Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 1958, H. 2 - Utvecklingslinjer inom metallurgin, av Gotthard Björling
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Fig. 3.
Principschema för
hyd-rometallurgisk-elektrolytisk
metall
framställning.
ugnens nedre del, dels tillsammans med zinken.
Schaktugnen är enklare i konstruktionen än en
retortugn. Dessutom kan den göras betydligt
större, eftersom man undanröjt den hämning,
som uppstår vid värmeöverföring genom en
retortvägg.
Kinetiska synpunkter har också betytt
mycket för det ökade intresset för fasta ämnens
reaktioner med gaser. Genom sin ofta porösa
struktur kan fasta ämnen reagera mycket
snabbare med gaser än vad smältor kan, och man
lägger därför stor vikt vid att bibehålla de fasta
ämnenas ursprungliga reaktivitet eller öka
denna. Exempel härpå är den växande betydelsen
av sintring och annan behandling, som ofta
föregår huvudbehandlingen av godset. Det kan
ibland löna sig att reducera ut en metall, t.ex.
nickel, ur en fattig oxidisk råvara, och sedan
koncentrera metallen igen genom en
separationsmetod, för nickel genom kemisk
upplösning. I samband härmed kan nämnas, att
pulverteknikens krav tvingar metallurgen att
försöka direkt framställa metallpulver i stället för
gjutna metalltackor.
Hyd rometallurgi
Av intresse är att notera hydrometallurgins
ökade betydelse. I de fall, där man med
enkla medel kan lösa ut metaller ur råvaran
och sedan fälla dem ur lösningen, kan
lak-ningsprocesser ofta göras relativt billiga, och
man kan därvid få mycket höga
anrikningsgrader i de tidigare framställningsstegen, ja
t.o.m. i extrema fall hoppa över något steg
Fig. 4.
Existensområden för
koppar
föreningar vid olika
partialtryck för
SOs och
partial-trycket 0,001 at
för SOt.
genom att laka in situ eller utnyttja förefintliga
lösningar av metaller, t.ex. gruvvatten och
havsvatten.
Den äldre hydrometallurgin arbetade med
läkning av en malm i naturligt eller obetydligt
förbehandlat tillstånd, och ur den så erhållna
lösningen fällde man ut metallen, t.ex. genom
elektrolys under samtidig regenerering av
lösningsmedlet (fig. 3). Denna metod har ännu
stor betydelse. Koppar har man lakat länge på
detta sätt ur oxidiska malmer, och zink
började man laka ur rostgods efter sulfidmalm
under första världskriget. Metoden har nu
utvidgats till att omfatta mera oädla metaller.
Eftersom elektrolytisk utfällning redan av en
så pass oädel metall som zink är ganska
besvärlig och bygger på en serie gynnsamma
omständigheter, trodde man länge, att nu hade
man nått möjligheternas gräns i detta avseende.
I mitten av 1940-talet lyckades man emellertid
i USA utveckla en process för framställning
av mangan. Härvid använde man en
cirkulerande svavelsur elektrolyt för läkning av en
till MnO-stadiet förreducerad malm och
efterföljande elektrolytisk utfällning av manganet ur
den erhållna mangansulfatlösningen i en cell
med diafragma.
Något senare lärde man sig tillämpa en
liknande process för utvinning av krom ur
krommalm. Man behöver visserligen inte
förreducera malmen i detta fall, men eftersom
krommalmens järninnehåll också går i lösning vid
läkningen, har man det besvärliga, men dock
lösbara problemet att separera de båda
metallerna. Genom en serie kristallisationer med
cirkulation av en aluminiumsulfatlösning för
bildning av alun framställs en mycket ren lösning
innehållande kromsulfat.
Man kan hydrometallurgiskt framställa och
saluföra stora kvantiteter mangan och krom av
en renhetsgrad, som pyrometallurgin knappast
kan komma upp till, och till
framställningskostnader av sannolikt samma storleksordning
som för en pyrometallurgisk process.
Genom förbättring av behandlingsmetoderna
före läkningen har man kunnat öka dennas
användbarhet. Ett viktigt exempel på detta är
röstning av sulfidmalmer under noggrant
reglerade betingelser, som kan hållas t.ex. i
bädden i en fluidiseringsugn. Särskilt noga måste
temperatur och gassammansättning regleras
därför att dessa bestämmer vilken förening
som bildas (fig. 4). Man kan på så sätt få
maximal löslighet för den metall man vill utvinna
och en minimal hos föroreningarna, särskilt
järn.
Det vanligaste är att man rostar oxiderande
för att laka med returelektrolyt, men det finns
också exempel på, att kopparsulfidmaterial,
innehållande kopparkis, rostas sulfaterande;
kopparsulfatet lakas ut och elektrolyseras för
framställning av koppar och svavelsyra,
varefter den senare går till läkning av en oxidisk
malm. Man kan t.o.m. i en sulfateringsugn föra
in oren cementkoppar och sulfatera denna med
det svavelöverskott, som finns bundet vid jär-
2Q TEKNISK TIDSKRIFT 1958
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
