Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 1957, H. 34 - Debatt: Vattenkraftsutbyggnaden, av Sven Sundius och Tore Nilsson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
egen skull, måste nu fråga: Vi, som uppnått så hög
levnadsstandard, att vårt välstånd redan gränsar till
vällevnad, hör inte vi ha råd att uppskjuta
utbyggnaden av våra vackraste vattendrag 10 eller 15 år
i avvaktan på atomkraftens vidare utveckling? Bör
vi inte bättre respektera samernas rätt till sitt land?
Sven Sundius
Jag kan inte finna det vara av speciellt intresse att
på sätt Sundius gjort sammanställa yttranden, som
olika personer i Vattenfalls ledning gjort vid olika
tillfällen. De är lösryckta ur sitt sammanhang. Det
är väl inte bara Vattenfall som måste anpassa sin
uppfattning efter teknikens utveckling. Speciellt på
atomkraftsområdet har som bekant utvecklingen
gått oerhört snabbt. Det är därför inte märkvärdigt,
att uppfattningen i dag är en annan än för fyra år
sedan. De citerade yttrandena från 1955 och 1957
skiljer sig för övrigt inte särskilt mycket från
uppfattningen i dag. Vattenfallsstyrelsen räknar
fortfarande med att Eva skall bli färdigt till 1963, och
det torde väl dröja om icke 20 år räknat från 1955,
så något åt det hållet, innan atomkraften kan
komma att spela någon avgörande roll för vår
kraftförsörjning. För energiförsörjningen blir det väl något
tidigare. Att jag räknar med att en del av
belastningsökningen under 1960-talets senare del
tillgodoses med atomkraft, strider inte häremot. Det kan
inte bli fråga om annat än en mycket liten del.
Jag tackar för komplimangen, att
Vattenfallsstyrelsen arbetar effektivt på att tillvarata våra
vattenkrafttillgångar. Jag vill emellertid tillägga, att det
väsentliga i vår strävan är att förse landet med
erforderlig kraft till lägsta kostnad. Detta innebär, att
vi till komplettering av vattenkraften nu producerar
en hel del ångkraft. Den dag vi kan producera
atomkraft billigare än vattenkraft, kommer vi att göra
det. Vi strävar av alla krafter mot det målet, men det
tar sin tid, innan vi kommer därhän. På
naturskyddshåll söker man ibland dra paralleller med
t.ex. England. Man frågar: Varför kan inte vi
likaväl som England driva fram atomkraften? Svaret är,
att vi inte har råd och inte behöver göra sådana
oerhörda insatser som England är tvunget att göra.
Trots det stora atomkraftsprogrammet bygger
England ut sina vattenkrafttillgångar, och detta till
kostnader, som ligger betydligt högre än hos oss.
Påståendet, att Vattenfallsstyrelsen vid sin
planering inte skulle ta hänsyn till människan och
naturen, är oberättigat. Jag hänvisar exempelvis till
vår regionplaneutredning för Lilla Lule älv. Större
delen av utredningen är ägnad just utbyggnadernas
inverkan på bygd och natur. Den framlagda
planens utformning är betingad av sådana hänsyn.
Sa-merna är ingalunda bortglömda i sammanhanget.
Tyvärr kan det inte undvikas, att en del intrång
måste göras. Att samernas existens skulle vara hotad
är dock en våldsam överdrift.
Det är sant, att det kan vara fult kring regleradp
sjöar, speciellt under en kort tid på våren, innan
sjön hunnit bli fylld. Men det kan vara lika fult vid
en oreglerad sjö, t.ex. under sommarens
lågvattentid. Regleringarna medför ofta betydande
olägenheter, men dessa måste tas, eftersom regleringarna är
av så utomordentligt stor betydelse för
kraftförsörjningen. Vi försöker på allt sätt att planera
regleringarna så, att olägenheterna blir så små som möjligt.
Att åberopa förhållandena vid Akkajaure som
representativa för hur det kan se ut vid en reglerad
sjö är inte riktigt. Då regleringen av Akkajaure
(Suorva) genomfördes, röjdes ej stränderna. Ingen
hade en tanke därpå, vare sig sökanden, sakägarna
eller vattendomstolen. Numera gör man alltid åt-
minstone någon röjning. På grund därav är
fotografiet missvisande. När sjöarna är fyllda — vilket
de ofta är under en stor del av sommaren — är de
i regel vackrare än under naturliga förhållanden.
Sundius frågar, om vi inte har råd att uppskjuta
utbyggande av våra vackraste vattendrag 10 eller 15
år i avvaktan på atomkraftens vidare utveckling.
Man kan då först konstatera, att det är nödvändigt
att tillgodose det stigande kraftbehovet. I annat fall
blir vi snabbt av med den levnadsstandard, som
svenska folket nog i allmänhet önskar bibehålla.
Vattenfallsstyrelsen har lagt fram sin plan för hur
kraftbehovet skall kunna tillgodoses. Vi har därvid
efter bästa förmåga sökt tillgodose de berörda
intressena, icke minst naturskyddsintresset. Vi har
också talat om vad vi i övrigt har kvar att utbygga.
Var och en kan därav själv bilda sig en uppfattning
om vilka möjligheter som kan finnas till variationer
av programmet. Eftersom det är stora kapital, som
måste investeras i kraftförsörjningen, är det av
utomordentlig betydelse, att man väljer de billigaste
utbyggnaderna. Att göra större avvikelser från det
uppgjorda programmet leder lätt till merkostnader
på tiotals eller hundratals miljoner kronor. Att
avstå från Lilla Lule älv, som innehåller några av de
mest betydande kraftkällorna, som vi har kvar, och
vars regleringar är av betydelse också för
kraftstationerna i huvudälven, är uteslutet.
Arbetet på den nya prognos, som jag nämnt i
min uppsats, är nu klart. Det har redovisats i
samband med Vattenfallsstyrelsens anslagsäskanden för
1958/59. Den nya prognosen visar större ökning än
den gamla, nämligen 1 000 MkWh/år fram till 1962
och 1 200 MkWh/år för tiden därefter (avser
förbrukningen på Vattenfallsstyrelsens nät). Detta
medför, att utbyggnaderna under femårsperioden
1964—1968 måste ökas med sannolikt tre
anläggningar med en produktionsförmåga av 1 000—1 500
MkWh/år. Detta gör det ju inte lättare att avstå
från utbyggnad av Lilla Lule älv.
Det kan också nämnas, att Vattenfallsstyrelsen i
sin anslagsskrivelse aviserat sin avsikt att under den
närmaste tiden klarlägga behovet av kommersiella
atomkraftanläggningar under 1960-talet.
Jag måste således konstatera, att vårt land helt
enkelt inte har råd att avstå från utbyggnad av våra
bästa kraftälvar. Samtidigt vill jag poängtera, att
det väsentliga av skönheten däruppe, fjällvärlden,
i alla fall blir kvar. Våra planer är utarbetade med
största möjliga hänsynstagande till natur- och
kulturvärdena. Töre Nilsson
Fig. 1.
Akkajaure i Stora
Lule Älv med [-regleringsampli-tuden-]
{+regleringsampli-
tuden+} 18 m,
fotograferad
den 8 juli 1952,
när magasinet
var nästan fullt.
796 TEKN ISK TIDSKRIFT 1957
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
