Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 1957, H. 45 - Andras erfarenheter - Gaskromatografi, av HMe - Ökning av jods bakteriedödande verkan, av SHl - Akrylplaster som lackhartser, av SHl
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Fig. 1. Separering av permanenta gaser med Alusil;
t.v. 15 ml, t.h. 31 ml kolonn.
I en 15 ml kolonn har t.ex. de permanenta gaserna
skilts på 5 min i ordningen helium och neon, syre,
kväve, metan och koloxid. Adsorptionsmedel var
Alusil, ett natriumaluminiumsilikat besläktat med
de amerikanska selektivt adsorberande zeoliterna
(Tekn. T. 1955 s. 332) i en kornstorlek av 0,2—0,4
mm. En 31 ml kolonn har en något annorlunda
verkan (fig. 1). För att separera helium och neon
måste man använda aktivt kol med stor yta vid
— 186°G. Med väte som bärargas i en 31 ml kolonn
är intervallet mellan helium och neon nästan 2 min.
Analysen tar 7 min (fig. 2).
Selektiviteten hos ett stationärt vätskeskikt
bestäms av:
den potentialenergi, som framkallas av de
permanenta dipolerna hos lösta ämnen och
lösningsmedel;
Debye-krafterna, som beror på energin hos de av
lösningsmedlet inducerade dipolerna i de lösta
ämnena;
opolära krafter, som inverkar på beständigheten
hos det lösta ämnet i lösningsmedlet.
Inverkan av potentialenergin och opolära krafter
avtar med stigande temperatur, medan
Debye-krafterna är oberoende av temperaturen. I systemet
gas-adsorptionsmedel saknar Debye-krafterna betydelse
på grund av orörligheten hos adsorptionsmedlets
polära molekyler. Däremot inverkar potentialenergin
och de opolära krafterna både i monoskiktet och i
de undre skikten.
I en polär vätska kommer dipolerna att orienteras
i rummet, medan opolära vätskor kan polariseras
varvid de uppträder som polära ämnen. Att
polariteten har stor betydelse visas av den olika
selektiviteten hos en dimetylformamidfilm på kiselgur
och Alusil. Sålunda skils pr( pylen och isobutan på
Alusil men inte på kiselgur. Om den använda
vätskan endast täcker en del av ytan, kommer den bara
att verka som en reglerande faktor på
adsorptionsmedlets egenskaper.
Gaskromatografin kan utvecklas vidare, om man
kan eliminera den irreversibla adsorptionen och få
Fig. 2.
Separering av helium
och neon
genom adsorp-tion vid aktivt
kol
(Super-sorbon HR 6).
fram adsorptionsmedel med enhetligare porstorlek.
Andra möjligheter öppnar sig genom att man kan
fukta polära adsorptionsmedel med opolära eller
svagt polära vätskor (J Jan ak i Erdöl und Kohle
juli 1957 s. 442—444). HMe
Ökning av jods bakteriedödande verkan
För sex år sedan fann man i USA att kombination
av jod med ett nonjonaktivt, ytaktivt ämne är en
väg till dess effektiva utnyttjande som
desinfektionsmedel. Mycket arbete har sedan gjorts med sådana
kombinationer, som kallas jodoforer, och de
används nu i stor omfattning i sjukhus, restauranger,
mejerier m. m.
Jodoforerna har jods hela baktericida verkan men
är mindre giftiga för människor. Det nonjonaktiva
ämnet ökar jodens vattenlöslighet och minskar dess
ångtryck varigenom jodoforerna ger mer stabila
lösningar än jod. De färgar inte och är mindre
irriterande för ögon och hud. Så länge lösningen är
färgad är de effektiva. Hårt vatten försämrar inte
jodoforernas verkan. Hög bikarbonathalt gör det
däremot, men denna olägenhet kan undanröjas
genom lämpliga tillsatser.
En typisk jodofor görs genom lösning av jod i
ett nonjonaktivt ämne vid 50° C eller högre
temperatur. Ungefär 20 % av joden i det erhållna
komplexet är bunden och har ingen baktericid verkan.
Jodoforen blandas med vissa andra ämnen till ett
desinfektionsmedel. Detta ges olika sammansättning
för olika ändamål, men alltid ingår jod,
nonjonaktivt ämne och en syra.
Jodoforer verkar mycket snabbt; man har vid prov
fått samma verkan på 10 som på 60 s. Detta är en
stor fördel, då desinfektionsmedlet oftast endast
kort tid förblir i kontakt med de föremål som skall
desinfekteras (Chemical & Engineering News 15
april 1957 s. 80). SHl
Akrylplaster som lackhartser
De akrylplaster, som används till läcker, är
poly-merer av akryl- eller metakrylsyras metyl-,
etyl-eller butylester. Som lösningsmedel för dessa hartser
utnyttjas mest lacknaften, etylacetat, toluen eller
xylen. Hartserna är termoplaster utan skarp
smältpunkt. Vid upphettning mjuknar de och börjar
sönderdelas över en viss temperatur som för
akrylat-hartserna är 120—140°C och för
metakrylathartser-na 135—190°C. De förra men inte de senare ger en
mörkfärgad återstod vid sönderdelningen.
Vid kombination med genom kondensation
härdande hartser, t.ex. resoler, alkyder och
karbamid-hartser, minskas lackskiktets termoplastkaraktär
mycket och yttrar sig bara som en inre mjukning
vid förhöjd temperatur. Akrylhartserna undergår
ingen fortskridande härdning, och lackskikten blir
därför inte spröda med tiden som genom oxidation
torkande lackskikt blir.
Den kanske viktigaste egenskapen hos
akrylhartserna är emellertid deras fullständiga beständighet
mot ljus. Härigenom har de blivit oumbärliga för
många ändamål, såsom till zaponlacker, läcker för
tabellblad, skalor, namnplåtar, konstkakel,
lysfär-ger och etiketter, till skyddslack för målningar och
PVC-folier samt på senaste tid till billacker med
extrem glansbeständighet.
Akrylhartser ger vidare lackskikt med stor seghet
och smidighet samt god adhesion till många olika
underlag, såsom metaller, trä, papper, sten,
keramik, betong och glas (Tekn. T. 1952 s. 721).
Poly-akrylaterna förtvålas bara av alkoholisk kalilut vid
TEKNISK TIDSKRIFT 1957 jf(?57
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
