 s. 1168—1169). SHl
böcker
Fortschrittliche Betriebsführung, bd 1 & 2.
Betuth Vertrieb, Berlin 1956. 147 + 159 s., 4,80
+ 4,80 DM.
Verkets titel och den kände experten professor
Bramesfelds namn i redaktionsledningen synes
antyda, att en systematisk handledning i tidsenlig
företagsledning skulle föreligga. Man kan knappast göra
gällande att så är fallet. De två banden innehåller
i stället 34 kapitel, skrivna i de flesta fall av olika,
enskilda specialister eller utgörande översättningar
av artiklar i specialtidskrifter — däribland många
amerikanska. De nästan enda gemensamma och
sammanhållande dragen består i att varje kapitel
handlar om företagsledning och i att ämnet behandlas
med hänsyn till den moderna tidens förhållanden
och krav.
Denna utformning gör, å ena sidan, verket till en
guldgruva av tankeställare. A andra sidan blir de
båda banden en rätt tungläst lektyr. Man frågar sig
huruvida något större antal av våra jäktade
företagsledare skall ge sig tid att plöja genom det
omfattande materialet — men å andra sidan är det
säkerligen mycket nyttig läsning just för chefer på
olika och särskilt på högsta nivåer.
Bd 1 är indelat i avsnitten "Ledandets problem",
"Chefarbetets rationalisering", "Frågor rörande
driftorganisation" och "Urval till ledande
befattningar" samt bd 2 i "Ledningen får icke tiga" och
"Ledning och mänsklig kontakt".
I många av kapitlen betonas klart, att de
mänskliga aspekterna bör ställas framom de tekniska samt
att en företagsledares personliga hållning och
föredöme är väsentligare än vad han säger eller skriver.
Särskilt intressant är det kapitel, vari R Nordling,
Paris, berättar om hur han — inspirerad av Sune
Carlsons utredningar i Sverige — rationaliserade sitt
eget chefarbete med mycket goda resultat genom att
tillkalla en utomstående organisationsexpert,
utmönstra spilltider och ersätta de underordnades
tillfälliga audienser hos chefen med regelbundna
konferenser.
I ett av kapitlen framlägges en analys av
stabsbegreppets invecklade innebörd genom en
jämförelse med det militära stabsbegreppet samt utredes
relationerna mellan stab och linje.
Den mänskliga benägenheten att motsätta sig allt,
som är nytt och avviker från den invanda rutinen
562 TEKN ISK TI DSKRI FT 1957
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
