Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 1957, H. 31 - Elektrokemisk ytbearbetning, av Emanuel Warsztacki - Mer vetenskaplig företagsledning, av Bertil von Alfthan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Elpoleringen tillämpas av t.ex. en stor tysk
kugghjulstillverkare för förbättring av
kugg-flankernas ytjämnhet. Metoden ger ungefär
samma ytjämnhet som läppning. Någon
bedömning av elpoleringens möjligheter är inte
möjlig utan tillgång till uppgifter om kostnaderna.
Litteratur
1. Metzger, L H & Keeleric, G: Electrolytic grinding.
Amer. Mach. 96 (1952) nov. 10 s. 154—158.
2. Thibault, N W & Anderson, B H: Electrolytic grinding
of carbides fully tested. Iron Age 170 (1952) nov. 13 s. 162—
165.
3. Heyes, J: Elektropolieren und Werkstoff. Werkst.-Techn.
u. Masch.-Bau 43 (1953) mars s. 122—126.
Mer vetenskaplig
företagsledning
658.1.012
Den elfte Cios-kongressen, som ägde rum i
Paris den 24—28 juni 1957, försiggick inom en
i jämförelse med de tidigare tio kongresserna
betydligt vidgad ram. Den står såtillvida i en
viss analogi till det svenska Centrala
Arbets-studierådets stora informationsmöte hösten
1956, vid vilket även tydligt trädde i dagen,
att rationaliseringssträvandena från en trångt
specialiserad början nu utvecklat sig till en
vida större mångsidighet. Totalintrycket blir
att de vetenskapliga organisationsprinciperna
håller på att bli den dominerande faktorn inom
näringslivet i dess helhet.
Valet av temat för den första
programpunkten bestyrker detta. Titeln lyder nämligen:
"Utredning av principer och teknik för den
högsta företagsledningen".
Bland bilagorna till den i ämnet framlagda
generalrapporten finnes en, som efter tyska källor
uppräknar över ett åttiotal ämnen och
angelägenheter, i vilka en företagsledare bör vara
orienterad. Denna lista är såtillvida värd
beaktande, som i den framhäves, icke blott de
ämnen, vilka enligt traditionella synpunkter
bör ingå i en företagsledareutbildning, utan
särskilt också en hel del sådant, som enligt
modern, vetenskaplig uppfattning och med
hänsyn till den senaste tidens
utvecklingstendenser bör ytterligare tillkomma.
På de flesta håll tillmäter man det
vetenskapliga inflytandet och tänkandet i högsta grad
ökad vikt och betydelse. Utvecklingen —
särskilt på det tekniska området — har gått så
snabbt framåt och fortgår med en sådan ökad
hastighet, att den personliga begåvning och
den samlade erfarenhet från tidigare perioder,
som man hittills ansett göra det möjligt för en
god företagsledare att fatta riktiga beslut utan
tillräckligt utförliga, verifierade och
systematiserade informationer och sifferuppgifter,
numera kommer ohjälpligt till korta i
konkurrensen med dem, som har lärt sig att i sin
dagliga ledarverksamhet dra nytta av
vetenskapens senaste landvinningar.
De tre stegen i den vetenskapliga
handläggningen av ledarnas problem består -—- liksom
överhuvudtaget — i att insamla fakta, att
analysera dessa, och att från dem dra rätta
slutsatser för beslut och handlande.
Den praktiska nyttan av en vetenskaplig
utbildning är tämligen oberoende av inom vilken
vetenskapsgren man förvärvat sig en
skicklighet att tillämpa vetenskapliga metoder och
principer för sitt handlande. Den
branschteknologiska kompetensen spelar därmed i detta
hänseende en mindre roll än vad man på
många håll är böjd och van att anta.
Statistiken visar att en avsevärd procent av
nutidens mest framgångsrika företagsledare har
universitets- eller annan vetenskaplig
utbildning. Den berömda typ, som från skoputsare
eller diskare svingat sig upp till bankdirektör
eller industrichef, finner man numera
knappast ens i USA, som tidigare ju varit berömt
i detta hänseende.
Tendensen att erkänna den vetenskapliga
ledningens stora betydelse och att besöka kurser
i sådan, har främst gjort sig gällande i USA,
med Storbritannien som god tvåa. I övriga
Europa har denna tendens ännu icke
framträtt med likadan styrka, men är på väg.
Det är svårare att anordna
företagsledarekurser i modern mening för ett direktörsklientel
i 30—50-årsåldern, än att anordna t.ex.
universitetskurser, emedan elevernas tidigare
bakgrund är så mångskiftande. Det är icke så
lätt, att "avspecialisera specialister", och
dessutom behövs en något annorlunda utbildning
för en man, som vill bli chef för 10 000
anställda, än för en, som skall leda endast 1 000
personer.
Det är ofta svårt att få elever till
ledarkurserna. En orsak härtill är, att många nutida
företagschefer är så jäktade och överhopade
med arbete, att de finner det svårt att undvara
några av sina närmaste män under en så lång
tid, som en kurs fordrar. Detta är dock
kortsynt — samma chefer skulle finna sin börda
väsentligt lättad med modernt utbildade
assistenter vid sin sida.
En annan orsak till att tillströmningen till
ledarkurser är svag ligger däri, att ledare på
mellannivåer fruktar att ens medge, att deras
kompetens icke är fullt tillräcklig, och befarar
att bli avskedade om de medger detta genom
att vilja besöka en kurs. Avlägsnar man denna
farhåga, så smälter tveksamheten som snö i
solsken.
Av undervisningsmetoderna torde
"praktikfalls-metoden" hittills vara den dominerande
— den ökar i Europa men visar en minskande
tendens i Amerika. Bertil von Alfthan
696 TEKNISK TIDSKRIFT 1957
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
