Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 1957, H. 39 - Hantering av skrot av icke-järnmetaller, av Björn Strauss
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Metallskrot indelas inom skrothanteringen i
följande huvudgrupper: aluminium och
legeringar därav, koppar och kopparlegeringar, bly
och blylegeringar samt zink och
zinklegeringar. Hittills har utländska skrotnormer och
handelspraxis inom branschen använts. Alltför
ofta har detta resulterat i kvalitetsdiskussioner
och reklamationer. För att undvika detta är
en svensk skrotnorm under utarbetande och
kan väntas bli färdig under 1957.
Aluminium
Erfarenheten har visat att aluminiums
omloppstid är 7—8 år, dvs. man räknar med
denna tid innan nytt material faller som skrot. De
övriga metallernas omloppstid är 15—20 år.
Aluminiumskrot indelas i grupperna olegerat
och legerat material.
Olegerat skrot
Till olegerat material hör olegerat
aluminiumplåtklipp, aluminiumkärl (kastruller, lock o.d.)
och aluminiumfolie.
Inom denna grupp har olegerat nytt
aluminiumplåtklipp det största värdet. Under de
senaste åren har priser betalts, som endast
obetydligt underskridit originalaluminiums, i
vissa fall till och med högre. Orsaken därtill är
brist på aluminium. Ändå har olegerat
aluminiumskrot något sämre egenskaper än
originalaluminium, beroende på en
kvalitetsförsämring som uppkommer vid varje omsmältning.
Detta kan dock delvis undvikas genom en
raffinering, som oftast sker vid smältverken.
En viktig användning för olegerat
aluminiumskrot är som desoxidationsmedel vid
stålverken. För lägre stålkvaliteter kan man där
också använda legerat aluminiumskrot med upp
till 20 % föroreningar.
Tyvärr är en stor del av förekommande
olegerat aluminiumplåtklipp förorenat med annat
material, exempelvis rostfri och mjuk stålplåt,
zinkklipp, legerat aluminiumplåtklipp m.m.
Dessa föroreningar nedsätter priset avsevärt
på grund av nödvändig extra sortering. Ofta
kan sortering vara ogenomförbar, speciellt då
skrotet är av små dimensioner.
Olegerat aluminiumplåtklipp kan skiljas från
legerat och från rostfri stålplåt genom att man
böjer skrotbitarna, ty olegerat material är
mycket mjukare, dvs. lättare att böja. Zinkklipp
skiljes lättast genom dess täthet som är
väsentligt större än aluminiums. Även kemiska
snabbmetoder finns för denna varukontroll, men de
är tyvärr ofta alltför tidsödande.
Aluminiumfolie består av olegerade
aluminiumband med minst 99,4 % Al, utvalsade till
en tjocklek av 0,009—0,05 mm, och användes
mest som emballage, t.ex. för cigarretter, kaffe,
te, choklad m.m.
Aluminiumfolie kallas ofta felaktigt för
stanniol. Den är ofta försedd med påklistrat papper
och kallas då kascherat aluminium. Det mesta
aluminiumfolieskrotet är lackerat (ofta
osynligt för blotta ögat).
Tyvärr har kascherat och lackerat material
mycket mindre värde än rent folieskrot. Man
kan skilja det rena folieskrotet från det övriga
genom att rent folieskrot ej antändes av en
låga. Lackerad och kascherad folie brinner
snabbt upp.
Aluminiumfolieskrot användes utom av
smältverken även av färgindustrin för tillverkning
av aluminiumbronsfärger.
Legerat skrot
Legerat skrot indelas i grupperna
aluminiumplåtklipp, legerat, aluminiumskrot av gjutna
detaljer, aluminiumspån, legerad, och
alumi-niumkräts (-kretz), aska, slagg m.m. Om
möjligt bör man hålla skrot med olika
sammansättning åtskilt, ty värdet ökar då väsentligt.
Legerat aluminiumplåtklipp, urstansningar,
profiler m.m. med varierande sammansättning
förekommer inom ett otal
användningsområden. Den mest kända av dessa är dural
(duraluminium, duralumin) med ca 3—4,5 %
koppar, 0,5 % magnesium, 0,1—1 % mangan och
0,2—1 % kisel.
Under de senaste åren har tillkommit flera
nya legeringar av duraltyp, t.ex. en legering,
som användes inom flygplansindustrin och
som håller 5—6 % zink, 2—3 % magnesium,
1—2 % koppar (Svenska Metallverkens
legering nr 6 958, amerikansk beteckning 75 S).
Med sin höga zinkhalt är denna mycket mindre
användbar än andra aluminiumlegeringar, ty
vid smältverken kan man inte avlägsna zink,
och endast ett litet antal legeringar med mer
än 1—1,5 % zink tillverkas. Även hög
magne-siumhalt är mindre önskvärd men har inte
alltför stor betydelse, då magnesium kan tas
bort vid raffineringen.
En stor del av legerat aluminiumplåtklipp är
legerat med mangan (0,5—1,5 %). Det kan ofta
vara svårt att skilja detta skrot från olegerat
material, emedan det kan vara relativt mjukt,
vilket ju annars tyder på att materialet är
olegerat. Sådant material används ofta som
taktäckningsplåt, sidplåtar på bussar m.m. På
grund av de stora riskerna för
sammanblandning av legerat och olegerat
aluminiumplåtklipp bör alltid försiktighet iakttas med
aluminiumplåt som använts utomhus. Är plåten
olegerad, är den nästan alltid målad eller på
annat sätt ytbehandlad (exempelvis
anodoxi-derad) för att atmosfärens korrosion skall
minskas.
Gjutna detaljer av aluminium är nästan alltid
legerade. De vanligaste
legeringskomponenterna är koppar, kisel, mangan och magnesium.
Aluminium i legerad form kan sand-,
kokill-och pressgjutas.
Det värdefullaste gjutskrotet är
kiselalumi-niumlegeringsskrot (8—13 % kisel). Silumin
håller t.ex. 12,5 % kisel. Kiselaluminiumskrot
bör hållas skilt från annat gjutskrot. Detta
beror på att man kan få upp till 30 % högre pris
för detta skrot än för annat gjutskrot, givetvis
under förutsättning att det är helt fritt från
andra legeringar.
TEKNISK TIDSKRIFT 1957 #77
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
