Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 1957, H. 26 - Skogsmarkens arrondering, av Nils Kvarby
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ledningen till den efterföljande
ägosplittringen. Genom hemmansklyvningarna och
ägostyckningarna slutligen har denna
ägosplittring fullföljts och gått mycket djupt. Och detta
sista har i huvudsak skett under en
30-års-period 1897—1927.
En liknande ägosplittring förekommer också
i stor utsträckning i skogsmarken längre
söderut — inte minst då i Svealand och där
särskilt i Dalarna som är utan jämförelse sämst
lottat i arronderingshänseende bland svenska
landskap — även om den vuxit fram på delvis
andra vägar än i Norrland. Inte heller
Götaland går fritt för ägosplittring i skogsmarken.
Tvärtom konstaterade en statlig utredning
nyligen att skogsmarkens splittring är värst i
södra Sverige (SOU 1956: 33 s. 37), en uppgift
som visserligen lär kunna diskuteras.
Ägosplittringens orsaker
Det kan synas egendomligt att man genomfört
en genomgripande ägosplittring i skogsmarken
så pass sent som för några årtionden sedan.
Men då får man komma ihåg att 1800-talet
kännetecknades bland annat av att dels
huvuddelen av landets befolkning levde på
jordbruksnäringen och dels denna befolkning
befann sig i snabb tillväxt. Brukningsenheterna
räckte inte till och försörjningsmöjligheterna
var dåliga. På 1860-talet satte en stark
emigration in. Då var det naturligt att
statsmakterna till sist öppnade möjligheter • till
hemmansklyvning. Man ville dela upp jordbruken
i flera mindre enheter så att flera familjer
skulle få åtminstone någon egen torva att dra
sig fram på. Tidigare hade statsmakterna
under århundraden upprätthållit ett praktiskt
taget oavvisligt hemmansklyvningsförbud.
Den till synes schablonmässiga
längsdelning-en av skogsskiftena utan hänsyn till
terrängförhållandena har också sin förklaring som
bland annat bottnar i bristen på
kommunikationsleder i skogsmarken. Skogen närmast
bygdén i älvdalarna var åtkomlig från landsväg
och vattendrag och hade därför sitt fulla
värde under det att skogen längst bort mot
sockengränsen var praktiskt taget oåtkomlig och
därför också praktiskt taget värdelös. Denna
värdeskillnad accentuerades oftast ytterligare
av skillnader i höjdläge och bonitet. Om man
till detta lägger att man vid den tiden inte var
inriktad på rationellt skogsbruk efter nutida
begrepp så var det alldeles naturligt ur
rättvisesynpunkt — och rättvisan har alltid varit
ett oumbärligt inslag i svensk jorddelning —
att dela skogsskiftena på längden vid laga
skiftena och hemmansklyvningarna.
Därigenom fick var och en sin andel i både den
bästa och den sämsta marken och i hela
provkartan däremellan.
Ägostyckningarna är ett kapitel för sig. De
tjänade inte i första hand till att dela upp
skogsskiftena på längden utan till att skilja
skogsmark från odlad jord. Det ansågs på
1890-talet nödvändigt att öppna en sådan möj-
lighet för att bevara en självägande
jordbrukarbefolkning. Meningen var då att bönderna
skulle kunna om de så önskade sälja
huvuddelen av skogen men behålla jorden och ett
mindre skogsskifte. Om detta inte blev möjligt
befarades det att många skulle sälja bela
hemmanet och bli arrendatorer.
Skogsfångs- och mulbetesservituten
Vid talrika torpupplåtelser under senare
hälften av 1800-talet och även under 1900-talets
första årtionden var det vanligt i vissa trakter
att torpen fick rätt till skogsfång ocli mulbete
på stamhemmanens skogsmark. Sådana
servi-tut besvärar skogsmarkerna i stor
utsträckning, alldeles särskilt i Ångermanland ocli
Medelpad men även på andra liåll. Dessa servitut
har ofta alltjämt betydelse som komplement
till stödjordbruk. Men ur fastighetsindelnings-
Fig. 2. Samma
skogsmark som
i fig. 1 efter
1883 och 1902
års laga skiften
på hemskog och
fijllnadsskog.
Fig. 3. Samma
skogsmark som
i fig. 1 och 2
efter 1902—1926
års
liemmans-klgvningar och
ägostyckningar
på hemskog och
fyllnadsskog.
Ui iiilitlU
?>U
TEKNISK TIDSKRIFT 1957 5 77
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
