Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 1957, H. 35 - Induktionsvärmugnar för lågfrekvent ström, av Bo Estberger - Vad kan vi göra åt vädret? uppsats av Carl Gustav Rossby, referat av GAH
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
bli definitivt i samband med att arbetslönerna
stiger.
Litteratur
1. Estberger, B: Induktiv götuppvärmning med lågfrekvent
ström. Tekn. T. 86 (1956) s. 1059.
2. Logan, J A: 60-cycle induction heating for forging and
extrusion. Industrial Heating 1955 s. 282.
3. Smidesugnar och värmningsmaskiner. Sveriges
Mekan-förbund Tekniskt Meddelande Sm5, Stockholm 1956.
4. Henncke, G: Netzfrequenz-Induktionserwärmung in der
Eisen- und Metallindustrie. Techn. Mitt. 46 (1953) s. 177.
5. Mueller, A J: Taper heating of aluminium extrusion
billets. Metal Progr. 71 (1957) febr. s. 76.
6. Stansel, N R: Induction heating, New York 1949.
Vad kan vi göra
åt vädret!
551.509.6
Regn bildas ur moln på flera sätt. Molnen
består i regel av ett stort antal, på
kondensationskärnor bildade droppar med medeldiametern
ca 10 |x och med fallhastigheten 1—2 cm/s.
För att molnet skall ge regn fordras att
vattnet i upp till en miljon molndroppar samlas
till en regndroppe med några millimeters
diameter och fallhastigheten 6—7 m/s. En sådan
samling kan ske i kalla moln där en del av
molndropparna fryser till is.
Mättnadsångtrycket för vatten är större än för is vid samma
temperatur, skillnaden är t.ex. 0,27 mb vid
—12° C, och snö- eller iskristallerna växer då
snabbt på molndropparnas bekostnad och
börjar sjunka allt snabbare mot marken. I
varmare luftlager smälter kristallerna och når
jordytan som regn.
Molndroppar av olika storlek och
fallhastighet kan också kollidera med varandra varvid
de sammansmälter till större droppar. Också
stora kondensationskärnor kan utlösa regn.
Teorin för regnbildning genom frysning
vilken framlades av den svenske meteorologen
Tor Rergeron 1933 har lagts till grund för
försök med artificiell regnutlösning (Tekn. T.
1951 s. 441, 756). Det är bevisat att man genom
införande av kolsyreis i form av små kulor
eller silverjodidrök under vissa förhållanden
kan få nederbörd ur moln. Den generella
möjligheten att på detta sätt erhålla extra
nederbörd i sådana mängder att de skulle vara av
betydelse för lantbruk eller
vattenkraftförsörjningen är dock ej så väl demonstrerad att den
accepteras av flertalet meteorologer. Den skulle
innebära att det stora energisystem som
lufthavet representerar skulle vara så labilt att en
ytterst ringa påverkan genom en injektering
skulle kunna utlösa energiomsättningar av
Utdrag ur uppsats av Carl Gustav Rossby i "Svensk
Naturvetenskap", Stockholm 1957.
många tiopotenser större omfattning. Sådana
labila tillstånd kan existera vilket bevisas av
ett fåtal positiva och dramatiska resultat men
i det stora flertalet fall har det dock varit
mycket svårt att dra definitiva slutsatser av
utförda experiment.
Orografiska moln, dvs. moln som bildas då
en fuktig vind pressas i höjden av bergskedjor,
erbjuder emellertid vissa möjligheter till
kontrollerad regnutlösning. Så länge vinden håller
sig konstant, ligger molntäcket förankrat på
lovartsidan om och över de högsta delarna av
terrängen. När terrängen sjunker följer
luftströmmen med och molnet slutar. Dessa moln
är ofta tunna och molndropparna eller
iskristallerna genomlöper molnen så snabbt att
nederbörd i regel ej hinner utlösas. Här borde
det vara möjligt att kontinuerligt införa
silver-jodidkristaller från lämpligt placerade
generatorer och därmed utfälla en stor del av
fuktigheten som nederbörd. Moln av detta slag är
vanliga och förekommer väl utvecklade t.ex. i
västra Jämtland. Planer för försök i
Oviksfjällen finns utvecklade men försöken har tills
vidare uppskjutits på grund av brist på
lämplig personal.
Avdunstningen från vattenytor och snöfjäll
reducerar den mängd nyttigt vatten som
människan kan tillgodogöra sig från nederbörden.
Avdunstningen kan reduceras genom att man
belägger ytorna med monomolekylära skikt av
vissa organiska substanser, speciellt polära
ämnen med långa kolvätekedjor t.ex. cetylalkohol.
Experiment har gjorts i USA varvid
kraftverksdammar besåtts med 3 mm korn av
cetylalkohol. Beläggningen har förnyats tid efter annan
från flytande reservoarer. En genomsnittlig
reduktion av ca 18 % av avdunstningsförlusterna
lär ha erhållits.
Kjell Groth har i Sverige sökt att på liknande
sätt reducera avdunstningsförlusterna från
snöfält. Denna uppgår i norra Sverige till 30—60
mm vatten per år, dvs. 10—15 % av totala
nederbörden, men är i t.ex. Sierra Nevada nära
50 %. Groth blandar cetylalkohol eller
liknande avdunstningsreducerande substanser med
röd järnoxid, vilken senare nästan fullständigt
absorberar infallande solstrålning. Därigenom
höjs yttemperaturen och cetylalkoholen sprids
som en film. Samtidigt som avdunstningen
reduceras, ökar avsmältningen under dagen.
Enbart en ökning av avsmältningen kan erhållas
med enklare medel t.ex. spridning av kolstybb
vilket ryssarna lär han utnyttjat för att öka
vegetationsperiodens längd och vattenföringen
i floderna.
Försök att påverka atmosfärens allmänna
cirkulation ligger ännu i framtiden. Sådana
möjligheter kan dock ej avvisas. Den tilltagande
kolsyrehalten i atmosfären på grund av
förbränning av fossila bränslen synes vara en av
orsakerna till nu pågående klimatändringar
(Tekn. T. 1951 s. 17). Det stoft som slungades
upp i atmosfären vid Krakatoas utbrott 1883
reflekterade en del av den mot jorden
infallande solstrålningen och synes ha sänkt medel-
237 TEKN ISK TIDSKRIFT 1957
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
