Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 1957, H. 38 - Atomenergin i de anglosaxiska länderna, av SHl
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Atomenergin
i de anglosaxiska
länderna
621.039(42 + 73)
I USA fortsätter genomförandet av ett mycket
stort utvecklingsprogram som omfattar alla
tänkbara reaktortyper. Under första halvåret
1957 gjordes sålunda elva nya, i USA byggda
reaktorer kritiska. Av dem ingår två i
halvstora elkraftverk, sex är avsedda för forskning
och utbildning (däribland en i Holland) och
tre är kriticitetsförsök.
Under samma tid började man bygga 22
reaktorer av vilka en skall ingå i ett
kraftverksförsök och elva i militära kraftverk, två är
materialprovningsreaktorer och sex
kriticitetsförsök. Dessutom har AEC utfärdat
exportlicenser för sju forskningsreaktorer. Vidare har
man planerat 35 reaktorer av vilka sex (därav
en för export) skall driva fullstora kraftverk;
24 är avsedda för forskning och utbildning
(därav sex för export), två blir
materialprovningsreaktorer och tre kriticitetsförsök.
Orsaken till att man lagt upp ett så stort
program är att den nuvarande låga kostnaden för
elenergi från ångkraftverk och den rikliga
tillgången på konventionella bränslen i USA ger
en avsevärd tidsfrist för atomenergins
utveckling. Dessutom är de ekonomiska resurserna
stora. Genom provning av alla tänkbara
reaktortyper hoppas man att kunna välja ut dem,
som är lämpligast för olika ändamål, för att
till slut kunna bygga kraftverk som är
driftsäkra och ekonomiska.
I Storbritannien har man i stället hittills i
huvudsak koncentrerat sina resurser på
utveckling av en reaktortyp för kraftverk, den
grafitmodererade, gaskylda uranreaktorn, men
man har börjat att studera den
grafitmodererade, natriumkylda uranreaktorn och den
snabba breedern. Britterna har redan
knapphet på konventionella bränslen och måste
därför för att klara sin energiförsörjning få i gång
atomkraftverk avsevärt tidigare än
amerikanarna.
Man har nu båda reaktorerna i drift i Calder
Hall A, och ett likadant verk, Calder Hall B,
väntas bli färdigt 1958. I Chapelcross-verket
skall tre av de fyra reaktorerna vara färdiga
1959. Alla de nämnda reaktorerna är avsedda
för samtidig produktion av kraft och
plutonium för militära ändamål.
Central Electricity Authority har emellertid
nu tecknat kontrakt för byggande av de tre
första rent civila atomkraftverken, ett i
Berkeley, Gloucestershire, på 275 MW, ett i
Brad-well, Essex, på 300 MW och ett i Hinkley Point,
Somersetshire, på 500 MW. De blir alltså
mycket större än de verk på 100—150 MW som
man tidigare tänkt sig.
Därför har planerna för atomenergins
utnyttjning nu reviderats. På grund av hittills gjorda
erfarenheter anser man nämligen att det är
möjligt att till 1965 bygga atomkraftverk för
5 000—6 000 MW eleffekt mot tidigare
planerade 1 500—2 000 MW (Tekn. T. 1955 s. 364).
Uran — produktion och reserver
Den västliga världen
För bara några år sedan föreföll det omöjligt
att täcka behovet av uran för dessa väldiga
utvecklingsprogram och för andra länders. Det
har emellertid nu blivit känt att produktionen
av uranoxid U3Os i USA, Kanada, Sydafrika och
Frankrike vid mitten av 1957 var ca 13 000
t/år enligt en brittisk uppskattning eller ca
17 000 t/år enligt en amerikansk. Då är
produktionen i Australien, Belgiska Kongo och
Portugal inte medräknad. I Storbritannien
uppskattar man den västliga världens produktion
av uranoxid 1959 till ca 40 000 t/år.
USA är nu världens största producent av uran
med en beräknad tillverkning av mer än 10 800
t/år uranoxid U308 vid slutet av 1957 och
14 000 t/år vid slutet av 1958. I Kanada
producerades 3 300 t uranoxid under 1956, och man
räknar med att vara uppe i 14 000—15 000 t/år
vid mitten av 1958. I Sydafrika var
uranoxidproduktionen 4 400 t 1956; vid mitten av 1957
var den uppe i 5 000 t/år, och man beräknar
att den skall vara ca 6 000 t/år vid slutet av
1957.
De största hittills kända reserverna av
uranmalm finns i Sydafrika där man uppskattar
dem till 1 000 Mt malm, innehållande ca 370 000
t uranoxid. I Kanada beräknade man vid slutet
av 1956 de kända malmerna till 225 Mt,
innehållande ca 240 000 t uranoxid. Med den
planerade brytningen beräknas reserverna räcka i
15—20 år, men landets produktionspotential är
i verkligheten större, då man kan vänta att
mera malm skall upptäckas. I USA har de
kända reserverna fortsatt att växa och är nu uppe
i 67 Mt, innehållande ca 174 000 t uranoxid.
Av de nämnda malmerna är de amerikanska
rikast med en genomsnittlig halt av ca 0,26 %
U3Os; de kanadensiska håller i medeltal 0,1 %
U308; de sydafrikanska är fattigast, men det
lönar sig dock att bearbeta dem därför att de
också innehåller guld (Tekn. T. 1954 s. 346).
USA och Kanada
I USA bröts ca 1,62 Mt uranmalm under första
hälften av 1957 mot 1,34 Mt under
motsvarande tid 1956. Man väntar att brytningen skall
ökas ytterligare och att malmlagren trots detta
skall minska så småningom när nya
bearbetningsanläggningar kommer i gång.
Under första hälften av 1957 framställdes
TEKNISK TIDSKRIFT 1957 #77
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
