Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 1957, H. 39 - Järnskrot i järnhanteringen, av Göran Lindblom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
gäller de fall då verket saknar egna hyttor och
då sålunda hela insatsen är kall.
Av skrotinsatsen utgöres emellertid en
varierande del av eget cirkulationsskrot från
stålugnar, valsverk, smedjor,
manufakturavdelningar m.m. Det råder inget tvivel om att det
är förhållandena vid martinugnen som under
årens lopp har påverkat utformningen av de
bestämmelser som inom handeln med köpskrot
gäller för sortering och klassificering av
mjuk-stålsskrot.
Svenska martinugnar tar en charge på 20—
80 t. Stålbadet har en långsträckt oval form och
insättningen av skrotet och tackjärnet sker
från ena långsidan. Denna är därför försedd
med flera relativt stora lucköppningar,
varigenom råmaterialen införs lastade i skopor
av parallellepipedisk form. Vanliga skopmått
är 500 X 500 X 1 500 mm. Skopan saknar
oftast ena gaveln för att tömningen skall
underlättas.
Kvantiteten skrot, som kan insättas i ugnen
per tidsenhet, begränsas dels av
smältförmå-gan, dels av ugnsrummets storlek. Önskvärt är
givetvis, att allt skrot och tackjärn, som är
avsett för en charge, kan insättas i en följd, utan
att uppehåll behöver göras för nedsmältning.
Total insättningstid är 2—5 h, beroende på
ugnsstorlek, skrotets beskaffenhet och
eventuellt andra faktorer.
Ljusbågsugnen är mycket lämplig för
smältning av skrot. Den i regel cirkulära ugnen är
dels försedd med en lucköppning, som i och
för sig tillåter chargering av skrot, men
flertalet ugnar har numera dessutom avlyftbart
valv, så att hela chargen på en gång kan
tillföras ugnen genom korgchargering. Detta
betyder, att man redan på skrotgården kan fylla
den bottentömmande korgen med skrot av
önskad sammansättning och i önskad ordning,
varefter hela behållaren köres in i stålverket
och lyftes ned i ugnskroppen.
Härigenom har man fått helt andra
möjligheter att hantera skrot av varierande utseende
och format. Alltför lätt och skrymmande får
skrotet emellertid ändå inte vara, eftersom
ugnsrummet har begränsad volym och
korg-chargeringen göres endast ett fåtal gånger per
charge. Rent metallurgiskt har man i
ljusbågsugnen dessutom större möjligheter att raffinera
mindervärdigt skrot än i övriga ugnar. Genom
användning av en speciell slaggteknik kan
nämligen både svavel- och fosforraffinering
äga rum.
Övriga ugnstyper har liten eller ingen
användning vid omsmältning av köpskrot. Såväl
konverterugnarna som högfrekvensugnarna
används emellertid för omsmältning av det egna
cirkulationsskrotet.
Fysikaliska egenskaper hos skrotet
Formen och beskaffenheten i övrigt hos
mjuk-stålskrotet måste uppenbarligen vara starkt
beroende av utgångsmaterialet. Man skiljer
dessutom mellan nytt skrot och gammalt skrot.
Med nytt skrot avses det som faller i
produktionskedjan alltifrån järnverkens eget
cirkulationsskrot till verkstädernas plåtklipp, spån
m.m.
Järnverksskrotet består oftast av rusor från
ståltillverkningen, ingöt m.m. från gjuteriet,
ändavklipp, plåtklipp och hasplat skrot från
varmvalsverken och diverse i regel lättare
skrot från manufakturavdelningarna.
Järnverksskrotet har i regel hög volymvikt.
Verkstadsskrotet faller dels i form av spån vid
olika spånavskiljande arbetsprocesser, dels vid
stansning, pressning och hejning, dels slutligen
som skrotade mer eller mindre färdiga
arbetsstycken av stål. Verkstadsskrotet varierar i
tjocklek från ca 0,5 mm och uppåt och kan ha
det mest skiftande utseende.
Gammalt skrot utgöres i första hand av
utrangerade föremål av stål av alla slag.
Beroende på livslängd och ytbehandling är skrotet i
regel täckt med ett tunnare eller tjockare lager
av rost.
Även verkstadsskrotet kan vid olämplig
lagring bli rostigt, varefter det betraktas som
gammalt skrot.
Rosten är den stora järnskrotsförstöraren.
Den reducerar kraftigt det årliga skrotfallet.
Hur kan då detta vara möjligt? Järninnehållet
i rosten går väl inte förlorat? Rost är kemiskt
sett en blandning av järnoxid och
järnhydr-oxid och har därför större vikt än det
ingående järnet. När rostskiktet med åren växer i
tjocklek, vill det emellertid till slut gärna
flagna av och falla till marken, och järnförlust
uppstår. Tunna föremål rostar som bekant helt
bort vid längre tids förvaring utomhus.
Skrotet kan alltså uppträda i många former
från tungt valsverksavklipp med en volymvikt
av 3 kg/1 eller t.o.m. högre till lätt,
skrymmande tunnplåtsskrot, som ofta inte ens når
volymvikten 0,1 kg/1. Vilka synpunkter intresserar
nu förbrukaren, när det gäller skrotets
fysikaliska egenskaper?
Av vad som sagts om ugnskonstruktionen, är
det uppenbart, att metallurgen i första hand är
intresserad av skrotets utrymmesbehov samt
värmeupptagningsförmåga. Dessutom spelar
utbytet en viktig roll.
Ugnen skall chargeras så fort som möjligt.
Tungt skrot tar liten plats i ugnen, och antalet
skrotfyllda skopor, som behöver användas, blir
litet. I martinugnen kan lågan som sveper över
skrothög och stålbad breda ut sig relativt fritt,
vilket ger hög förbränningstemperatur och
därmed stor smältförmåga. Om skrothögen
efter insättningen fyller större delen av
ugnsrummet, träffar lågan det relativt kalla skrotet
och splittras tidigt så att förbränningen blir
ofullständig, varigenom smälteffekten blir
dålig.
Värmeupptagningsförmågan är en funktion av
bl.a. det enskilda skrotstyckets relativa
värmeupptagande yta, denna ytas beskaffenhet och
värmeisoleringsförmågan hos skrothögens
ytskikt. En stor yta i förhållande till vikten
uppnås hos klent skrot, men detta isolerar bättre
TEKNISK TIDSKRIFT 1957 #77
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
