Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 1957, H. 35 - Släktskap mellan vågrörelser, av Erik Ingelstam
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
elektricitetskonstant eller permeabilitet än
tomrummet. Periodiskt f (x) innebär alltså att
det finns strukturer som med sin rumsperiod
påverkar hastigheten. Hur detta leder till den
selektiva verkan som vi talat om framgår först
av den matematiska lösningen till
Hill-ekvationen med de bestämda funktionerna f (x)
insatta.
Färgseende
Det har fallit mig själv inn att kanske dessa
vågors egenskaper kunde bidra till att lösa gåtan
om vårt färgseende, vars orsak fortfarande är
helt obekant, men aktuell, därför att de senaste
båda årtiondena har gett avsevärda bidrag till
kunskapen om denna mycket tack vare
professor Ragnar Granit och hans
undersökningar över de elektriska impulserna i seendet.
Man vet också åtskilligt mera nu om
färgämnen, både i stavarna, som sköter om vårt
nattseende, och i tapparna, som är dagseendets
färgkänsliga organ. Nyss hitkomna
fysiologiskkemiska meddelanden från USA visar, att
ab-sorptionskurvorna för vissa färgämnen
extraherade ur kycklingögon stämmer mycket bra
med ögonens totala känslighetskurva för alla
färger. Men hur färgseendet verkligen fungerar
svarar dessa rön inte på: vi har tre, eventuellt
fem, speciella stimuli med färgkaraktär.
Tapparna i näthinnan i våra ögon är skiktade
och ljuset faller vinkelrätt igenom skiktet,
dessa strukturer är belägna strax bakom de organ
från vilka nerverna utgår, fig. 10. Den kemiska
uppbyggnaden av skikten och mellanskikten
känner man: det är starkt polära molekyler i
det ena av skikten, och periodiciteten är rätt
liten i förhållande till ljusets vanliga våglängd,
fig. 11. Nattseendets organ, stavarna, har en
säckliknande struktur, ytterst intressant ur
vågutbredningssynpunkt och antydande att
inte ens det färgfria nattseendet sannolikt helt
kan förstås på bara kemisk väg, även
vågutbredningsgeometrin måste vara väsentlig.
Vi har givetvis, fig. 12, precis samma
periodiskt varierande struktur som t.ex. i
vand-ringsvågsröret, fastän troligen enklare. I ögat
är det dielektricitetskonstanten som måste
variera enligt någon funktion f (x), men vi
känner inte denna variation i detalj i molekylära
skikt vare sig teoretiskt eller experimentellt. Vi
kan som enkel modell anta att den är
konstant inom varje skikt. En stapel av sådana
skikt kommer att verka som ett filter med
givna stopp- och passband.
Tanken är nu att de tre färgerna skulle
kunna tillhöra tre stoppband, där vågen verkligen
kvarhålles i strukturen, vid dess ända där just
receptorerna finns och stimulerar nerven,
möjligen genom förmedling av absorption i de
färgämnen som man har funnit. På sakens
nuvarande ståndpunkt är detta givetvis en
hypotes, men den har väckt en del diskussion i
fysiologkretsar. Om det är riktigt, att denna
identifiering stämmer, så skulle de tre färgerna
ligga mellan alldeles bestämda egenvärden till
vågutbredningsfunktionen, t.ex. 1 till 4, och
Fig. 11. Schematisk skiss av byggnaden hos, upptill
en stav, nedtill en tapp i ett abborröga enligt F
Sjöstrand.
man skulle ha återfunnit de svängande system
i ögat, som Sir Thomas Young 1801 gärna ville
förutsätta som sätet för färgseendet. Vi vet
inte detta; kanske är just denna identifiering
inte riktig. Kvar står dock, att en
elektrisk-geo-metrisk struktur i en vågledare alltid måste
öva inflytande på vågen. Detta hade man i stort
förbisett beträffande vårt ögas
mottagningsorgan ända till för några år sedan.
Materievågor
Denna typ av ingrepp i vågen är av största
betydelse i fråga om materievågorna. Även
elektronerna i en metall, de som neutraliserar
kärnornas positiva laddningar men av vilka
särskilt de yttre bör anses tillhöra hela
metall-gittret, har givetvis också vågkaraktär. Vad
betyder dessa vågors växelverkan med
atom-gittret för elektronernas funktion, särskilt för
den elektriska ledningsmekanismen? Under
vågmekanikens allra första år sökte man
givetvis lösa detta problem, men man gjorde först
felaktiga antaganden om storleken av
växelverkan med gittret, något missledd av en ana-
Fig. 12. För den vågteoretiska behandlingen av
ljusutbredningen i tappen antas
dielektricitetskonstanten variera så att den är konstant inom varje
membran eller mellanrum (heldragen kurva) eller
så att den har enkel sinusvariation (streckad kurva,
ur matematisk synpunkt enklaste modellantagande).
802 TEKN ISK TIDSKRIFT 1957
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
