Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 1957, H. 30 - Trollhätte kanal och katastrofen vid Göta Sulfitfabrik, av Gösta Malm
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Trollhätte kanal och katastrofen
vid Göta Sulfitfabrik
F. d. generaldirektör Gösta Malm, Stockholm
621.1(486.2) : 624.131.54
Trollhätte kanals historia växer fram ur
medeltidens dunkel. Det förspörjes, att såväl Gustaf
Wasa som biskop Brask grubblat på en farled
tvärs igenom Sverige från Östersjön till
Västerhavet, vars västliga del skulle ha följt Göta älv.
De första spadtagen på en led efter Göta älv
togs under Karl IX, vilken som hertig av
Värmland fått känning med behovet av en sådan
led. Under mer än 200 år brottades Sveriges
makthavare med problemet utan att komma
till en lösning. Svårigheterna var dels av
finansiell, dels av teknisk natur och gällde särskilt
ledens förande förbi fallen i Trollhättan.
Sedan Bohuslän genom Karl X:s krig med
Danmark blivit svenskt fördes tanken på en
alternativ led över Uddevalla in i diskussionen
med motivering, att den nyförvärvade
provinsen genom en sådan farled skulle fortare
bindas fast vid Sverige. Men den tanken slog
aldrig igenom utan de fortsatta mer än
sekellånga ansträngningarna avsåg alla att få till
stånd en farled i Göta älv. Det var dock först
sedan tekniken ytterligare utvecklats och
statsmakterna överlåtit uppgiften till ett enskilt
bolag som en farled Vänern—Kattegatt i Göta
älv kunde fullbordas år 1800 under Gustaf IV
Adolfs regering. Tyvärr var leden byggd för
alltför små fartyg samt måste, sedan Göta
kanal utförts, förstoras och utbyggas med slussar
svarande mot måtten i denna kanal.
Den efter sekellånga mödor åstadkomna
farleden var av stor välsignelse för utvecklingen
inom landets centrala delar, men fram mot
sekelslutet hade trafiken vuxit till sådan
omfattning, att starka krav framställdes på
ombyggnad för större fartyg. Efter många om och
men beslöts av statsmakterna en utredning —
efter förordnande utförd av den framstående
väg- och vattenbyggaren Per Laurell — och
han framkom vid sekelskiftet med ett förslag,
som kom att utgöra grundval för
diskussionen i kanalfrågan. I utredningsdirektiven hade
ingått, att även Uddevalla-alternativet skulle
tas i betraktande. I sin utredning gav dock
Laurell bestämt förord åt farledssträckningen
i Göta älv (Tekn. T. 1898 s. 15, 1900 s. B 57).
De första åren av innevarande sekel växte
också tillgodogörande av vattenkraften i
Trollhättan till en stor fråga och det gav anledning
till en het debatt om Trollhätteproblemen,
kanalfrågan och vattenkraftsutbyggandet, som
slutade med att staten blev i besittning av alla
nycklarna till dessa problems lösning. För
handhavande av statens uppgifter vid
Trollhättan tillsattes 1905 Styrelsen för Trollhätte
Kanal- och Vattenverk med sedermera
generaldirektör F V Hansen som chef. Efter fyra år
blev denna styrelse ombildad till K.
Vattenfallsstyrelsen med den vidare uppgift som
förutsät-tes allmänt känd. I det följande användes
beteckningen Vattenfallsstyrelsen även för
Troll-hättestyrelsen.
Den angelägnaste uppgiften för den nya
styrelsen var planläggande av vattenkraftens
tillgodogörande och först 1908 var tiden mogen
för upptagande av kanalfrågan till
behandling, närmast bestående i granskning och
bearbetande av Laurells förslag. Resultatet blev —
utom anpassning av de tekniska måtten och
detaljerna efter fördjupade studier — att leden
vid Trollhättan fick en helt ny sträckning än
den som Laurell föreslagit samt att en väsentlig
ändring företogs på sträckan nedanför Lilla
Edet och förbi bl.a. den plats, där Göta
Sulfitfabrik nu ligger (Tekn. T. 1909 s. 83).
Nämnda fabrik hade tillkommit i början av
1900-talet efter det Laurell uppgjort sitt förslag.
Detta förslag innebar en revolutionerande
förändring av de naturliga förhållandena genom
anläggning av en damm tvärs över älvfåran
vid Röda Berget — strax nedanför Göta
Sulfitfabrik — på en där befintlig bergtröskel under
älvbotten. Fallet vid Lilla Edet skulle sålunda
enligt Laurells plan flyttas till denna damm
och invid densamma skulle anläggas en ny
sluss och en ny kraftstation. Den mark på
vilken Göta Sulfitfabrik ligger skulle därvid ha
översvämmats och stora rubbningar skulle ha
förorsakats Lilla Edets industri och övriga
förhållanden. Under de förutsättningar, som rådde
vid Vattenfallsstyrelsens utredning av
kanalfrågan var denna lösning ej tänkbar, utan
farleden gavs den utformning i den naturliga
älvfåran, som den nu har.
TEKNISK TIDSKRIFT 1957 5 77
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
