Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 1958, H. 3 - Nya metoder - Vattens avsaltning genom osmos, av SHl - Underjordsförgasning enligt bottenhålsmetoden, av Wll - Behandling av pulverjärndelar med ånga, av SHl - Tellurometern, av Å G
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Fig. 2. Tvåeffektcell för osmotisk avsaltning;
samma beteckningar som i fig. 1.
tvärsnittsarea oeh saltkoncentrationen i och S2
hålls konstant, minskas saltkoncentrationen i P till
ett värde som teoretiskt sett bestäms bara av
koncentrationerna i B och S. I praktiken är
membranen inte fullt selektiva varför de också inverkar på
avsaltningen.
Genom att lägga till membranpar kan man öka den
drivande kraften. En tvåeffektcell med ytterligare
ett membranpar (fig. 2), inneslutande stark
saltlösning som är skild från den yttre, ger sålunda
dubbelt så stor drivande kraft som den enkla cellen för
rening av P. Vid avsaltning i stor skala ökas härvid
processens effektivitet varigenom en önskad
avsaltning vid given produktion av sötvatten kan
uppnås med mindre membranarea. Man kan därför
vänta att flereffektceller skall bli mer effektiva än
eneffektceller (Industrial & Engineering Chemistry
aug. 1957 s. 26 A). SHl
Underjordsförgasning
enligt bottenhålsmetoden
Problemet att förgasa kol in situ har länge
sysselsatt bränsleforskningen i Storbritannien (jfr Tekn.
T. 1956 s. 432). En metod som har vunnit stort in-
Fig. 1. Schema för
bottenhålsmetoden;
planritning.
tresse är "blind bore-hole"-metoden, som kanske
kan kallas bottenhålsmetoden.
Från en horisontal ort i kolflötsen borrar man in
horisontala hål som slutar inuti flötsen, fig. 1, och
i dessa sätts in rör för lufttilförsel. Man kan borra
90 m långa hål med 300 mm diameter, varvid
luftröret bör ha 100 mm invändig diameter. Gasen, som
lämnar reaktionszonen med hög temperatur,
strömmar ut genom borrhålet i motström mot luften, som
därvid uppvärms till hög temperatur, 700°C eller
högre.
Ett borrhål med de nämnda dimensionerna kan
under ca 7 månader leverera ca 700 m3/h gas med
bränsleeffekten 630 000 kcal/h (730 kW). För en
större experimentanläggning, som kan komma i
drift 1959, för en total produktion av 1,5 • 1012 kcal
(1,75 • 10° kWh) bränsleenergi genom förgasning av
400 000 t kol räknar man med en total kostnad på
1 M£, under det att man för en kommersiell
anläggning 1962 räknar med 500 000 £ vid 20 %> större
gasutbyte. Dessa kostnader skulle per miljon
kilokalorier i 1957 års penningvärde motsvara 9,65 kr.
(13 sh. 4 p.) för experimentanläggningen och 14,25
kr. (5 sh. 10 p.) för en kommersiell anläggning
(En-gineer 1 nov. 1957 s. 633—635). Wll
Behandling av pulverjärndelar med ånga
Vid upphettning av pulverjärndelar i överhettad
ånga till 370—590°C får materialet en starkt
vidhäftande beläggning av Fe304 som effektivt tätar
porerna i järnet. Samtidigt ger oxidskiktet ett visst
korrosionsskydd vilket man kan öka genom att
doppa delarna i olja, som hålls kvar av oxiden.
Prov har visat att materialets hårdhet växer vid
behandlingen, varigenom det får större
nötningshållfasthet. Detta är av betydelse för t.ex. kugghjul
och kolvar till stötdämpare för bilar. Vid inkörning
av de oxiderade delarna nöts oxiden inte bort helt
och hållet därför att den finns även i porerna och
bildar ett slitstarkt nätverk sedan det yttersta,
sammanhängande skiktet försvunnit.
För att täta pulverjärn kan man impregnera det
med en plast eller koppar. Man lär emellertid också
kunna använda t.ex. upphettning till 590°C i ånga
under 1 h. Denna behandling kostar ungefär en
tredjedel så mycket som plastimpregnering och en
sjättedel så mycket som impregnering med koppar.
Enligt uppgift får man tillfredsställande tätning av
pulverjärn vars täthet är 85—90 °/o av massivt järns
(F L Spangler & M E Lackey i Iron Age 1 aug.
1957 s. 98—99). SHl
Tellurometern
Under senare år har omfattande arbeten nedlagts
på utveckling av elektrooptiska instrument för
noggrann mätning av längre avstånd, t.ex. geodimetern
(Tekn. T. 1952 s. 88).
Ett nytt instrument, tellurometern, som mäter
avståndet med högfrekventa elektromagnetiska vågor,
har konstruerats i Sydafrika. Mellan de punkter,
vilkas inbördes avstånd skall bestämmas, måste sikt
vara möjlig, men dimma och rök hindrar inte
mätningen. Instrumentet mäter lutande avstånd. Vid
vardera ändpunkten måste det finnas en observatör.
Samband mellan de båda ändpunkterna
åstadkommes genom en i apparaturen inbyggd telefon för
vilken samma kanal och samma frekvens utnyttjas
som för mätningen.
Vid ena ändpunkten, huvudstationen, och den
andra, mottagarstationen, har man två snarlika
instrument, vilka kan ställas upp på stativ eller pelare
TEKNISK TIDSKRIFT 1958 (p3
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
