Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 1957, H. 37 - Nya metoder - Röntgenapparat för metallundersökningar, av SHl - Framställning av lågtryckspolyeten, av SHl - Kemisk polering av aluminium, av SHl
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Fig. 3. Användning av diffraktometern som
spektrometer för analys genom röntgenfluorescens.
Röntgenstrålarna får först träffa provet, och
fluo-rescensstrålningen från detta riktas mot
analysatorn som vanligen är en natriumkloridkristall. I
denna bryts strålning med en viss våglängd i en viss
vinkel och träffar provkammarens vägg i en viss
punkt. Med detektorn mäter man intensiteten vid
varje våglängd och får ett diagram av i princip
samma utseende som fig. 2.
Varje element ger vanligen fluorescensstrålning
med bara två eller tre karakteristiska våglängder.
Med den erhållna kurvan kan man identifiera ett visst
element och beräkna dess halt i provet. Metoden
är lämpligast för element som ingår i relativt stor
mängd och är därför användbar särskilt för
höglegerade stål och högtemperaturlegeringar.
Tilläggas bör kanske att dylika instrument
tillverkas av de flesta röntgenfirmorna i Europa (Iron
Age 14 febr. 1957 s. 119—121). SHl
Framställning av lågtryckspolyeten
Vid den tyska Ziegler-processen för framställning
av lågtryckspolyeten (Tekn. T. 1955 s. 900) används
som katalysator en reaktionsprodukt av en organisk
aluminiumförening och ett derivat av en metall
tillhörande periodiska systemets 4:e eller 8:e grupp
(Tekn. T. 1956 s. 123; 1957 s. 76, 342).
Polymerisa-tionen utförs vid 20—90°G och vid atmosfärstryck
eller något högre tryck. Till den ursprungliga
Zieg-ler-katalysatorn, som tycks vara den mest reaktiva,
används trialkylaluminium (vanligen
triisobutylalu-minium eller trietylaluminium) och ett titanderivat.
I USA har två metoder utarbetats. Vid den ena,
Phillips-processen, används en katalysator,
bestående av 2,5—3 %> kromoxid på
kiseldioxid-alumi-niumoxid som bärare. Vid den andra, som
utarbetats hos Standard of Indiana, används
molybden-oxid på aluminiumoxid eller en annan bärare som
katalysator.
Det finns stora likheter mellan de amerikanska
förfarandena och Ziegler-processen. Vid alla tre
suspenderas katalysatorn i ett lösningsmedel för eten,
och polymerisationen utförs satsvis eller
kontinuerligt varefter katalysatorn avlägsnas och
lösningsmedlet återvinns. Skillnaden mellan metoderna är
katalysatorn som bestämmer det sätt varpå
delprocesserna utförs. Medan avlägsnandet av
Ziegler-katalysatorn efter fullbordad polymerisation
erbjuder vissa svårigheter, lär detta inte vara fallet med
Phillips-katalysatorn.
Vid Ziegler-processen sammanförs först
katalysatorns båda komponenter i det flytande kolväte, t.ex.
cyklohexan, som skall användas som lösningsmedel
vid polymerisationen (fig. 1). Vätskan skall
underlätta etenens kontakt med katalysatorn och
bortförandet av reaktionsvärmet. Eten leds in, och
polymerisationen fortsätts tills reaktionsblandningen
är en tjock suspension. Den avbryts då därför att
värmeöverföringen och dispergeringen av etenen
försvårats alltför mycket.
Reaktionsblandningen förs över i ett annat kärl där
katalysatorn sönderdelas varefter resterna av den
avlägsnas. Det senare kan ske på flera sätt, t.ex.
genom att de oorganiska ämnena överförs i löslig
form och extraheras eller genom upplösning av
po-lymeren, utfällning av katalysatorresterna och
fil-trering. Vid utvinningen av polymeren och dennas
behandling används konventionella metoder
(Rri-tish Plastics april 1957 s. 137—139; Chemical &
En-gineering News 8 april 1957 s. 12—16). SHl
Kemisk polering av aluminium
Elektropolering av aluminium har under flera år
tillämpats i industriell skala. Förfarandet har dock
flera viktiga nackdelar vid behandling av
massartiklar. Vid de äldre metoderna, såsom Rrytal-metoden
(Tekn. T. 1953 s. 187), måste arbetsstyckena sålunda
vara mekaniskt polerade, då den ellytiska processen
har liten utjämningsförmåga.
Rad för kemisk polering innehåller en syra, som
löser metallen, och ett oxidationsmedel som ger
ett poröst oxidskikt, tillräckligt stabilt för
åstadkommande av ett jämnt angrepp, varigenom ytan
blir blank.
Fosforsyrabad utnyttjas särskilt i Storbritannien
(Tekn. T. 1953 s. 188; 1955 s. 244). En viktig
beståndsdel i dessa bad är vissa andra syror, såsom
svavelsyra, ättiksyra eller borsyra. Några
kommersiella bad har följande sammansättningar:
h,po4 hno3 h0so4 ch8cooh h3bo3 h2o
»/. °/o "•/• °/o °/o %>
Kynalbrite1 ..... 78 11 11 — — —
Alcoa R.52 ...... 73 4 — 10 — 13
Alupol IV ...... 40 30 25 — 5 —
Dessutom 1 0,1 »/. FeS04 • 7 H20, 2 0,1 •/• Cu(N03)2.
Dessa bad används normalt vid ca 100°C, och
behandlingstiden är 1—5 min. Salpetersyran är
nödvändig för erhållande av hög glans, och
svavelsyran tycks fungera bara som utspädningsmedel.
Ättiksyra minskar angreppshastigheten, särskilt vid
hög temperatur, medan vatten tycks öka den något
Fig. 1.
Flyt-schema för
tillverkning av
lågtryckspolyeten
enligt
Ziegler-processen.
TEKNISK TIDSKRIFT 1957 #77
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
