Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 1957, H. 36 - Rening av avloppsvatten, av Nils Westberg - Jordbrukets byggnadskostnader, av Hn
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
nat bemästra svårigheterna genom
kontrollerad tillförsel av salpeter till dammarna.
Nitra-terna tjänar som syrekälla och motverkar den
extremt anaeroba miljö, som betingar
bildningen av högreducerade och särskilt illaluktande
föreningar.
Rening av industriellt avloppsvatten i
kommunala reningsverk
I samhällen med reningsverk för
avloppsvatten är det mest naturligt, att den lokala
industrins avloppsvatten anslutes till reningsverket.
Man kan visa, att en sådan kombinerad rening
nästan alltid är fördelaktig av både tekniska
och ekonomiska skäl. Alldeles särskilt gäller
detta, så snart biologisk rening påfordras.
Livsmedelsindustriernas avloppsvatten
innehåller, liksom garveriernas och
textilfabrikernas, stora mängder oxiderbar organisk
substans och belastar därför i hög grad just de
biologiska anläggningarna. Vid en
livsmedelsindustris anslutning till ett kommunalt
avloppsnät med reningsverk för höggradig
rening måste avtal träffas om villkoren för
anslutningen. Enligt gällande lag har samhällena
rätt att fordra dels eventuellt erforderlig
förbehandling av det industriella avloppsvattnet
före avledningen till samhällets ledningar, dels
ersättning för de reningskostnader, som det
industriella avloppsvattnet medför. Sådana
avtalsuppgörelser aktualiseras numera ständigt
till följd av de biologiska reningsmetodernas
ökade utbredning.
Det är förklarligt, att industrierna endast
motvilligt ikläder sig kostnader för så
orän-tabla ändamål som rening av avloppsvatten.
Vid planerade nyanläggningar av biologiska
reningsverk kan dessa kostnader dessutom icke
i förväg preciseras till sin absoluta storlek,
eftersom samhällena av naturliga skäl önskar
binda de industriella bidragen till de verkliga,
framtida kostnaderna. Befolknings- och
skattepolitiska hänsyn kan i vissa fall inverka på
samhällenas ställningstagande.
Om man utgår från att en industri bör ersätta
samhället för de verkliga kostnader, som
reningen av det industriella avloppsvattnet
medför, återstår att klarlägga, hur dessa kostnader
skall beräknas. Beräkningarna bör tydligen
baseras på det industriella avloppsvattnets mängd
och beskaffenhet i förhållande till mängd och
beskaffenhet av det till reningsverket förda
avloppsvattnet.
Man kan överslagsvis räkna med att
kostnaderna för den låggradiga reningsdelen bestäms
av avloppsvattnets mängd. För den låggradiga
reningen bör industrin följaktligen bestrida en
så stor andel, som svarar mot andelen
industriellt avloppsvatten i reningsverkets totala
tillrinning.
Analogt kan man anse, att kostnaderna för
den höggradiga reningen approximativt
bestäms av den med avloppsvattnet tillförda
mängden organisk substans, uttryckt som
biokemisk syreförbrukning. För den höggradiga
reningen bör industrin sålunda bekosta en så
stor andel, som svarar mot andelen organisk
substans i den till reningsverket totalt avledda
organiska substansen, uttryckt som biokemisk
syreförbrukning.
Enligt de angivna riktlinjerna skulle
kostnadsbidraget för reningen av det industriella
avloppsvattnet vara summan av två termer,
den ena proportionell mot vattenmängden, den
andra mot mängden organisk substans.
Mot det här skisserade beräkningsförfarandet
kan invändas, att det ej tar hänsyn till
mängden i avloppsvattnet ingående siam och
slam-bildande ämnen och lämnar frågan öppen, hur
kostnaderna för slambehandlingen skall
fördelas på låggradig och höggradig rening. I
enkla fall torde kostnaderna för
slambehandlingen kunna halveras mellan den låggradiga
och den höggradiga reningsdelen. I speciella
fall torde det vara nödvändigt att genomföra
mer detaljerade beräkningar för
slambehand-lingskostnaderna. Sådana beräkningar
kompliceras i hög grad av svårigheterna att ånge,
hur mycket av det bildade biologiska slammet
som härrör från det industriella avloppsvattnet.
Litteratur
1. Anvisningar för bakteriologiska och fysikalisk-kemiska
vattenundersökningar. Svenska Kommunal-Tekniska
Föreningen, Stockholm 1953.
2. Hellström, B: Metod att minska mejeriavloppsvattnets
innehåll av föroreningar genom att tillvarataga mjölkspill
(SB-systemet). XII Internationella Mejerikongressen,
Stockholm 1949, s. 529—531.
3. Lindroth, A: Spillbrunnssgstemet som reningsmetod. XII
Internationella Mejerikongressen, Stockholm 1949, s. 532—537.
4. Wintzell & Lauritzon: Återtagning av diffusions- och
pressvatten till batteriet samt därmed sammanhängande
kvalitets- och biproduktsproblem. Förhandlingar vid Svenska
Sockerfabriksdirigenternas Förenings sammanträden bd 1
(1941).
5. Enebo, L & Sandegren, E: Brauereiabwasser als
Wasser-verunreinigung in Schweden. Brauwelt, Ausg. A 1957 s. 758
—761.
6. Brahmer: Rening av avloppsvatten från jästfabriker.
Vattenhygien 4 (1948) s. 34—37.
Jordbrukets byggnadskostnader. Jordbrukets
byggnadskostnader, som under början av 1950-talet
stegrades mycket kraftigt, nådde en topp 1952.
Under de båda följande åren sjönk kostnaderna till en
nivå, som låg 3 °/o lägre. Under 1955 och 1956 steg
byggnadskostnaderna åter och sedan 1955
passerades 1952 års höga nivå. Indextalen uppgick till 325,1
för 1955 och 337,3 för 1956 (1935/37 = 100).
Därmed ligger byggnadskostnaderna för det sistnämnda
året 5 °/o högre än 1952 och 8 %> högre än 1954.
Denna stegring sammanhänger med såväl ökade
material- som arbetskostnader.
Undersökningarna över nybyggnadsverksamheten
inom jordbruket åren 1955 och 1956, vilka
undersökningar företagits enligt stickprovsmetoden, visar,
att byggnadsproduktionen nedgått ytterligare under
den låga nivån åren 1951—1954. Detta innebär, att
nybyggnadsverksamheten åren 1955 och 1956 var
ungefär 50 °/o lägre än åren 1943—1950. Det bör
emellertid påpekas att ombyggnadsverksamheten är
avsevärt högre nu än på 1940-talet (Statens
Forskningsanstalt för Lantmannabyggnader. Meddelande
nr 40 1957). Hn
258 TEKN ISK TIDSKRIFT 1957
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
