Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 1957, H. 41 - Andras erfarenheter - Elektrokemisk bestämning av korrosionsbeständighet, av J Murkes - Prov med elinstallation i enfamiljshus, av C-H Lundgren - Kontinuerlig bestämning av grundämnen, av SHl - Atom reaktor för 815°C, av SHl - Skinnhindrande medel för lacker och färger, av HMe
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Elektrokemisk bestämning åv
korrosionsbeständighet
Korrosionsbenägenheten hos svetsfogar kan på
förhand kvantitativt bedömas genom mätning av
potentialskillnaden mellan fogen och grundmaterialet i
destillerat vatten. Fara för korrosion är förhanden
när fogen är anod i förhållande till
grundmaterialet. Experiment, utförda med olika stålsorter,
visar att en mycket tydlig korrelation föreligger
mellan resultaten av potentialmätning och korrosionens
styrka i olika korroderande miljöer under en längre
tidsperiod (N D Tomasov i Zavodskaja Laboratorija
1957 h. 6 s. 683—685). J Murkes
Prov med elinstallation i enfamiljshus
Statens Forskningsanstalt för Lantmannabyggnader
har provat en del nyheter på elektriska
anläggningen i en försöksbyggnad för enfamiljsbostad.
El-installationen är där utförd med utanpåliggande
ledningar och apparater. Takutlopp saknas helt men
i stället finns vägguttag placerade över fönstren.
Detta medger en mer individuell placering av
takarmatur. Ledningarna till övriga vägguttag är
förlagda vid golvlisternas överkant. Genomgående har
den nya plastisolerade och plastmantlade ledningen
av typ EKK använts. Avsikten har varit att
undersöka denna lednings användbarhet för installationer
i villor och liknande.
Utanpåliggande ledningar är ofta att föredra för
sådana installationer, då därigenom skador på
väggisoleringen vid infälld montering kan undvikas.
Detta gäller i synnerhet monteringsfärdiga hus.
Försöket är värt all uppskattning och bör
upprepas, inte minst därför att den plastmantlade
ledningen från säkerhetssynpunkt har betydande
fördelar framför den metallmantlade. Möjligen skulle
dock den plastmantlade ledningen kunna göras
något smalare för detta ändamål (Harry Nilsson i
Statens Forskningsanstalt för Lantmannabyggnader,
särtryck och förhandsmeddelande 35, 1957).
C-H Lundgren
Kontinuerlig bestämning av grundämnen
Man har i USA utvecklat ett instrument för
kontinuerlig bestämning av grundämnen i en
material-ström. Det är grundat på elementens fluorescens i
röntgenstrålning. Metoden kan användas för alla
element med atomnummer 19 (kalium) till 100
(fer-mium). Den utnyttjas redan för bestämning av
zink-eller tennskikts tjocklek på förzinkad eller förtennad
plåt. Man väntar att den skall tillämpas t.ex. vid
bestämning av metallhalten i malmkoncentrat och
i avfall från smältning.
Apparaten kan användas på en ström av fast,
pulverformigt eller flytande material. Detta utsätts för
intensiv röntgenstrålning (fig. 1). Atomerna
exci-teras härvid och sänder ut en fluorescensstrålning
vars våglängd anger elementets natur och vars
intensitet vid en viss våglängd är ett mått på dess
koncentration.
Instrumentet består av en spektrometer med
röntgenrör, som placeras vid analysstället, en
strömkälla, som placeras nära analysstället, och en
skrivare, som kan sättas upp var som helst. Den
sistnämnda registrerar kontinuerligt ett visst elements
koncentration i materialströmmen. Instrumentet har
inga andra regleringsorgan än en huvudströmbrytare
och en brytare för röntgenröret (Chemical &
En-gineering News 25 mars 1957 s. 106). SHl
Atomreaktor för 815° C
Vid Oak Ridge National Laboratory körde man 1954
en atomreaktor vid 815°C under fyra dygn.
Reaktorn, som har kallats ARE (Aircraft Reactor
Experiment) hade beräknats för 1,5 MW men gav i
praktiken 2,5 MW. Den drevs med bränsle i en
fluorid-smälta, NaF—BeF2—UF4, som cirkulerade mellan
reaktorkärnan och en värmeväxlare. I denna
överfördes värmet till en snabb heliumström som
avlevererade det till vatten i en annan värmeväxlare.
Fluoriderna är inte en lika god moderator som
tungt vatten varför reaktorn försågs med en
reflektor av berylliumoxid. Vidare har de så stort
ab-sorptionstvärsnitt för termiska neutroner att
anrikat bränsle behövs. Fluoriderna är starkt
korro-siva, och man har ännu inte funnit
konstruktionsmaterial som tillåter långvarig drift av en reaktor
av den angivna typen. Den anses emellertid
ekonomiskt lovande och har vissa reaktortekniska
fördelar.
På grund av bränslets termiska utvidgning blir
reaktorn fullständigt självreglerande. Som enda
regleringsorgan användes en central stav av rostfritt
stål och tre säkerhetsstavar av borkarbid.
Reaktorkärnan var cylindrisk, 840 mm i diameter och
910 mm hög. Saltsmältan flöt genom rörslingor av
en nickellegering; den innehöll 14,9 kg ^U inom
kärnan och ca 66 kg i den yttre kretsen.
Reaktoreffekten kunde regleras helt och hållet med
kylningen. Regleringsstaven användes för inställning
av temperaturen. Gasformiga klyvningsprodukter,
såsom ^Xe, avgick kontinuerligt. Anordningarna
för hållande av rörledningarna vid tillräckligt hög
temperatur (över 500°C) för att saltsmältan inte
skulle stelna visade sig effektiva. Däremot fick man
inte systemet fullt gastätt (A M Weinberg i
Chemical Engineering Progress juni 1957 s. 6). SHl
Fig. 1.
Instrument för
kontinuerlig bestämning av
grundämnen genom [-röntgenfluore-scens.-]
{+röntgenfluore-
scens.+}
Skinnhindrande medel för läcker och färger
För att påskynda torkningen av olje- och
alkyd-hartslacker och av styrolhaltiga alkydlacker och
alkydfärger tillsätter man metallsickativ, såsom bly-,
mangan- och koboltnaftenat, koboltoktoat,
kobolt-linoleat osv. Dessa har emellertid nackdelen att
förorsaka skinnbildning på lackytan; särskilt gäller
detta koboltsickativ.
Skinnbildningen kan man försvåra genom att
tillsätta olika organiska ämnen i lämpliga
lösningsmedel; bl.a. används aldoximer, ketoximer eller
fenolderivat. Även terpentin, dipenten (kamferfri
terpentin) och pineol är lämpliga, speciellt om de
tillsätts till de heta lackerna som förtunningsmedel
eller om de försiktigt hälls i ett tunt skikt ovanpå
lacken i burk.
TEKNISK TIDSKRIFT 1957 993
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
