Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 1957, H. 29 - Debatt: Atomkraftens framtid, av Ragnar Liljeblad - Problemhörnan, av A Lg - Rättelse
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
är praktiskt taget obefintliga, finns ingen orsak att
slopa de gamla stationerna även om en ny station
skulle kunna åstadkommas för en mycket lägre
kostnad per kW och med en högre verkningsgrad.
Det rakt motsatta gäller för oljeeldade
värmekraftstationer. Bränslekostnaderna är här för en station
med kontinuerlig drift ungefär dubbelt så stora som
kapitalkostnaderna. Och under en lång följd av år
har verkningsgraden kraftigt höjts samtidigt som
bränsleprisen stigit. Det bar därför betalat sig att
relativt snart ersätta en gammal station med en ny.
Besparingen i bränslekostnad har uppvägt de
tillkommande kapitalkostnaderna.
Atomkraftstationerna intar en mellanställning men
torde stå närmare vattenkraftstationerna än
värmekraftstationerna. Bränslekostnaderna för en
anläggning med konverterreaktor torde vara ca hälften av
kapitalkostnaderna och för anläggningar med
breed-ing reaktorer ännu mindre. Även om en anläggning
om något årtionde skulle kunna konstrueras för en
betydligt mindre anläggningskostnad per kW än nu,
är det alltså omöjligt att den skulle kunna
ekonomiskt motivera utrangering av den gamla
anläggningen, såvida ej samtidigt en väsentlig besparing i
driftkostnader kan uppnås. Och detta senare
förefaller inte så sannolikt. I detta avseende kan
säkerligen förbättringar uppnås även genom mindre
genomgripande ändringar på gamla anläggningar. Man
kan därför sannolikt vid atomkraftanläggningar
räkna med relativt lång ekonomisk användningstid,
ehuru naturligtvis ej så lång som för
vattenkraftanläggningar. I delta sammanhang bör varnas mot
ett svårt misstag som ofta gjorts. Vid ekonomisk
jämförelse mellan anläggningar av olika art,
exempelvis en atomkraftanläggning och en konventionell
kraftanläggning, bör användningstiden för båda
alternativen uppskattas utan hänsyn till sannolika
kommande framsteg på området och endast med
hänsyn till med tiden ökade underhålls- och
driftkostnader. Om man vid atomkraftanläggningar kan
vänta sig större framsteg, som alltså ekonomiskt
motiverar en snabbare utrangering, är detta att
räkna till atomkraftalternativets fördel, ej till dess
nackdel, och tvärtom. Se närmare min tidigare
nämnda bok.
Framstegen inom tekniken sker till stor del
därigenom att helt nya tekniska skapelser och områden
successivt introduceras. Inom varje specialområde
går utvecklingen emellertid i allmänhet mot, om
inte en asymptotisk horisontell gräns, så dock mot
en måttlig lineär utvecklingstakt.
Inom exempelvis den elektriska krafttekniken har
verkningsgraden redan från början varit så nära
den teoretiskt maximala att några revolutionerande
resultat där ej uppnåtts.
Inom ångtekniken var verkningsgraden från
början så låg att stora vinster stod att vinna även
genom ett så att säga normalt utvecklingsarbete.
Men även där syns nu en gräns. Verkningsgrader
på 40 °/o är nu realiserade och till följd av
termodynamikens andra huvudsats lär man väl ej kunna
hoppas på att komma nämnvärt över 50 %>. Även
inom värmekrafttekniken skymtar alltså en
stabilisering av utvecklingstakten.
Hur blir då utvecklingen för atomreaktorn? Om
det även här finns en om ej absolut så dock relativ
gräns, som ej i det långa loppet kan överskridas,
så borde det förhållandet att den nuvarande
tek-niken är resultatet av en mobilisering av ekonomiska
och intellektuella resurser utan motstycke i den
ekonomiska historien tala för att utvecklingstakten i
del följande blir mera måttlig. Det finns helt enkelt
ej rum för den utvecklingstakt som skulle varit
naturlig om utvecklingen på området följt den
vanliga vägen och ej forcerats till det fantastiska genom
kriget. På många håll tycks man i stället resonera
så att, eftersom utvecklingen gått så hastigt under
tio år, bör den gå ännu hastigare de närmaste tio
åren.
Beträffande den andra i inledningen ställda frågan
vill jag bestämt hävda att man ej nu behöver räkna
med de anläggningskostnader och det kraftpris som
oftast figurerar i den tekniska litteraturen och den
offentliga debatten.
Skriver man bort de i detta fall i högre grad än
på andra nya områden väsentliga förberedande
kostnaderna i form av forskningsarbete och oförutsedda
utgifter bör en atomkraftstation med maskinenheter
för 100—200 MW ej behöva med mycket mer än
50 ö/o överstiga kostnaden för en lika stor oljeeldad
station och kostnaden per kW alltså kunna hållas
vid ca 1 000 kr. exklusive uranbränsle och vid
nuvarande penningvärde.
Priset per kWh är svårare att ånge, framförallt
därför att ingen ännu med säkerhet vet hur länge
en reaktor kan drivas innan utbyte av
bränsleelement blir nödvändigt. Det är möjligt att här kan
komma obehagliga överraskningar. Användes, som
vi redan på ett tidigt stadium inom Asea tänkt oss,
bränsleelement av uranoxid eller urankarbid, finns
dock ganska starka skäl för antagandet att reaktorn
kan köras tills de rent atomfysikaliska faktorerna
sätter en gräns och överskottsreaktiviteten sjunker
till 0. I så fall bör vid en anläggning vid 6 000 h/år
utnyttjning kunna uppnås en kostnad av ca 3
öre/kWh i form av högspänd effekt vid stationen.
Jag vill tillägga att de konstruktioner som skall
möjliggöra sådana resultat ej överensstämmer med
exempelvis den engelska linjen. Denna medför
säkerligen åtskilligt högre kostnader. Självklart är dock
att det för att åstadkomma resultat av den art jag
antytt är nödvändigt att utnyttja industrins
tekniska resurser på bästa möjliga sätt.
Den slutsats som kan dras är tydligen att vi ej
bör dröja med att igångsätta arbetet på en stor
atomkraftstation. Vi har sannolikt föga att vinna
på att vänta men åtskilligt att vinna redan genom
realisering av föreliggande planer.
Ragnar Liljeblad
problemhörnan
Problem 4/57: Vilken plankurva har egenskapen
att med någon av sina punkter alstra en cirkelbåge
då den rullar på en rät linje? A Lg
Rättelse. I notisen "Vindtunnellaboratorium drar
350 MW" i Tekn. T. 1957 s. 498 anges bl.a. att
vindtunneln är försedd med en lufttork innehållande
aktiviserat aluminium. Det material som här avses
är "activated alumina" med approximativ
sammansättning A1208, H,0. "Activated alumina" kan
lämpligen översättas med aktiverad aluminiumoxid.
668 TEKNISK TIDSKRIFT 1957
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
