Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 1957, H. 42 - Hänt inom tekniken - Hollands andra tekniska högskola - Toegepast-Natuurwetenschappelijk Onderzoek - Svenska Mässan - Kunststoffe 1959 - En brittisk kemiteknisk utställning - Debatt: Vätebombförsök på månen, av Robert Engström
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
vikt läggs på allmänna och humanistiska fack med
tanke på att framtidens starkt teknikinfluerade
samhälle kommer att kräva mångsidigt utbildade
ledare (Bjarne Bassøe i Teknisk Ukeblad 1957
s. 930).
Toegepast- Natuurwetenschappelijk
Onder-zoek (TNO), den nederländska
centralorganisationen för institut för tillämpad forskning, omfattar -40
forskningsinstitut med sammanlagt 2 600 anställda,
av vilka 400 har akademisk grad. TNO:s årsbudget
omsluter ca 50 Mkr., varav drygt 20 Mkr.
representerar forskning som "köpts" av näringslivet.
Svenska Mässan. 1958 års internationella Svenska
Mässa, den 41 :a i ordningen, hålles den 10—18 maj
1958 i Göteborg. Upplysningar erhålles genom
Svenska Mässan, Göteborg S, tel. 20 00 00.
Kunststoffe 1959, den internationella tyska
plastindustrimässan (jfr Tekn. T. 1955 s. 323), anordnas
den 17—25 oktober 1959 i Dusseldorf av den tyska
plastindustrins och maskinindustrins organisationer.
Mässan visar produkter av plastproducerande och
plastbearbetande industri samt plastmaskinindustri.
Upplysningar erhålles genom Nordwestdeutsche
Ausstellungs-Gesellschaft, Ehrenhof 4, Düsseldorf.
En brittisk kemiteknisk utställning, Chemical
and Petroleum Engineering Exhibition, anordnas
den 18—28 juni 1958 i London av British Chemical
Plant Manufacturers’ Association och Council of
British Manufacturers of Petroleum Equipment.
Utställningen skall omfatta maskiner, apparater,
utrustning och hela anläggningar för kemisk industri
och petroleumindustri.
I samband med utställningen anordnar Institution
of Chemical Engineers en konferens om
kemiteknisk projektering.
Upplysningar erhålles genom utställningens
arrangör, F W Bridges & Sons Ltd., Grand Buildings,
Trafalgar Square. London WC 2.
debatt
Vätebombförsök pà månen
Vid Åttonde Internationella Astronautiska
Kongressen i Barcelona i oktober 1957 framlade Fred
Singer, professor i fysik vid University of
Marv-land. USA, en rapport med förslag att låta en
vätebomb explodera på månen. Han framhåller att detta
numera är tekniskt möjligt och ger data om den
erforderliga raketen. En "nominell" vätebomb (20
Mt trotvl) motsvarar 8,6 X 1015 kpm och ger på
månen en ca 2 km bred krater, knappast synlig för
blotta ögat. Explosionen skulle på jorden motsvara
mer än fullmånens ljusstyrka, ljusfläckens
intensitet blir ca 20 gånger solens och fordrar
skyddsglasögon hos iakttagare. Vätebomber kan göras mellan
10 och 1 000 Mt, motsvarande månkratrar på 1,7—
7.6 km. På månen kan man med minimal strål-
ningsrisk prova och för mänskligheten demonstrera
även mycket stora vätebomber. Mindre brottstycken
av månen kan samlas på jorden och ge oss
upplysningar som det eljest vore mycket svårt att
erhålla osv.
Förslaget har utan tvekan många positiva sidor,
men till de negativa hör att Singer i rapporten
totalt försummar den celesta mekanikens lagar. Enligt
dessa skall summan av vridmomenten för jorden
och månen gentemot intertialsystemet (Vintergatan
m.m.) vara konstant. Om jordrotationen ständigt
bromsas genom tidvattenfriktion, minskas därmed
även jordens vridmoment. Månen måste då som
kompensation kontinuerligt avlägsna sig från jorden
enär dess vridmoment — massan gånger hastigheten
gånger banradien — ökar med kvadratroten ur
avståndet till jorden. En vätebombexplosion på
månens hitsida ger en rekyl som lyfter ut månen till
större avstånd från jorden, ökar dess vridmoment
och tvingar jorden att minska vridmomentet, dvs.
samma sak som sker genom tidvattenfriktionen.
Enda skillnaden blir att det nu är jorden som
plötsligt måste anpassa varvtal och vridmoment efter
månens ökade vridmoment.
Tidvattenfriktionen beräknas uppgå till ca 2 000
milj. hk dvs. 1,5 X 1011 kpm/s. Av denna energi
anses huvuddelen omsättas i värme. 3,65 °/o åtgår för
att lyfta ut månen på en större radie om den
kontinuerligt kompenserar jordens avtagande
vridmoment, och härtill åtgår då 4,73 X 10M kpm/dygn.
Med hänsyn till energifördelning och verkningsgrad
m.m. skulle en 20 Mt vätebomb, applicerad på
månens hitsida, således ge en sådan ökning av månens
vridmoment som hela jordens tidvattenenergi
normalt behöver minst ett dygn att åstadkomma. Det
blir en ganska bra syndaflod om tidvattnet nu
skall bromsa ut en sådan energi från
jordrotationen inom loppet av några sekunder.
Om astronomernas uppfattning om vridmoment är
riktig, skulle t.ex. Foucaults pendel vrida sig efter
stjärntid dvs. ca 361° per medelsoldygn (vid
polerna). Emellertid kan man utan svårighet påvisa att
Vintergatans samlade gravitation på en sådan pendel
är ca 1/20 000 000 av solens gravitation, och att
solgravitationen är ca 175 gånger så stark som summan
av gravitationen från månen pius alla övriga
planeter. Enligt vanliga mekaniska lagar måste det därför
vara solgravitationen och den motriktade
centrifugalkraften i jordbanan som ger det kraftpar som
pendelvridningen följer, dvs. den vrider sig efter
soltid.
Under alla omständigheter torde det vara klart att
vridningen hos Foucaults pendel representerar det
varvtal som energimässigt motsvarar noll varv per
år och som t.ex. inte kan ge någon centrifugalkraft.
Skillnaden mellan soltid och stjärntid är 0,3 °/o.
Några noggranna försök med Foucaults pendel har
inte gjorts på de senaste femtio åren, och de
tidigare försöken har inte kommit närmare än en
fel-gräns av 1 °/o. Vad som energimässigt menas med
absolut och relativ rotation har man aldrig brytt
sig om att utreda experimentellt. Hela
relativitets-teorin baserar sig på Michelson—Morleys försök,
som bara gäller translatoriska rörelser.
Vrider sig Foucaults pendel efter stjärntid betyder
detta att en vätebombexplosion på månen med
säkerhet kommer att utlösa en syndaflod på jorden,
vrider den sig däremot efter soltid blir det troligen
ingen reaktion alls i världshaven och i varje fall
en mycket minimal sådan. Får vi vördsamt anhålla
att FN eller annan lämplig institution utreder
syndaflodsrisken innan någon sänder iväg den första
atombomben till månen! Robert Engström
1032 TEKNISK TIDSKRIFT 1957
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
