Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 1957, H. 47 - Andras erfarenheter - Materialproblem vid vinterbetongarbeten, av Hn - Diamanters ytstruktur, av SHl - Lignin i keramisk industri, av SHl - Alkyder med hexantriol, av SHl
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Fig. 1.
Ytstruktur hos en
diamant, etsad i [-kaliumnitrat-smälta-]
{+kaliumnitrat-
smälta+} vid
650°C. X 1000.
Det förefaller dock som om betongbestämmelsernas
krav på erforderlig förhårdning, tre dygn vid
+ 5°C, skulle vara tämligen riktigt för en normal
husbyggnadsbetong.
Den erforderliga förhärdningen har på laboratoriet
bestämts vid konstant temperatur. I praktiken
varierar betongens temperatur kraftigt.
Laboratorievärdena kan dock omräknas till förhärdningstid vid
varierande temperatur med hjälp av
tid-temperaturfunktioner, som beskriver den samtidiga effekten
av tid och temperatur på exempelvis betongens
hållfasthetsutveckling. Enligt en av dessa är
hållfastheten vid i övrigt konstanta förhållanden entydigt
bestämd av produkten a(f+10), där a är tiden
och t temperaturen i °C. När den erforderliga
förhärdningen är känd kan man beräkna den
materialuppvärmning eller isolering som behövs vid
givna yttre förhållanden för att förhindra att
betongen skadas av för tidig frysning (Göran Möller
i informationsföredrag i Stockholm den 6 december
1957 arrangerat av Statens Nämnd för
Byggnadsforskning och AB Svensk Byggtjänst). Hn
Diamanters ytstruktur
Det har länge varit känt att man kan etsa
diamanter genom att upphetta dem i en oxiderande
atmosfär till mer än 90Ö°C. På senaste tiden har
emellertid visats att man kan få intressanta upplysningar
om ytans struktur genom mild etsning i smält
kaliumnitrat vid 550—650°C.
På diamantens naturliga oktaederytor etsas härvid
först ytfel, dislokationer och sprickor. Därefter
uppstår triangulära (60°) etsgropar och slutligen en
vacker blockstruktur genom att groparna flyter
samman (fig. 1). Blockkanterna är rundade och på
några ställen syns sekundära mikrogropar i blocken.
Etsdjupet är ca 10 (Discovery aug. 1957 s. 324).
SHl
Lignin i keramisk industri
Det har länge varit känt att lerors egenskaper kan
förbättras genom tillsatser, och på senaste tid har
man ägnat uppmärksamhet åt användning av
produkter ur trä som deflockuleringsmedel. Sådana
sätter man till en lersuspension för att slå sönder
partikelaggregaten i mindre aggregat varigenom
suspensionens (slickerns) viskositet minskas.
Av de ligninpreparat, som nu finns i handeln, har
några provats som deflockuleringsmedel för engelsk
porslinslera vid en kanadensisk undersökning. Bästa
resultat erhölls härvid med ett sulfatlignin, kallat
Tomlinite. Det gjordes vattenlösligt genom tillsats
av 10 °/o natriumhydroxid, och leran försattes med
1 % av det. Ligninets deflockulerande verkan har
undersökts vid strängsprutning av slicker.
Resultaten visar att sulfatlignin, som gjorts
vattenlösligt med natriumhydroxid, är ett mycket
effektivt deflockuleringsmedel, särskilt tillsammans med
ett konventionellt smörjmedel. Man har bl.a.
funnit att natriumoleat och lignin samt trietanolamin
och lignin är ungefär jämngoda kombinationer,
medan natriumalginat och lignin ger något sämre
resultat. Alla tre kombinationerna ger en produkt som
slår sig mycket litet vid torkning; de båda första
ger kortare torktid än den sista, men denna ger
den torkade, obrända produkten något större
hållfasthet.
Man rekommenderar användning av lignin
tillsammans med oleat, stearat, alginat eller trietanolamin.
Den för varje ändamål lämpligaste kombinationen
beror på hur stor hållfasthet man önskar hos den
torkade produkten. Ar bara stor hållfasthet av
betydelse, torde karboximetylcellulosa ensam vara den
bästa tillsatsen, men den ger relativt stor distorsion
och lång torktid.
Tillsats av litet lösligt lignin ensamt till en slicker,
lämplig för strängsprutning, pressning m.m., ökar
erforderligt presstryck men också den obrända
produktens hållfasthet. Tillsammans med ett
konventionellt smörjmedel minskar ligninet emellertid
slickerns viskositet varigenom man kan använda
lägre presstryck än för slicker med bara lignin eller
bara smörjmedel (D G Burgess i American Ceramic
Society Bulletin maj 1957 s. 168—171). SHl
Alkyder med hexantriol
En ny polyol, /,2,6-hexantriol, har nu blivit
tillgänglig i USA. Den framställs genom dimerisering av
akrolein samt hydrolys och hydrering av produkten.
Hexantriol kan användas i stället för glycerol vid
tillverkning av alkyder modifierade med sojaolja,
dehydratiserad ricinolja eller kokosolja. Med
sojaolja fås lufttorkande läcker, med de båda andra
oljorna erhålls brännlacker.
Fettsyror förestras med hexantriol bäst vid 230°C
till alkyder varvid reaktionshastigheten är ungefär
densamma som vid användning av glycerol.
Hexan-triolalkyderna är mindre viskösa än
glycerolalky-derna, torkar långsammare och ger mjukare och
mera böjliga filmer.
Den sistnämnda egenskapen möjliggör
kombination av en mager ricinoljealkyd med en stor mängd
karbamid-formaldehydharts. Denna produkt ger
filmer som mycket väl behåller sin böjlighet och
slagfasthet vid åldring, upphettning eller för stark
bränning. Liknande resultat fås med maaer
kokosolje-alkyd.
Utomhusprov med en lufttorkande, vit lackfärg,
gjord på sojaoljealkyd med hexantriol, visade att
färgskiktet blir mjukare, behåller glansen bättre
och kritar mindre än vid användning av glycerol-
TEKNISK TIDSKRIFT 1957 jf(?57
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
