Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 1957, H. 38 - Vilket skydd ger bergrum vid reaktorkatastrofer? av Hans von Ubisch
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Vilket skydd ger bergrum
vid reaktor katastrof er T
Dr. techn. Hans von Ubisch, Stockholm
621.039.4 : 669.887
Den potentiella fara, som en
atomkraftanläggning utgör för grannskapet, ligger i en av inre
processer eller en yttre åverkan orsakad
explosion, som kan sprida radioaktivitet över stora
områden. Explosionens mekaniska verkan kan
jämföras med den av t.ex. en
ångpanneexplosion och dess direkta effekt kan i detta
sammanhang försummas. Den är dock en
nödvändig förutsättning för spridning av större
kvantiteter av det aktiva materialet i form av fina
luftburna partiklar (aerosoler), ånga och vissa
gaser.
Spridningen genom luften sker snabbt.
Därtill kommer en fördröjd spridning av aktivitet
genom lösningar som rinner ut på marken eller
förorenar grundvattnet. Det senare problemet
är för befolkningsskyddet av en annan art än
det förra och skall ej behandlas i denna
uppsats.
Medan vid en atombombexplosion större
delen av aktiviteten föres upp i stratosfären och
därifrån fördelas över ett mycket stort område,
resulterande i låg markkontaminering,
kommer radioaktivitetens spridning vid en
reaktorexplosion på grund av dennas lägre effekt att
närmast likna industriella luftburna
föroreningars spridning. Man får sålunda i
vindriktningen vid olycksorten en mycket hög
kon-taminering, som gradvis avtar med avståndet
och i stort sett täcker ett solfjädersformat
område.
Skyddsproblemet
I en brittisk rapport har Marley1 diskuterat
detta spridningsproblem och har under
antagandet att en hundradel av aktiviteten från
en 100 MW reaktor — en effekt som är
jämförbar med Ågesta-reaktorns söder om
Stockholm — får sprida sig, beräknat vissa
mark-kontamineringar och kommit till följande
slutsatser :
Inom ett avstånd av 1 km är såväl den direkta
kontakten med molnet efter explosionen som
en längre tids vistelse inom området dödliga,
det senare på grund av 7- och /J-strålning från
markytan samt direkt kontaminering vid be-
röring. På avstånd upp till ca 5 km är
omedelbar evakuering för kortare eller längre tid
nödvändig eller mycket önskvärd.
Därefter kommer en zon där faran i
huvudsak får tillskrivas kontaminering av
dricksvatten, av inom området producerade
näringsmedel samt direkt kontaminering av barn som
leker på marken. Inom ett avstånd på flera
tiotals kilometer föreligger slutligen risk för
acku-mulering av strontium i mjölken från betande
kor. Dessa uppskattningar gäller för
genomsnittliga väderleksförhållanden, vid kraftig
nederbörd t.ex. blir kontamineringen större.
En fast befolkning kan då skyddas enligt
följande metoder:
val av en i sig själv mycket explosionssäker
reaktortyp, t.ex. Calder Hall-typen, varigenom
förödelsens omfång begränsas eller risken i
någon utsträckning elimineras;
en förstärkt reaktorkonstruktion genom
vilken sannolikheten för olyckor minskas;
inneslutning av reaktorn i en explosionssäker
och tät byggnad som förhindrar spridningen;
etablerande av friarealer och riskzoner, som
minskar möjligheten till kontakt med aktivitet
och möjliggör evakuering och skyddsåtgärder
i efterhand.
I detta sammanhang anses tät inneslutning
och vissa säkerhetsavstånd som ofrånkomliga,
men det gäller att göra en lämplig avvägning
mellan dem.
Man förstår genast att även om man sätter
minskningen av markvärdet i reaktorns
omnejd på grund av restriktionerna så lågt som
1 kr/m2, kan miljonbelopp vinnas för varje
kilometers minskning av friarealens radie.
Därtill kommer besparingar genom minskning av
längden hos varmvattenledningar, om reaktorn
skall användas i ett fjärrvärmeverk.
Här skall endast reaktorns explosionssäkra
och täta inneslutning diskuteras. En utläckning
på 1 % som Marley för exemplets skull
stipulerade, kan på inget sätt anses försvarlig.
Ut-läckningen borde om möjligt minskas till 0,01
eller 0,001 %. I USA och Storbritannien tycks
man, särskilt för några experimentreaktorer,
ha föredragit ovanjords stålskal, klotformiga
TEKNISK TIDSKRIFT 1957 #77
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
