Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 1957, H. 44 - Sjöregleringar och klimat, av Bertil Rodhe
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
orter sedan 100 år. Stockholm-serien är som
framgår av fig. 1 ganska lik serierna för
Norrland.
Utmärkande för den långa Stockholm-serien
är en förhållandevis låg sommartemperatur
från mitten av 1800-talet till 1920-talet.
Perioden föregicks av en tid med långsam
temperatursänkning sedan senare delen av 1700-talet.
Under 1930-talet konstateras en kraftig
uppgång av kurvan till ett maximum vid
1940-ta-lets början. Vintertemperaturens kurva visar
däremot ända sedan 1800-talets början fram till
1930-talet en tämligen stadig stegring.
Fluktuationerna i diagrammet är av
storleksordningen 1° under sommaren och 2° under
vintern. Dessa fluktuationer i tiden är liksom
sommar- och vintertemperaturens nämnda
successiva förändringar sedan 1700- och
1800-talet typiska icke bara för dessa tre orter utan
utgör ett genomgående drag i Nordeuropas
klimathistoria. Orsaken till dessa och motsvarande
klimatförändringar vet man intet med
säkerhet om, men det är möjligt att korrelera dem
med förändringar i den atmosfäriska
cirkulationen över hela jorden.
Dessa förändringar står det inte i mänsklig
makt att hindra. Även med hjälp av en
atom-eller vätebomb, vars energimängd är en
obetydlighet i förhållande till den energi, som t.ex.
ett lågtryck utlöser under sin passage över
Sverige, kan man inte ändra klimatet.
Att vintrarna blivit mildare hänger samman
med sådana förändringar i den atmosfäriska
cirkulationen, som ställt Sveriges klimat under
större inflytande av sydliga och västliga, milda
och fuktiga vindar än av nordliga och ostliga,
kalla och torra vindar. Sannolikt har
vinterklimatet inte bara blivit mildare utan även
fuktigare och dimfrekvensen torde ha ökat sedan
1800-talet. Tyvärr är det mycket svårt att
jämföra olika observatörers anteckningar om
dimma — den subjektiva bedömningen och
iakttagelseförmågan hos varje observatör ger stora
skillnader, som man har svårt att eliminera.
Vidare föreligger stor brist på långa
observationsserier. Vi kan därför tyvärr icke direkt
bekräfta vår förmodan om sekulära
förändringar i dimfrekvensen på samma sätt som vi
har kunnat påvisa lufttemperaturens
successiva variation.
När det gäller att bedöma i vilken
utsträckning en iakttagen klimatförändring i
Norrland beror på kraftutbyggnadsföretagen och
sjöregleringarna där, kan man gå fram på två
vägar. Dels bör man söka avgöra huruvida
förändringen är av lokal natur eller hänger
samman med den ovannämnda globala,
atmosfäriska cirkulationen, dels bör man göra klart
för sig huruvida vederbörande företag eller
sjöreglering i förhållande till atmosfären
frigör eller binder en sådan energimängd att den
rimligtvis kan medföra någon klimatändring.
Vi skall här försöka ge en orientering om de
energimängder, med vilka naturen bidrar till
klimatets utformning.
Energibalans
Den primära energigivande faktorn är den
inkommande kortvågiga strålningen. Denna
kommer dels direkt från solen, dels som
diffust ljus från himlen. Den absorberas i
mycket ringa grad av luften men till en del både
reflekteras den av moln och sprides av luftens
molekyler ut i rymden. Storleken av den
strålning, som når jordytan är därför beroende av
väderleken. Jordytan reflekterar liksom
molnen en del av den inkommande strålningen.
Andelen reflekterad strålning är beroende på
markytans beskaffenhet. Slät, gräsbevuxen
mark reflekterar 25—33 % av solstrålningen,
snö 60—90 %. Vattenytans reflexionsförmåga
är beroende av strålningens infallsvinkel och
varierar mellan 2 % och 71 % vid 47°
respektive 5,5° solhöjd.
Jordytan förlorar värme genom egen
lång-vågig strålning. Denna absorberas dock i viss
utsträckning av atmosfären, som återsänder en
del därav mot jordytan. Detta växelspel mellan
jordytan och atmosfären skiftar med
molnigheten och jordytans utstrålning är därför i
hög grad beroende av vädret.
En del av det värme, som bildas vid
solstrålningens absorption i jordytan, förbrukas
omedelbart för avdunstning. En annan del av
värmet överföres till luften från jordytan genom
transport i det turbulenta, marknära
luftskiktet. En sådan transport (konvektion) är
betingad av att luften mer eller mindre är i
ständig rörelse. I händelse utstrålningen och
avdunstningen är större än den med
reflexionsförlusterna minskade instrålningen,
transporteras av konvektionen värme från luften till
jordytan, varvid luften avkyles.
En tredje del av det absorberade
instrålningsvärmet tränger in i marken, sjön eller havet
Tabell i. Värmehushållning över Klämmingen och Östersjön; värmeeffektenhet är cal/cm2 dygn
Uppvärmningsperioden Avkylningsperioden
Klämmingen Östersjön Klämmingen Östersjön
Instrålning ....................441 445 140 88
Reflexion ......................31 31 11 8
Utstrålning ....................118 122 120 122
Avdunstning ..................129 64 83 111
Uppvärmning av luften +5 — 19 ! + 39 +94
av sjön i + 154 + 247 1—119 —247
av flödet + 4 + 163 441 + 228 445 + 6 — 74 140 —153 88
1062 TEKNISK TIDSKRIFT 1957
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
