Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 1957, H. 34 - Den tekniska översynen av riksgränsen Sverige—Finland, av Börje Lundgren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Den tekniska översynen
av riksgränsen Sverige—Finland
Generaldirektör Börje Lundgren, Stockholm
341.015(485 : 480)
Den ungefär 57 mil långa riksgränsen mellan
Sverige och Finland tillkom ursprungligen som
ett resultat av freden i Fredrikshamn 1809. Den
följer fortfarande i allt väsentligt de
grundlinjer, som drogs upp i den särskilda svensk-ryska
demarkationsakten av den 20 november 1810.
Gränsens fastställande i detalj var emellertid
den gången förenad med åtskilliga svårigheter.
De dåvarande byarna och hemmanen ägde
många gånger ägor på båda stränderna av
gränsvattendragen och det blev nödvändigt att
företa åtskilliga ägoutbyten och liknande
transaktioner för att så vitt möjligt göra
riksgränsen även till en äganderättslig gräns. Helt
lyckades detta icke och som minne av den
slutliga ägoutbytesförrättningen, som fullföljdes
1823, har vi fortfarande kvar företeelsen med
"suveränitetsholmar", dvs. holmar i
gränsälvarna, till vilka fastighetsägare på andra
sidan riksgränsen tillförsäkrats ett slags evig
nyttjanderätt.
Den svensk-finländska riksgränsen är
praktiskt taget helt en flodgräns. Den börjar i
Tre-riksröset vid gränsen mot Norge, uppbyggt på
en stenbänk i sjön Koltajärvi, följer sedan ett
system av mindre vattendrag till Kilpisjärvi
och därefter Könkämä, Muonio och Torne älvar
ut till yttre territorialvattengränsen i
Bottenviken.
Principer för gränsdragning i floder
Statsgränser följande floder är vanliga i alla
världsdelar. Många olika principer har
till-lämpats för att definiera gränslinjen i floden,
exempelvis ena stranden, mittlinjen mellan
stränderna, räta linjer mellan definierade
brytningspunkter m.m. Den princip, som numera
av praktiska skäl synes genomgående
tillämpas i all modern gränsdragning, är att följa
djupfåran ("Thalweg"). Fortfarande råder
emellertid bland internationella experter en
viss oenighet om definitionen av djupfåran.
Den exakta torde vara "den linje, som
sammanbinder de punkter, där de djupaste
lödningarna erhålles". I praktiken motsvaras denna
matematiska definition förbluffande exakt av "den
för nedströmsnavigering vid lågt vattenstånd
fördelaktigaste vägen".
I våra svensk-finländska gränsälvar följer
riksgränsen djupfårans mitt, dvs. djupfåran
antas ha en viss bredd och ej vara en linje.
Detta betraktelsesätt har i dessa vattendrag
visat sig praktiskt, i synnerhet som älven på
många ställen har ett ganska konstant djup
inom breda zoner.
Då en statsgräns följer djupfåran i en älv, är
den helt naturligt icke möjlig att en gång för
alla exakt bestämma. Gränsen följer djupfårans
successiva lägesförflyttningar allt efter som
älvens eget lopp ändras genom erosion och
avlagring (alluvio). Mera diskutabelt är hur man
skall förfara, då en gränsälv plötsligt och
våldsamt ändrar sitt lopp (avulsio). I regel blir
dylika händelser anledning till särskilda
förhandlingar, där man dock principiellt eftersträvar
att anpassa gränsen till den nya djupfåran, om
detta ur äganderättsliga och ekonomiska
synpunkter är möjligt.
Mot bakgrunden av denna korta beskrivning
av flodgränsernas karaktär framstår det som
en praktisk nödvändighet att med jämna
tidsintervall göra en revision av en dylik gräns. I
Skandinavien tillämpas principiellt riktlinjen
att dylika gränsrevisioner skall göras vart 25 :e
år. Den senaste översynen av svensk-finländska
riksgränsen genomfördes 1956—1957 av två av
respektive regeringar utsedda
gränsdelegationer. Från svensk sida deltog generaldirektör
B Lundgren ocli gränschef C Odhner; från
finländsk sida generaldirektör V Seppälä och
generallöjtnant K Vaala.
Förarbeten
Själva gränsöversynen måste läggas upp så, att
delegaterna följde gränsen i hela dess
utsträckning och successivt konstaterade dess läge. För
att underlätta denna inspektion framstod redan
från början tillgången till en lämplig,
detaljrik karta som utomordentligt viktig. Yid
tidigare gränsöversyner 1888 och 1926 hade
ter-restra kartor upprättats endast på vissa
punkter, och det ansågs icke möjligt att lägga dessa
TEKN ISK TI DSKRI FT 1957 781
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
