Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 1957, H. 39 - Industrins skrothantering, av Lennart Hedström
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
företaget använda materialsorterna, ty härav
bestäms lönsamheten av en uppdelning
antingen efter undergrupper eller efter
huvudgrupper. I frågor rörande sortering av legerat
skrot är som regel utgångsmaterialets
tillverkare den bästa rådfrågningskällan.
Sedan aktuella skrotsorteringsfrågor blivit
utredda upprättar skrotchefen ett
sorteringsprogram för allt skrot inom företaget. I samband
härmed genomföres en intern skrotbeteckning
för allt material, från vilket tillverkningsskrot
faller.
Skrotfallet
Ur skrotsynpunkt kan industriföretagen
uppdelas i två huvudgrupper. I den ena faller
skrot endast i samband med ombyggnader eller
utrangering av äldre maskiner och
anläggningar, i den andra faller skrot jämväl i
tillverkningsprocesserna.
Utrangerings- och rivningsskrotet är
gemensamt för båda typerna av industrier och kan
vara av mångskiftande slag från handverktyg
och mindre maskiner till hela
fabriksanläggningar. Följaktligen måste också
förfaringssättet vid skrotning variera. Mindre och
lättrans-portabla föremål placeras på skrotgården och
säljes tillsammans med det ordinarie skrotet.
Föremål, bestående av flera sorters material,
placeras härvid för sig och försäljes till
skrotning per enhet eller i parti, medan ensartade
föremål placeras i sina skrotfack.
Större enheter, som ej utan olägenhet kan
demonteras av eget folk eller transporteras till
skrotgården kan på platsen försäljas till
skrotföretag, varvid är att märka att alla
skrotföretag av nämnvärd storleksordning ombesörjer
nedskrotningar och demonteringar av större
anläggningar. Genom att skrotföretagen
disponerar yrkesvan personal för sådana arbeten
blir det ekonomiska utbytet oftast bäst för
säljaren om köparen svarar för skrotningen.
I samband härmed kan det "sovande skrotet"
nämnas. När en gammal maskin ersättes med en
ny, koncentreras ofta allt intresse på nyheten.
Den gamla maskinen skall bort och vid beslut
om dess framtida öde blir resultatet ofta, att
den utan närmare eftertanke placeras i ett
förråd för förvaring, ty "den kanske kan komma
till användning längre fram". I förrådet tar
maskinen upp dyrbart förvaringsutrymme, den
kräver kostnader för kontinuerlig vård kanske
under många år tills man en dag upptäcker,
att den "bara är skrot". Detta är vad
fackmannen kallar sovande skrot.
Att av gammal vana samla utjänt material på
hög för obestämda ändamål innebär helt enkelt
en broms på stålproduktionen och en
oekonomisk lagerhållning. Att märka är, att skrotet
icke blir produktiv råvara förrän det
återkommit till järnverken och vägen dit går över
försäljning till skrothandeln.
När en maskin tas ur bruk innebär det i regel
att produktionsledningen ansett den vara
uttjänt inom det egna företaget; den bör då säl-
jas antingen i befintligt skick till ett företag
med mindre pretentioner på modernitet i
maskinparken eller som skrot, ty den blir aldrig
mera modern, hel eller effektiv i förrådet.
Det sovande skrotet finns i många former;
vissa industrier har hela gårdar med gammalt
material, såsom balkändar, remskivor,
rörkrökar och maskindelar av alla slag, och kommer
sig sällan för att göra en djupgallring i detta. I
reservdelslager kan man också upptäcka
sovande skrot i form av reservdelar till för länge
sedan kasserade maskiner och annat inaktuellt
gods.
För skrotchefen innebär avslöjandet av
företagets sovande skrot mera fotarbete än
skrivbordsarbete, ty de underställda avdelningarna
har erfarenhetsmässigt svårt att göra sig av
med gamla rariteter. Regelbundet minst en
gång om året bör skrotchefen göra en
upptäcktsfärd över hela industriområdet efter
sovande skrot.
Tillverkningsskrotet, dvs. det skrot som faller
som avfall under tillverkningsprocesserna i
form av spill eller kassationer, ställer höga
krav på noggrannhet i hanteringen eftersom
man där av skrotbitarnas utseende har svårt
att lokalisera legerat material.
Vid industrier, där tillverkningsskrot faller,
kan som regel en gräns i skrothänseende dras
genom företaget. På ena sidan gränsen arbetar
tillverkningsavdelningar, där man ger
ensartade material avsedd form och ytfinhet, på andra
sidan arbetar monteringsavdelningar, i vilka
man hopfogar skilda artiklar från
tillverkningsavdelningarna till färdig produkt. För
företagets skrotchef gäller det att klart dra
upp denna gräns, då förfaringssättet för
skrotets hantering blir principiellt olika på ömse
sidor gränsen.
Vid tillverkningsavdelningarna gäller det att
hålla olika skrottyper isär enligt företagets
sorteringsprogram, ty där kan man få fram skrot
i absolut rena kvaliteter; vid
monteringsavdelningarna däremot är olika materialsorter
redan sammanblandade, det skrot som faller
därifrån måste skrotköparen ändå gå igenom i
detalj och där kan alltså skrotsorteringen bli
enklare.
Inom tillverkningsavdelningarna gäller det
att varje man vid varje maskin vet vilket
materialslag i företagets skrotprogram han arbetar
med och därjämte att avfallet från maskinen
i fråga icke blandas med material av annat slag
vare sig inom arbetslokalen eller på väg till
skrotgården. För att nå detta syfte bör
skrotchefen genomdriva, att företagets interna
skrotbeteckning återfinnes på varje arbetsritning
jämsides med normal materialangivning och
att skrotbeteckningen även återfinnes på
arbetsmaterialet, när detta tas ut från
materialförrådet.
Denna skrotbeteckning skall sedan följa allt
material genom hela produktionskedjan och
allt skrot ända ut till skrotgården. En
användbar metod härvidlag är att arbetaren samtidigt
som arbetsmaterialet hämtas ut även får skyl-
TEKNISK TIDSKRIFT 1957 #77
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
