Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 1957, H. 39 - Industrins skrothantering, av Lennart Hedström
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
egenskap vara direkt underställd
företagschefen för att därigenom kunna inverka på alla
företagets avdelningar. Då skrotfrågorna i
allmänhet är av teknisk natur och oftast uppstår
i samband med produktionen, bör som regel
till skrotchef utses lämplig tekniker inom
produktionsledningen.
Skrotchefen kan sägas ha tre huvuduppgifter,
nämligen att eliminera onödigt skrotfall, att
organisera en ändamålsenlig skrotuppsamling
och att skaffa företaget största möjliga utbyte
av skrotets försäljning.
För att eliminera onödigt skrotfall måste
skrotchefen samarbeta med företagets
produktionsledning och konstruktörer i avsikt att med
deras hjälp söka nå så materialbesparande
tillverkningsmetoder som möjligt, men han skall
också kontrollera att inget skrot säljs som kan
utnyttjas inom annan del av företaget.
Till skrotuppsamlingen hör undersökning av
det fallande skrotets art, uppgörande av
sorteringsnormer inom företaget och deras
genomdrivande genom propaganda, genom
materialmärkning och genom ett lämpligt
uppsamlingssystem, ordnande av en eller flera
skrotgårdar och det interna transportsystemet
dit samt slutligen kontroll av beslutade
åtgärders riktiga genomförande.
För att skaffa företaget bästa utbyte av
skrotet utredes effektivaste försäljningsmetod och
sätt för inskaffande av anbud, något som oftast
brukar handläggas i samråd med företagets
inköpsavdelning. Samråd bör även ske med det
skrotföretag som inköper skrotet, då
därigenom ofta synpunkter på skrotsorteringen kan
erhållas som påverkar priserna. Slutligen bör
skrotfallets storlek för värdefullare material
kontrolleras för undvikande av svinn.
Skrotgården
Vid varje industri där skrot faller bör en eller
flera skrotgårdar inrättas. En skrotgård kan
vara ett hörn invid industristaketet, men den
kan också vara en inhägnad betonglagd yta
under tak, försedd med travers och
sorterings-boxar. Allt fallande skrot skall snarast föras dit.
Ur egen trevnadssynpunkt slipper man då ha
skrot liggande planlöst och nedskräpande runt
hela industriområdet. Ur praktisk och
ekonomisk synpunkt får man bättre överblick över
aktuella försäljningar. Man bör observera, att
skrotgården icke är företagets skräpgård, utan
att endast försäljningsdugliga avfallsråvaror
föres dit, medan allt oanvändbart skräp direkt
köres till soptippen.
För ordningen på skrotgården svarar under
skrotchefen en skrotgårdsbas, som skall ha
full klarhet i aktuella sorteringsfrågor.
Skrotgårdens belägenhet bör vara sådan att
utkörningen av skrotet från
skrotproduceran-de avdelningar kan ske på enklaste sätt men
också sådan att skrotets utlastning och
utvägning i samband med försäljning underlättas.
Om värdefullare skrot, exempelvis
koppar-eller annat metallskrot, faller inom företaget
bör skrotgården inhägnas och hållas låst när
skrotgårdsbasen ej är närvarande.
Skrotgården förses med rejäla fack, ett för
varje typ av skrot som skall hållas isär.
Fackens storlek beror på aktuell försäljningsmetod
och kan variera från järnvägsvagns storlek,
när skrotet utlastas direkt på järnväg, över
billasts storlek, då skrotet utköres med bil, ned
till fack där smärre kvantiteter skiljes i olika
fat. Varje fack eller fat förses med företagets
märkning för den aktuella materialsorten.
Skrotets sortering och bearbetning
Ingen begär av ett industriföretag att det
samtidigt skall uppträda som skrotföretag.
Skrothandeln i landet är till för att ombesörja
skrothanteringen. Däremot begär man av industrin
att den skall underlätta skrotföretagens arbete
genom att icke onödigtvis blanda samman
skrot, som i så fall senare måste sorteras.
Vidare skall industrin göra det möjligt för
järnverk och andra företag, som utnyttjar
avfallsråvaror i sin tillverkning, att utan risk för
kvalitetsförsämring utnyttja dessa råvaror.
"Skrotboken" anger normerna för det
olegera-de skrotets sortering, bearbetning och leverans
till järnverk. Efter dessa normer måste
skrothandeln arbeta och samma normer bör
givetvis ligga som grund för industrins skrotrutin.
Mjukstålsskrotet är uppdelat i olika format- och
kvalitetsklasser, där de senare avgör skrotets
användning inom järnverken. Skrotet bör helst
levereras i chargerbart format till järnverken.
Industrin bör eftersträva att hålla isär
kvalitetsklasserna, medan bearbetningen av
skrotstyckena till lämpligt format kan överlåtas på
skrothandeln, som för detta disponerar
ändamålsenliga maskiner och fackkunnig personal.
När ett företag självt utför nedmontering av
anläggningar i samband med ombyggnader
eller rivningar är emellertid kännedom om
skrotets formatklassificering av värde, då
därigenom onödigt arbete kan inbesparas. Ett
exempel må framhållas. Ur järnverkens
synpunkt är chargerbart format 1 500 X 500 x
500 mm. Skall en större pjäs rivas av det egna
företaget bör detta göras i stycken där bredden
antingen understiger 500 mm eller 1 500 mm,
då det inköpande skrotföretaget därigenom
får en chargerbar led att arbeta från vid
skrotets vidare bearbetning. Skulle styckenas
storlek endast obetydligt överstiga endera måttet
innebär detta en extra skärning för
skrotföretaget, som givetvis för säljaren måste innebära
lägre pris på varan.
Hur omfattande kvalitetssorteringen bör
göras beror på skrotfallets storlek och art inom
varje företag. Som allmän regel kan sägas att
råd om det olegerade skrotets sortering
förutom i "Skrotboken" kan inhämtas av det
skrotföretag, som normalt köper skrotet, eller av
Skrotnämnden i Stockholm, som är
järnverkens och skrothandelns samarbetsorgan.
Det legerade skrotets sortering beror på hur
stora kvantiteter skrot som faller av de vid
TEKNISK TIDSKRIFT 1957 #77
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
