Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 1957, H. 31 - Andras erfarenheter - Fyllmedel i färg, av SHl - Katastrofal korrosion av gjutjärn i CO-CO2-blandningar, av SHl - Kvartvågsdipolantenner, av DH
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Det har t.ex. vid svenska försök visat sig att
linoljefärger vilkas fasta komponent består av 40 °/o
ZnO, 20 »/o Ti02 och 40 %> dolomit eller 40 °/o
ZnO, 20 %> Ti02, 20 °/o dolomit och 20 °/o talk ger
bättre resultat än en färg med bara zinkoxid. Lika
gott resultat uppnås om pigmenthalten minskas till
10 °/o ZnO och 19 °/o Ti02 och dolomithalten ökas
till 71 %>.
Norska prov har utförts med färger, innehållande
20 »/o TiO„ (anatas), 10 °/o ZnO och 70 °/o
fyllmedel. De sistnämndas art har varierats. Utom
dolomit och bariumkarbonat har man sålunda provat
vissa inerta material, såsom glimmer, tungspat och
gips. Dessa ger ensamma mycket sämre resultat än
karbonaten. Det är därför tydligt att dessa ökar
färgens hållbarhet (L A Sonsthagen i Paint
Manu-facture mars 1957 s. 101—105). SHl
Katastrofal korrosion av gjutjärn i
CO-CO>-blandningar
Man har funnit att perlitiskt gjutjärn vid 14 at ö
och 525°G oxideras mycket snabbare i en
jämviktsblandning av koloxid och koldioxid än i ren
koldioxid. Orsaken härtill tros vara närvaro av
oskadade grafitflagor i glödskalet och att det yttersta
grafitfria oxidskiktet blir tunt och utgör ett dåligt
skydd vid oxidation i C0-C02-blandning. I ren
koldioxid blir den yttre oxidzonen mycket tjockare och
grafitflagorna i glödskalet faller sönder varigenom
de inte öppnar en väg för gasen till metallen.
Vid 375 och 450°C oxideras järnet inte snabbare i
en C0-C02-blandning än i ren C02. I båda fallen
bildas en yttre zon av Fes04 och en inre zon av
Fe203 och grafit vid temperaturer under 475°C, men
vid 525°G tillkommer ett inre glödskal. I koldioxid
blir de tre zonerna ungefär lika tjocka men i
CO-COa-blandning blir mellanskiktet mycket tjockare än
de båda andra.
Ar den givna förklaringen riktig, bör allt gjutjärn
med grafiten i flagor oxideras relativt snabbt i
CO-C02-blandning såvida inte grafitflagorna är skilda
åt eller grundmassan är särskilt oxidationsresistent.
Gjutjärn med grafiten i kulform bör inte oxideras
snabbare i C0-C02-blandning än i ren C02 (S R
Billington & B C Woodfine i Metallurgia maj 1957
s. 213—220). SHl
Kvartvàgsdipolantenner
Antennproblemet för små snabba flygplan har
successivt blivit allt svårare att bemästra på grund av
större antal erforderliga antenner samt ökade krav
på dessas mekaniska hållfasthet, strömlinjeform och
bandbredd. De yttre flygplansantennerna medför
många olägenheter såsom vindmotstånd, inverkan
på planens stabilitet, risk för nedisning och
skadegörelse.
Inbyggnad av antennerna skulle lösa vissa av dessa
svårigheter, men låter sig ofta ej göra då
erforderligt utrymme innanför skalet ej är tillgängligt.
Inbyggnad begränsar också lägesvalet för antennen
och gör att lämpliga strålningsdiagram ej kan
erhållas. Det är därför angeläget att ändamålsenliga
yttre antenner utvecklas, varvid liten höjd alltid är
det primära önskemålet.
Även andra fall finns då liten höjd eller längd hos
en antenn är fördelaktig, t.ex. för TV-mottagning.
I tunna antenner är strömmen approximativt
si-nusfördelad oberoende av placeringen av en eller
flera matningspunkter. Matning i en punkt med
låg ström ger hög impedans. I antennen enligt fig. 1
minskar den totala strömmen i den öppna armen
706 TEKN ISK TI DSKRI FT 1957
Fig. 1.
Kvart-vågsantenn med
konventionell
matning.
Fig. 2.
Kvart-våg santenn med
förskjuten
matnings punkt.
till noll vid ändpunkten (ändkapacitansen
försummas). En matning enligt fig. 2 ger därför en högre
impedans, samtidigt som den låga höjden vid
resonans bibehålles. Mätningar på denna antenn gav
strålningsresistansen Rx = 40 ohm och reaktansen
noll vid A = s/0,15 (varvid A är våglängden och s
höjden) och matningshöjden x = 10,5 cm. Ett något
mindre värde på x ger exakt anpassning till en 50
ohms kabel.
Antennen i fig. 2 har vid experimenten tillverkats
av en koaxialledning av mjukt kopparrör, som utan
att skadas kan böjas till önskad form. En
motsvarande hel dipol, fig. 3, kan utföras. Med lämpligt
val av matningspunkter blir den vid längden 0,3 • A
direkt anpassad till en 50 eller 75 ohms
koaxialledning.
Man kan ytterligare förkorta antennen genom att
göra den omvikta fria armen tjockare. Generellt
sett får man även större bandbredd genom att öka
den ekvivalenta ledararean. För en flygplansantenn
är det ingen nämnvärd nackdel om antennen göres
bred, medan man av aerodynamiska skäl önskar
ett förhållande på 10—20 mellan bredd och
tjocklek, vilket under alla förhållanden framtvingar en
rätt avsevärd bredd hos den yttre konturen.
En antenn enligt fig. 4 fungerar i princip som
antennen i fig. 1. I den förra antennen utgöres det
strålande elementet av de bredare ledarna i ett
planledningssystem. Koaxialledningens innerledare
i fig. 1 motsvaras här av den smala ledaren / som
ligger mellan de breda folierna 2 och 3, vilka
motsvarar koaxialledningens ytterledare. Antennens
egentliga matningspunkt är P där spänningen
tillföres mellan de båda ledarna 2 och 3 i parallell
Fig. 3.
Dipolantenn med
förskjuten matningspunkt.
Fig. 4.
Flygplansantenn av
fentyp med
förskjuten matningspunkt.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
