Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 1958, H. 2 - Utvecklingslinjer inom metallurgin, av Gotthard Björling
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
År 1943, som var ett toppår under kriget, var
produktionen uppe i 1,9 Mt, men redan 1951
hade man praktiskt taget samma produktion
och framställde 1956 nästan dubbelt så mycket.
Som exempel på kvalitetsfordringarna kan
nämnas, att föroreningshalter av
storleksordningen 1 mg/kg ibland kan vara för höga, t.ex.
inom atomtekniken och i halvledarmaterial.
Exempel på "nya" metaller av stor betydelse
är titan, zirkonium och uran.
En annan intressant företeelse är de växande
metallkvantiteter, som efter fullgjort värv
kommer tillbaka till de metallurgiska verken i form
av skrot eller annan sekundärmetall. Om ordet
skrot innebär något mindervärdigt, är detta
endast i metallförbrukarens öron; för
metall-urgen är skrot en mycket viktig råvara, och
dess ekonomiska betydelse växer ständigt. För
sådana metaller som koppar och bly skulle
gruvindustrin ensam knappast kunna
tillfredsställa efterfrågan, och för ett land som Sverige
kan tillgången på skrot vara analog med en
mineralfyndighet av samma metall. Den ur
skrot framställda metallen kan göras lika ren
som den primära metallen; metall "luktar inte"
skulle man kunna säga med en travestering av
en romersk kejsares bekanta omdöme om
pengar.
Termodynamik och reaktionskinetik
Det mest utmärkande draget i den modernare
metallurgin är att den baserar sig på
termokemiska data, så att man kan bedöma
förutsättningarna för en reaktion på förhand genom
beräkningar, medan man förr uteslutande var
hänvisad till experimentella försök. Först och
främst har man på så sätt kartlagt äldre
erfarenheter och kunnat metodiskt fullkomna
existerande metoder. Under de senast förflutna
årtiondena, då antalet bruksmetaller kanske
trefaldigats, har metallurgin vunnit i tid och
sparat i försökskostnader genom att man
kunnat på förhand utesluta vissa metoder som helt
orimliga.
Ett markant exempel på detta ger ett studium
av de olika metalloxidernas syrepotentialer som
funktion av temperaturen (Tekn. T. 1956 s.
446). Allmänt kan man fortfarande säga, att
en viss metall har starkare eller svagare
affinitet till syre, men denna beror av temperaturen,
som har avgörande betydelse särskilt när det
gäller att avgöra kolets användbarhet som
reduktionsmedel. Vidare måste metallens och
metalloxidens aktiviteter beaktas; det räcker ofta
inte att bara tala om en större eller mindre
reaktivitet.
Ett annat område, som också fått ökad
betydelse, är den kemiska reaktionskinetiken. Först
och främst försöker man ordna så att den
långsammaste delreaktionen i en process
påskyndas eller att andra reaktionshinder undanröjs.
Detta sker t.ex. genom ökning av temperaturen.
Såväl inom pyrometallurgin som
hydrometall-urgin har man utnyttjat de
konstruktionsmaterial och den apparatur som skapats genom
teknikens framsteg, så att man nu kan arbeta
inom väsentligt större temperaturområden.
Inom pyrometallurgin har detta möjliggjorts
genom att man i mycket stor utsträckning
arbetar i elektriska ugnar, i vilka
värmealstringen sker helt oberoende av den metallurgiska
processen för övrigt. Användning av syrgas i
stället för luft har också gett metallurgen större
variationsmöjligheter. Inom hydrometallurgin
har arbetsområdet kunnat utökas med avseende
på inte bara temperaturen utan också trycket
och lösningarnas koncentration.
En annan tillämpning av kinetiken är
ordnandet av betingelserna för en reaktion, som är
termodynamiskt gynnad, så att den sker
långsammare än en annan reaktion. Typiska
exempel härpå är Hansgirg-processen för
magnesiumframställning och schaktugnsprocessen
för zinkframställning.
Tidigare ansåg man framställning av zink i
schaktugn omöjlig, eftersom avgaserna från en
sådan ugn alltid måste hålla koldioxid, och även
om zink vid högre temperatur kan existera i
avgasen i form av zinkånga, kommer man att
vid dennas avkylning få zinkoxid genom
zinkens reaktion med koldioxiden. Man har därför
tidigare alltid använt retortugnar, i vilka man
antingen kan hålla eldningsavgasen och den
zinkhaltiga gasen från beskickningen åtskilda
eller kan tillföra värmet på elektrisk väg.
I ett land med billigt bränsle och dyr elkraft,
t.ex. Storbritannien, har man förut använt
eldade retortugnar för zinkframställning. Det
innebär ett väsentligt framsteg, att man nu genom
särskilda åtgärder kan utvinna metallisk zink
ur gasen från schaktugnar, beskickade med
förvärmd, blyhaltig zinksinter samt koks.
Den heta gasen från ugnsschaktet kyles med
cirkulerande bly så snabbt, att reoxidationen
inte hinner inträda i nämnvärd grad.
Blästerluften till ugnen (fig. 2) är förvärmd
genom eldning med ugnens avgaser, så att
värmeekonomin blir ganska god. I
beskickningen ingående bly utvinnes samtidigt dels i
2Q TEKNISK TIDSKRIFT 1958
Fig. 2.
Framställning av zink
i schaktugn.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
