Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 1957, H. 39 - Järnskrot i järnhanteringen, av Göran Lindblom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Av det tidigare sagda framgår att koppar och
tenn inte i nämnvärd utsträckning kan
bort-raffineras vid de metallurgiska processerna.
Om nu dessa ämnen tillförs stålet utifrån vid
smältningen, måste det en gång fallande
skrotet från det sålunda framställda stålet
innehålla mera koppar eller tenn än det
ursprungliga skrotet. Man får en farlig anrikning i stålet
av skadliga ämnen under årens lopp. Denna
anrikning dämpas givetvis genom utspädning
med skrot från stål, tillverkat ur kopparfattiga
malmer. Tendensen är dock tydlig.
Enligt en svensk undersökning, gjord i
Jernkontorets regi, har en tydlig ökning av
kopparhalten konstaterats under åren 1938—1948 i
stål tillverkat i såväl basisk martinugn som
basisk elektrougn. Intressant är att konstatera,
att toppvärdena tenderar att öka mer än
medelvärdena, vilket är betydelsefullt, eftersom
det är topparna, som ger utslag i form av
ovalsbara charger.
Vid tyska martinverk har man konstaterat en
ökning av kopparhalten i stålet från i medeltal
0,15 % år 1923 till ca 0,23 % efter andra
världskriget2. En fortgående stegring kan
konstateras även här för medelvärdena även om
maximivärdena visar en förbättring efter
kriget. Som en förklaring till det senare anges
stegring av kopparpriserna, som gjorde
uppsamlingen av kopparskrot mera lönande.
Kopparhaltens variation i olika partier
köpskrot har också bestämts (fig. 1). Vid
provtagningen torde inblandat kopparhaltig! skrot ha
utrensats.
Vilken kopparhalt i stålet kan då metallurgen
acceptera? Detta beror dels på i vilken grad
andra föroreningar (särskilt tenn och svavel)
samtidigt finns i stålet, dels på stålets
användningsområde. En kopparhalt över 0,5 % torde
i regel vara skadlig, men ofta har även
svårigheter uppstått vid kopparhalter ned till 0,3 %.
Under denna kopparhalt torde riskerna för
misslyckanden vara små, om samtidigt
tennhalten är låg. Ett undantag utgör stål för
tunnplåt för dragpressningsändamål, för vilket man
t.ex. i USA sällan godkänner kopparhalter över
0,12 %.
Tyvärr ökar även tennhalten i skrotet och
därmed i stålet med åren. I USA har
tennhalten i stålet vid 13 verk i genomsnitt ökat från
0,007 % år 1930 till 0,016 % år 19541. Med
säkerhet torde ökningen kunna hänföras till
den ökade användningen av konservburkar.
Det förtjänar även påpekas, att tenn i stålet
kan vara skadligt redan vid relativt små halter,
ca 0,02 %.
Nickel och krom är de vanligaste
legeringsämnena vid kvalitetsståltillverkning och
återfinns därför ofta i köpskrot. Av samma skäl
som gäller för koppar och tenn, anrikas även
nickel och krom i det cirkulerande stålet. Från
den nämnda amerikanska undersökningen
redovisas en ökning av nickelhalten i tillverkat
olegerat stål av från i medeltal 0,055 % 1930
till i medeltal 0,062 % 1954; för krom var
motsvarande halter 0,033 % resp. 0,048 %.
Fig. 1. Frekvenskurva över kopparhalten i tyskt
köpskrot.
Denna ökning anses på amerikanskt håll inte
alarmerande. I den mån som legerat stål ingår
i allt fler konsumtions- och kapitalvaror måste
vaksamheten skärpas mot föroreningar i form
av legerat skrot. Svårigheten härvidlag är
givetvis att man sällan utanpå en skrotbit kan
se vad för slags stål som ingår i den.
Svavel användes även som legeringsämne,
nämligen i de friskärande automatstålen.
Eftersom svavelraffinering i större omfattning i
basisk martinugn är svår och dyrbar att
genomföra, kan endast mycket begränsade mängder
automatstålskrot omsmältas. Huvuddelen av
svavlet tillföres stålet genom bränslet, numera
i vårt land i regel olja.
Billig olja håller i regel väl hög svavelhalt
ur metallurgisk synpunkt, och kraven på
sva-velfattigt skrot har därför i viss mån skärpts
under perioden efter senaste världskriget. Detta
har resulterat i visst motstånd från de svenska
järnverkens sida mot användning av större
mängder automatstålskrot. I första hand
användes givetvis detta skrot för framställning av
automatstål.
Icke-metalliska föroreningar följer tyvärr
stundom med skrotet. Ur metallurgisk
synpunkt har de i regel mindre betydelse. Vissa
smörjoljor och rester från kemisk-teknisk
tillverkning innehåller ofta stor mängd svavel,
vilket givetvis är mindre önskvärt. Explosiva
ämnen kan även någon gång dyka upp i
skrotleveranser.
Det säger sig självt, att svåra olyckor kan
inträffa, om sådant skrot insättes i ugnarna, och
redan vid lossning och hantering på
skrotupplaget är riskerna betydande. Slutna behållare
av stål kan också detonera, då de värms upp i
ugnen. Det är sålunda närmast av
ordnings-och säkerhetsskäl, som metallurgen måste
fordra, att skrotet alltid skall levereras fritt från
föroreningar och främmande ämnen.
Litteratur
1. Sullivan, J D: Residual metats in open hearth steel,
195i. Amer. Inst. Min., Metallurg. & Petroleum Engrs, Open
Hearth Proceedings 1955 s. 130.
2. Rockrohr, G: Kupfer als Verunreinigung im
Siemens-Martin-Stahl. Ståhl u. Eisen 72 (1952) s. 118.
TEKNISK TIDSKRIFT 1957 #77
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
