- Project Runeberg -  Teknisk Tidskrift / Årgång 87. 1957 /
818

(1871-1962)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 1957, H. 35 - Andras erfarenheter - Färgning av polyeten, av SHl - Strömning i Teflon-rör, av Wll - »Tetrapoder» som vågbrytare, av SHl - Droppbildningen vid extraktion med silbottnar, av SHl

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

skruvens stigning och andra faktorer inverkar då
på resultatet. Enklast men minst effektivt är direkt
formsprutning eller strängsprutning av den ytligt
färgade polyetenen. Vid alla metoderna måste man
ha en våg, på vilken ned till 0,1 g pigment kan
vägas, och en våg för polyetenen.

Blandningen av pigment och plast kan underlättas
betydligt genom vätning av plasten eller
fördisper-gering av pigmentet. Genom att blanda den
granu-lerade polyetenen under 5 min med 1—2 %>
mineralolja före tillsatsen av pigmentet kan man sålunda
minska damningen och fördela pigmentet jämnare
över plastkornens yta. Vidare minskas tunga
pigments benägenhet att samlas på trummans botten.

Pigmentet kan fördispergeras i mineralolja med en
trevalskvarn eller kulkvarn. Härvid finfördelas
pigmentet, och den erhållna pastan sätts sedan till
plasten. Man kan också fördispergera pigmentet i
polyeten. Vanligen blandas 5—10 delar av det starkt
färgade materialet i smälta med 95—90 delar
ofärgad polyeten helst i en Banbury-blandare eller
genom strängsprutning.

Fastän användning av mineralolja tycks vara
synnerligen lämplig vid färgning av polyeten, kan
tillsats av för mycket olja medföra att plastens
kvalitet försämras. Det har också rapporterats att
material innehållande mineralolja visar benägenhet för
åldring (F J Hines i Modern Plastics april 1957
s. 168—172, 212—245). SHl

Strömning i Teflon-rör

En större undersökning har gjorts med bestämning
av motståndet vid strömning av vatten i rör av
Teflon, och som jämförelse har mätningar gjorts
med dragna mässingsrör. Försöksområdet har
omfattat Beynold’s tal mellan 2 000 och 120 000.
Avsikten med undersökningen var även att få belägg
för om det blev någon glidning ("slip flow") mellan
den strömmande vätskan och väggen.

Teflon, polytetrafluoretylen, är ett hydrofobt
material. En vattendroppe flyter alltså inte ut på en ren
Teflon-yta och vatten kan lyftas från ytan utan att
lämna synligt spår. Kohesionen inom vattnet är
större än adhesionen mellan vatten och Teflon. Det
fanns därför skäl att anta att det vid strömningen
kunde uppträda en observerbar glidning.

Vid proven erhölls emellertid såväl vid laminär
som vid turbulent strömning inom
försöksnoggrannheten fullständig överensstämmelse mellan
strömningsmotstånden för Teflon-rör och för
mässingsrör. Eftersom man vid mässingsrör, som väts av
vatten, ej har någon glidströmning, måste man dra
slutsatsen att någon sådan inte heller uppträder i
Teflon-rör. Tydligen är kontakten mellan Teflon
och vatten så god att en på grund av viskositeten
verkande tangentialkraft icke är tillräcklig för att
åstadkomma glidning. Friktionsförlusten i ett
Teflon-rör kan således beräknas på samma sätt som
i ett mässingsrör (M B Brockman i Journal of
Be-search of the National Bureau of Standards jan.
1957 s. 51—60). Wll

"Tetrapoder" som vågbrytare

En tetrapod är ett betongblock med fyra ben (fig. 1),
riktade mot hörnen av en tetraeder. Den är 3,2 m
hög och väger 25 t. Konstruktionen är fransk och
används i vågbrytare, första gången 1950 i
Nordafrika (Tekn. T. 1953 s. 247). Tetrapoder bjuder
vågorna en genomsläpplig front varigenom vågenergin
fördelas samt trycket och vågreflexionen minskas.
De har låg tyngdpunkt och låser varandra varigenom

de ger en stabil vågbrytare med relativt liten bredd.
De tycks vara den enda lösningen när vågbrytare av
konventionell konstruktion inte håller (Engineering
News Becord 21 mars 1957 s. 46—50). SHl

Droppbildningen vid extraktion
med silbottnar

Vid vätske-vätskeextraktion i en kolonn med
silbottnar bildas vid dennas hål droppar av den
dis-pergerade fasen i den homogena. Härvid kan
dropparna antingen snöras av vid hålets kant eller
breda ut sig över denna (fig. 1). I praktiken önskar
man att det förra skall inträffa därför att
dropparna då blir mindre och sinsemellan lika stora
varigenom kontaktytan mellan de båda vätskefaserna
blir så stor som möjligt.

Det sätt, varpå dropparna utbildas, beror på
förhållandet mellan de tre fasernas (den fasta och de
båda flytande fasernas) ytenergier (Tekn. T. 1956
s. 355). Det kan representeras av vätningsvinkeln
mot den plana fasta ytan (fig. 1). Man har
funnit att avsnörning vid hålets kant uppstår om
vätningsvinkeln är mindre än 90°; droppen breds ut
bara om den är större än 100°. För att droppen skall
kunna lämna hålets kant, när den börjar bildas

Fig. 1.
Vågbrytare av
tetrapoder.

Fig. 1. En lättare vätskas droppbildning i en tyngre;
upptill droppen växer, nedtill droppen börjar
avsnöras; t.v. avsnörning vid hålets kant, t.h.
utbredning över kanten; & "kantvinkel", ©n
vätnings-vinkel.

818 TEKN ISK TIDSKRIFT 1957

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Dec 12 02:41:46 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/tektid/1957/0842.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free