Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 1957, H. 33 - Katodiskt korrosionsskydd av barlasttankar, av J Lepper
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
na och de inre konstruktionerna med sina mot
tankmitten vända ytor utsatta för
punktangrepp. Efter rengöring och barlastfyllning är
stålplåten täckt av en tunn oljefilm som
emellertid efter den i dag vanliga rengöringen
genom besprutning med hett havsvatten av 10—
14 at tryck ej längre är sammanhängande.
Blankt stål kommer på enstaka ställen i
beröring med barlastvattnet varvid små
anod-och stora katodytor uppstår.
En annan omständighet som främjar
punktangrepp är att plåtarna numera är
svetsade. Härigenom åstadkommes god elektrisk
kontakt över hela tankvtan, så att avståndet
mellan anod- och katodytorna kan vara stort
utan att strömmen genom havsvattnet i
tankarna hindras. Somliga anser att svavelhalten i
råoljan främjar punktangrepp genom att vissa
avsättningar ur oljan bildar aktiva centra, som
senare vid barlastfyllning tjänstgör som
lokalanoder. Kanske gynnas punktangreppet även
av varierande syrehalt under slamlagret.
Mycket återstår att göra innan orsaken till
punktangrepp blir helt klarlagd. Härtill är det
nödvändigt att registrera i praktiken
förekommande fall — några institutioner sysslar
intensivt med detta — varvid alla detaljer om
tanken, såsom fraktens art, sättet att rengöra den,
dess mekaniska egenskaper, röstningens
lokalisering, frekvensen av växlingarna mellan
barlast och oljefrakt osv. måste tas med.
Praktisk utnyttjning
av katodiskt skydd
För såväl jämn avrostning som punktangrepp
gäller de elektrokemiska lagarna. Båda
formerna av korrosion kan således hindras genom
katodiskt skydd. Som anodmaterial för skydd
av tankens inre väggar används vanligen
magnesium i form av en speciallegering med zink
och aluminium vilka skall minska anodens
egenkorrosion. Det är viktigt att
magnesiumlegeringen innehåller endast obetydliga spår
av främmande legeringsämnen, t.ex. < 0,003 %
Fe, < 0,020 % Cu och < 0,002 % Ni. I
anoderna ingjutes en kraftigt förzinkad ståldel, med
vilken de kan svetsas fast i tanken.
Katodiskt skydd är enkelt. Anoderna
installeras i tankarna på de invändiga
konstruktionerna och väggarna och kräver ingen skötsel
förrän de är belt förbrukade. Oljerester, som är
kvar på anoderna från oljefrakten, avlägsnas
automatiskt vid barlast, så att systemet alltid
fungerar vid närvaro av havsvatten i tanken.
Havsvatten liar låg resistivitet (25—29 ohmcm
vid 15—10°C), varigenom anoderna kan ge
hög ström.
När magnesiumanoder installeras för första
gången bryter det gasformiga vätet, som bildas
på stålytan, loss rost och löst glödskal från
plattorna. Detta liar till följd att man ibland
efter installationen kan ta bort flera ton rost
ur barlasttankarna.
Vätgasutvecklingen har ytterligare en
väsentlig fördel. I saltvattnet finns kalcium (400
Fig. 6. Punktangrepp med högst 6 mm djup i en
tankbottenplåt efter sju månaders gångtid.
mg/1), magnesium (1,3 g/1) och bikarbonat
(2,6 g/1) i form av joner. Vätet efterlämnar
ett överskott på hydroxyljoner i gränsytan
mellan elektrolyten och stålplåten, vilket
medför att elektrolyten där reagerar alkaliskt.
I alkaliskt medium utfälles kalcium- och
magnesiumkarbonat samt kalcium- och
magnesium-liydroxid, som avsätts på tankens innerytor.
Salterna bildar ett täckskikt på stålet
(förpolarisation) och ger det gråvitaktig färg. Efter
tömning hindrar kalkskiktet stålytans
korrosion i luften.
Så snart kalkskiktet är färdigbildat minskas
strömtätheten därför att den fria stålytan i
viss mån minskats och det uppkommande
gasformiga vätet har att tillryggalägga längre väg
genom skiktets porer, så att det bibehåller sin
effekt längre tid än på en oskyddad stålyta.
Det ställs två krav på kalkskiktet. Det skall
vara så litet poröst som möjligt, och det skall
ha god adhesion till metallytan. Om dessa båda
villkor ej är uppfyllda, kan det så småningom
sprängas loss genom väteutveckling eller
minskas för mycket vid den delvis mycket kraftiga
TEKNISK TIDSKRIFT 1957 7 09
Fig. 7.
Magnesiumanoder i en
tank.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
