Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 1957, H. 45 - Nya material - Niob som konstruktionsmaterial, av SHl - Ett utskiljningshärdbart rostfritt stål, av SHl - Organosilikoner ger låg friktionskoefficient, av SHl - Böcker - The science of engineering materials, av Å I
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Nb205. USA importerade 1956 240 t niobkoncentrat
från Norge.
I USA bearbetar man nu grusavlagringar ("black
sands") i Bear Valley, Idaho. Gruset, som tros
kunna ge 8 000 t Nb205, innehåller utom niob och
tantal uran, lantanider, torium och titan. År 1956
gav denna fyndighet 95 t Nb205, utgörande 99 °/o
av USA:s totala produktion. De niobhaltiga
mineralen i Bear Valley är huvudsakligen columbit och
euxenit samt i mindre mängder samarskit och
fergusonit. De tre sistnämnda är niobat, tantalat
och titanat av lantanider, tillhörande
yttriumgrup-pen, tillsammans med torium och uran samt några
lantanider ur ceriumgruppen. Genom omfattande
anrikningsprocesser erhåller man ett
euxenit-colum-bit-koncentrat, hållande 20—25 % Nb205, 2—5 °/o
Ta205, 6—10 %> U3Os, 1—2 °/o Th02 och 18—22 °/o
lantanider.
USA är den ojämförligt största förbrukaren av
niob. Man använder den huvudsakligen för
stabilisering av rostfritt stål av 18-8-typ samt som
komponent i icke-järnlegeringar. På grund av de före
1957 rådande restriktionerna finns det dock i dag
ingen legering i handeln, som håller mer än 4 °/o Nb.
Metallen är av intresse för atomenergiindustrin
därför att den har relativt litet absorptionstvärsnitt
för neutroner och utmärkt hållfasthet och seghet
vid hög temperatur. Vidare är niob lättbearbetad,
svetsbar och har gott korrosionsmotstånd. Metallen
har emellertid nackdelarna att lätt oxideras i luft
vid hög temperatur, att försprödas av föroreningar,
såsom syre, väte, kväve och kol, samt att vara dyr
(nu 110—120 $/kg).
I USA studerar man därför möjligheterna att öka
niobs oxidationsresistens genom legering och att
minska dess pris genom förbättring av
utvinningsprocessen ("Twenty-second annual report of the
Atomic Energy Commission", Washington 1957;
In-dustrial & Engineering Chemistry okt. 1957 s. 42A—
47A). SHl
Ett utskiljningshärdbart rostfritt stål
1 Storbritannien framställs ett stål med relativt
liten värmeutvidgningskoefficient och samma
korrosionsmotstånd som 18-8-ståls. Det nva stålet är
svetsbart och kan gjutas, smidas, valsas till plåt eller
dras till tråd. Plåten kan formas i austenistiskt
tillstånd och sedan genom värmebehandling ges
hårdheten 350 Brinell. Stålet innehåller 0,07 °/o C, högst
1,0 % Si, högst 2,0 °/o Mn, 14—18 °/o Cr, 4—7 % Ni,
1—3 °/o Cu, 1—3 %) Mo och högst 0,5 °/o Ti. Stål för
gjutning och för bearbetning görs med något olika
sammansättning.
Upplösningsbehandlat vid 750°C och anlöpt till
450°C är stålets elektriska resistivitet 85 ohmcm vid
20°C och dess längdutvidgningskoefficient 11,9 X 10""
per °C vid 20°C och 13,3 X 10’° vid 500°C; vid t.ex.
8 000 A t/m är den magnetiska fältstyrkan 0,8 Wb/ra2.
Efter kylning i luft från 1 050°C är stålet praktiskt
taget austenitiskt och har låg sträckgräns. I detta
tillstånd bearbetningshärdar det snabbare än
18-8-stål. Plåt kan dock formas genom tryckning eller
pressning; den kan mellanglödgas genom
upphettning till 1 050°C och luftkylning.
Bearbetat stål härdas genom upphettning 2 h till
700—800°C och luftkylning till ca 15°C under minst
2 h; därefter anlöps det antingen 2 h vid 450°C
eller 1—3 h vid 570°C beroende på den önskade
brottgränsen. I allmänhet bör stålet inte användas
härdat utan anlöpning. Kylning till högst 15—20°C
är nödvändig för att stålet skall bli martensitiskt.
Efter riktig värmebehandling är det fullt stabilt och
förändras inte vid kylning till — 80°C. Gjutet stål
austenitiseras vid 1 000°C, luftkyls och anlöps 1 h
vid 450—600°C beroende på önskad brottgräns.
Härdning vid 700—800°C behövs inte.
Härdat och anlöpt 2 h vid 450°C har bearbetat stål
129 kp/mm2 brottgräns, 118 kp/cm2 0,2-gräns, 19 °/o
förlängning och 52 °/o kontraktion; efter anlöpning
1 h vid 570°C är brottgränsen 107 kp/mm2,
0,2-grän-sen 101 kp/mm2, förlängningen 23 % och
kontraktionen 58 °/o. En gjuten ring hade efter anlöpning
1 h vid 450°C 129 kp/mm2 brottgräns, 117 kp/mm2
0,2-gräns, 11 % förlängning och 30 % kontraktion;
efter anlöpning 1 h vid 550°C var brottgränsen 113
kp/mm2, 0,2-gränsen 109 kp/mm2, förlängningen 15 °/o
och kontraktionen 42 °/o (Iron & Steel okt. 1957 s.
487—488). SHl
Organosilikoner ger låg friktionskoefFicient
Nya silikoner med reaktiva, organiska sidgrupper
framställs alltjämt (Tekn. T. 1956 s. 121; 1957
s. 343). De senaste materialen är polymerer och
sampolymerisat av
pentametyldisiloxanmetylmet-akrylat (Syl-Kem 21) med formeln
CHS CHs O CH3
CH3 —Si —O —Si —CH2 —O —C —C = CH2
CH3 ch3
Sampolymerisaten med akrylnitril, styren,
vinylacetat eller metylmetakrylat har ovanliga ytegenskaper.
Sålunda uppges sampolymerisatet med
metylmetakrylat ha en friktionskoefficient mot stål på bara
0,03, medan Teflon ger 0,05 och polystyren 0,15.
Den rena polymeren är starkt vattenavvisande;
vätningsvinkeln blir upp till 101°.
Sampolymerisaten sägs vara något mindre vattenavvisande
(Chemical & Engineering News 17 juni 1957 s. 84). SHl
tfh
.böcker
The science of engineering materials, utgiven
av J E Goldman. Wiley & Sons, New York —
Chapman & Hall, London 1957. 528 s., ill. 12 $.
Under det senaste decenniet har mycket
forskningsarbete lagts ner på studium av det fasta tillståndets
fysik. Betydelsefulla resultat har också vunnits:
dis-lokationsbegreppet har medgivit en i varje fall
kvantitativ förståelse av flytfenomenet hos
metallerna, transistorn och nya magnetiska material har
utarbetats för att nämna några exempel. Under en
konferens vid Carnegie Institute of Technology 1954
hölls en serie föredrag, som hade till ändamål att
visa den bild av det fasta tillståndet, som man
kommit fram till på olika områden. Dessa föredrag
har nu publicerats.
Av de aderton uppsatserna är flera skrivna av
välkända forskare. Gemensamt för alla bidragen är att
man i möjlig mån undvikit matematik — man har
koncentrerat sig på den fysikaliska aspekten. Det
bör vidare sägas att boken inte har som syfte att
presentera nya forskningsresidtat utan att
sammanfatta vad som nu kan anses fastslaget.
Fyra uppsatser ger den nödvändiga bakgrunden:
TEKNISK TIDSKRIFT 1957 jf(?57
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
