Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 1958, H. 6 - Förpackningen som rostskyddshjälpmedel, av Erik Wallenberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
mikroporositet har silikagelet mycket stor yta,
varför det verkar på fysikalisk väg genom
ad-sorption. Det kan lätt regenereras efter
användning genom torkning vid förhöjd
temperatur. Gelet bör i kollit vara inneslutet i
dammfria och dammtäta tyg- eller papperspåsar,
som lätt släpper igenom vattenånga och är
fria från korrosionsaktiva beståndsdelar.
Silikagelet kan förses med en färgindikator,
som visar den relativa luftfuktigheten i
omgivningen. Då sådant färgat gel är väsentligt
dyrare än ofärgat, bör det senare huvudsakligen
användas. En mindre mängd färgat gel
användes då bara som indikator. Utom silikagel
användes i mindre utsträckning även aktiverad
aluminiumoxid, aktivt kol, bentonit m.m.
Alla dessa medels absorptionskapacitet är
givetvis begränsad. Det skydd de kan ge är
därför tidsbegränsat. Efter en viss tid måste de
bytas ut, och man måste därför kunna beräkna
den erforderliga åtgången under olika
förhållanden. Härför finnes förenklade
approximativa formler av tumregelskaraktär, som gäller
under olika förutsättningar, t.ex.
W = A + D/2 (1)
där W är absorptionsmedlets vikt i kg, A
förpackningsytan i nr och D
förpackningsmaterialets vikt i kilogram5.
V = 1,3 C + 230 v + 200 SRM (2)
V = 0,63 C + 140 v + 100 SRM (3)
där V är silikagelmängden i cm3, C
förpackningsmaterialets mängd i g vid 20 % fukthalt,
v förpackningsvolymen i cm3, S förpackningens
yta i nr, R vattenånggenomsläppligheten i
g/nrdygn vid största ångtrycksdifferens, M
önskad lagringstid i månader3.
Ekv. (2) och (3) är mera exakta än (1). För
båda förutsätts en yttre relativ fuktighet av
90 %; den inre blir då 30 % enligt (2) och
50 % enligt (3). Som ytterligare
approxime-ring kan anges, att man bör använda 1 g
silikagel per liter förpackningsvolym vid absolut
täta förpackningar och 2—3 g/1 vid sådana
som har en viss låg vattenångdiffusion.
Papper med aktiva rostinhihitorer
De hittills nämnda förpackningarna har som
rostskydd haft endast en mer eller mindre
passiv eller indirekt funktion. De kan emellertid
också vara aktivt eller direkt rostskyddande.
Det finns nämligen kemikalier av olika slag
med en rostinhiberande verkan, med vilka
förpackningsmaterialet kan impregneras eller
beläggas, eller som i vissa fall kan tillsättas
löst till färdiga förpackningar.
Ett sådant rostinhiberande ämne är
natriumnitrit (Tekn. T. 1952 s. 1053). Att märka är
emellertid, att det endast har kontaktverkan,
varför det endast skyddar om det
impregnerade omslaget har fullständig kontakt med
godset. Ett annat ämne med liknande
kontaktverkan är natriumbensoat.
Sedan några år tillbaka finns det emellertid
på marknaden omslagspapper eller
papperspåsar, impregnerade eller belagda med
rostinhiberande tillsatser, som har ett sådant
ångtryck vid vanlig temperatur, att de är
verksamma även i gasfas (Tekn. T. 1949 s. 195; 1951
s. 694; 1952 s. 859, 1053; 1955 s. 833). Detta
innebär, att dessa rostskyddspapper även har
avståndsverkan, vilket givetvis är en fördel.
Gasfasinhibitorerna går under den
gemensamma beteckningen VCI ("Volatile Corrosion
Inhibitor"). Det finns flera substanser med
sådan verkan mer eller mindre besläktade med
varandra. Det äldsta är känt under namnet
VPI ("Vapor Phase Inhibitor"), andra är
Ferro-Pak, Nox Rust m.fl. De användes
vanligen för impregnering eller beläggning av
papper, men kan även utnyttjas som rena
substanser i koncentrerad form.
Vid VCI-metoden har en helt ny princip för
rostskyddet tillämpats, en metod som numera
är godkänd av de militära myndigheterna i
många länder, och som på alla håll omfattas
med det största intresse. Fördelarna ligger ju i
öppen dag. Det korrosionsskyddade föremålet
är omedelbart klart för användning utan några
rengöringsprocedurer. Man kan få rostskydd
även på ställen som annars kan vara svåra
att nå, och man kan få rostskydd även för
föremål som ej tål vanlig infettning.
Avståndsverkan är naturligtvis icke obegränsad. Som
en riktlinje kan man ånge ca 30 cm som största
avstånd mellan substansen och godset.
Naturligtvis är ju ej heller denna metod så
effektiv att den inte kan slå fel, om den
utnyttjas på ett oriktigt sätt. Eftersom den
effektiva substansen är flyktig, är verkan
tidsbegränsad, om inhibitorn inte hindras att
försvinna. Ju effektivare detta sker, desto längre
blir skyddstiden. Med en tät förpackning kan
man räkna med en skyddstid av 1—2 år, med
en mindre tät förpackning kanske endast ett
halvt år eller så. Även det oanvända
materialet kan under lagringen förlora sin verkan
genom avdunstning, åtminstone delvis, om
lagringsförhållandena är olämpliga och den fria
avdunstningen ej hindras.
Vissa använda ämnen kan förstöras av syra
i sur miljö. Även flytande vatten kan minska
effekten, varför materialet eller den färdiga
förpackningen bör skyddas mot regn eller
liknande vattenbegjutning, som kan skölja bort
den effektiva substansen. Inhibitorerna
skyddar inte alla metaller eller legeringar. I vissa
fall har de till och med skadlig verkan. Det
senare kan gälla även för icke-metaller, t.ex.
plaster. Det är därför viktigt, att man gör
omsorgsfulla undersökningar över de olika
substansernas lämplighet i varje enskilt fall,
innan man utnyttjar dem i stor skala.
Vanligen anser man, att dessa medel verkar
genom att bilda ett tunt, eventuellt
monomole-kylärt skikt på järnytan, som därigenom
skyddas för direkt kontakt med den
korrosions-framkallande atmosfären, eller att de genom
att lösa sig i närvarande fuktighet på något
sätt gör denna icke-korroderande. Substanser-
TEKNISK TIDSKRIFT 1958 tf)J
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
