Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 1957, H. 36 - Rening av avloppsvatten, av Nils Westberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
att syrehalten ej bör understiga 4 mg/1. Av
Svenska Kommunal-Tekniska Föreningen1 har
följande bedömningsnormer angivits:
Påverkan av recipienten
svag till måttlig till stark
måttlig ganska stark
ökning i
ammo-niumhalt .. mg/1 < 0,1
Syremättning. . °/o > 90
Biokemisk
syreförbrukning mg/1 < 3
ökning i
per-manganatförbruk-ning ...... mg/1 < 5
0,1— 0,25 > 0,25
60 —90 < 60
3—5
-20
> 5
> 20
Avloppsvattnets innehåll av växtnärsalter,
särskilt kväve och fosfor, skapar i recipienten en
gynnsam miljö för utveckling av plankton.
Man talar i sådana fall om en eutrofiering av
vattendragen. Ibland antar
planktonutvecklingen mycket stora proportioner. Ett
välbekant exempel är sjön Norrviken utanför
Stockholm. I regel är möjligheterna att
reducera närsalthalten i avloppsvattnen av
kostnadsskäl mycket begränsade. I
oxidationsdammarna fixeras emellertid en icke obetydlig del
av närsalterna i bottenslammet och kan
sålunda på denna väg separeras från vattnet.
En överbelastning av vattendragen med
kolhydratrika avloppsvatten, t.ex. sulfitlut, ger
ofta upphov till massutveckling av
smutsvatten-svampar (Sphærotilus, Fusarium).
Industriella avloppsvattenproblem
De industriella folkmängdsekvivalenterna
varierar, som förut framhållits, avsevärt även vid
industrier inom samma bransch. Man kan
allmänt konstatera, att de interna
driftförhållandena spelar en stor roll för
föroreningsmängderna. När problemet att motverka av
avloppsvattnet orsakade olägenheter dyker upp, blir
därför den primära och ofta den viktigaste
uppgiften att undersöka, i vilken grad åtgärder
inom driften kan undanröja olägenheterna
(Tekn. T. 1954 s. 699). Härvid är en aktiv
medverkan från fabriksledningens och dess
driftingenjörers sida en förutsättning för goda
resultat. Av utomstående, med driftens detaljer
icke förtrogna tekniker, kan man knappast
påräkna bärkraftiga initiativ till
driftomläggningar och liknande åtgärder.
En ofta förordad åtgärd för minskning av
föroreningsmängderna är cirkulation inom
driften av mer eller mindre förorenat vatten.
En varning för övertro på effekten av sådana
åtgärder torde vara på sin plats. Som exempel
väljs en sulfitfabrik (Tekn. T. 1954 s. 703).
Ingen cirkulation kan ändra, att man vid
kokprocessen löser upp ungefär halva vedvikten.
Avloppsvätskorna kommer därför alltid att
innehålla motsvarande mängd organisk
substans i löst form. För att cirkulationen skall ha
betydelse ur föroreningssynpunkt, måste den
kombineras med någon återvinnings- eller
reningsprocess.
Om fabrikationsprocesserna medför
intermittenta tappningar av större mängder förorenade
vätskor från t.ex. kokare eller bad, bör man
som regel anordna utjämningsbassänger för att
undvika stötbelastningar på ledningar och
reningsverk.
Eftersom reningskostnaderna relativt sett ökar
med stigande utspädning, är åtgärder i regel
desto effektivare, ju närmare föroreningskällan
de sätts in. Ofta är det möjligt att separera och
direkt till recipienten avleda kylvatten och
annat icke eller obetydligt förorenat vatten,
varigenom reningskostnaderna kan minskas.
Många gånger kan en industri utvinna
värdefulla produkter ur avloppsvätskorna och på
den vägen reducera de avledda
föroreningsmängderna.
Törebodasystemet eller spillbrunnssystemet2,3
är ett exempel på hur långt man kan driva de
föroreningsförebyggande åtgärderna inom
mejeridriften. Den bärande tanken är att samla
upp och oskadliggöra allt koncentrerat spill
och att i övrigt motverka föroreningar genom
en minutiös driftkontroll. Systemet torde
betraktas som en nödfallsutväg och kommer
därför endast i fråga vid särskilt ömtåliga
recipienten Den vid osttillverkningen erhållna
vasslan visar en biokemisk syreförbrukning av
30 000—35 000 mg/1 och tappas ibland,
speciellt under sommarmånaderna, till avlopp. I
framtiden torde det bli nödvändigt att
innehålla och nyttiggöra all vassla.
Vid de svenska råsockerfabrikerna har man
lyckats att i hög grad minska avloppsvattnets
skadeverkningar genom cirkulation av
diffu-sions- och pressvattnen under samtidig
utvinning av betäggvita. Metoden går under namnet
Wintzell—Lauritssons förfarande4.
Folkmängdsekvivalenten för bryggerier har
under de senaste årtiondena varit i starkt
sjunkande5. Numera används effektiva anordningar,
såsom silar, filter och centrifuger, för att skilja
från draven, humledraven och jästen. Den
sistnämnda cirkuleras i stor utsträckning.
Jästfabrikernas förbrukade melassnärlösning,
som tappas från jäskaren, innehåller stora
mängder organiska ämnen. Avloppsvätskan
kan behandlas genom utrotning6. En olägenhet
har härvid varit svavelvätebildning genom
biokemisk reduktion av sulfater. Olägenheterna har
begränsats genom utbyte av den för ansyrning
använda svavelsyran mot saltsyra och de som
närsalter tillsatta sulfaterna mot klorider.
Vid stärkelsefabrikerna är fruktvattnet det ur
föroreningssynpunkt svåraste avloppsvattnet.
Det kan ofta med fördel oskadliggöras genom
markbevattning, varigenom dess innehåll av
kväve, fosfor och kalium till stor del
tillvaratas.
Avloppsvattnet från konservfabriker
behandlas ej sällan i oxidationsdammar. Man har
svårt att undvika tillfälliga överbelastningar
av dammarna under perioder, då produkter
med särskilt stor föroreningsverkan, t.ex. ärter,
förarbetas. Anaerob jäsning uppkommer, och
följden blir elak lukt. Man har i hög grad kun-
7 TEKN ISK TI DSKRI FT 1957
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
