Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 1958, H. 7 - Nya metoder - Originella sätt att borra och spränga berg, av J Murkes - Bättre förstärkning av gummi, av SHl - Den brittiska proteinfiberns framställning, av SHl
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
med överljudhastighet ur ett munstycke med 0,8—
1,5 mm diameter. Vid 1 000 at stråltryck var
borrningshastigheten i granit 150 mm/min.
Språngning av bergblock genom högfrekvent
uppvärmning är en metod vid vilken berget bringas att
spricka genom en snabb lokal och ofta selektiv
uppvärmning av olika bergarter. Härvid bidrai
dessas olikhet i värmeutvidgningskoefficient.
Kännetecknande för den induktiva uppvärmningen är att
den verkar starkt försprödande, åtminstone på de
bergarter som använts vid försöken, varför
metoden torde lämpa sig särskilt bra i kombination med
någon rent mekanisk metod.
Det högfrekvensdon som användes vid försöken
var en 60 kW högfrekvensgenerator arbetande med
9—12 kV anodspänning, 1,3—1,6 A anodström och
0,28 A gallerström. Frekvensen var 240 kHz.
Induktionsspolen magnetfält var 94—188 oe vid 600
—1 200 A ström. Temperaturen i berget drevs upp
till 350—450°C på 3—8 min. Bergartsproven
(järn-kvartsiter) vägande 5—540 kg sprack i några bitar.
Verkningsgraden vid försöken var endast 15 °/o. Den
av provytan absorberade effekten var 3—13 W/cm2.
En ökning av frekvensen torde medföra en
motsvarande ökning av den absorberade effekten varvid
högre verkningsgrad och kortare uppvärmningstid
kan väntas.
Energiåtgången vid sprängning av
järnkvartsitpro-ver i 3—4 bitar beräknades till 22 kWh/t för de
största proverna. Vid sprängning av 100 kg
järnmalmsbitar beräknades energiförbrukningen till 12
kWh/t. Ungefär en femtedel av denna energi
behövdes för åstadkommande av den första sprickan.
En förbättrad induktorkonstruktion användes för
sprängning av ett 1,5 t malmblock vilket klövs mitt
itu efter 1,5 min uppvärmning. Energiförbrukningen
var härvid 2 kWh.
Sprängning av sandstenar m.m. utfördes även
genom uppvärmning i ett högfrekvent (50 MHz)
elektriskt fält, men några resultat meddelas ej. Det
uppges dock att denna metod liksom den
föregående antingen leder till brott eller nedsätter
bergarters hållfasthet.
Försök gjordes vidare med en elektrohydraulisk
metod. Vid urladdning av högspänd ström i en
vätska alstras i urladdningszonen ett mycket högt
tryck, varigenom den elektriska energin direkt
omvandlas till mekanisk i form av tryckvågor i
vätskan. Dessa medför bl.a. fenomen analoga med
kavitation. Vid försöken användes ett
urladdningsdon bestående av en transformator som levererar
100 kV spänning till en likriktare och ett
kondensatorbatteri av upp till 2 [xF kapacitet. Vid en
enstaka urladdning avges i vätskan under dessa
förhållanden en energi på upp till 2,8 Wh vid 100 MW
effekt.
Förutsatt att borrhålet är väl fyllt med vatten kan
man vid större kondensatorkapacitet spränga
berget. Energiåtgången för sprängning av ett ca 250 kg
granitblock uppmättes till ca 0,06 kWh, vilket ger
0,24 kWh/t.
Man har konstruerat ett borrliknande verktyg för
elektrohydraulisk borrning av bergarter. Vid
borrning av kvartsitskiffer uppnåddes en borrsjunkning
av ca 50 mm/min vid 25 kV spänning, 0,2 |xF
kondensatorkapacitet och två urladdningar per sekund.
Till de nämnda ryska försöken kan sägas att vid
användning av konventionella metoder i Sverige
åtgår t.ex. ca 0,35 kg dynamit per ton berg vid
sprängning av rullstensblock. Detta motsvarar en
energiåtgång av ca 0,5 kWh/t. Vid konventionell
borrning är medelvärdet för ett antal
bergborrmaskiner 12 m/kWh, medan motsvarande siffra vid
elektrohydraulisk borrning enligt ryska uppgifter
tycks vara 24 m/kWh (V S Kravcenko i Gornyj
Zurnal 1957 h. 1 s. 36—43). J Alurkes
Bättre förstärkning av gummi
Vid försök att använda sulfatlignin i stället för
kim-rök som förstärkningsmedel i naturgummi har man
tidigare funnit att förstärkning uppnås bara om
ligninet fälls tillsammans med gummit (jfr Tekn. T.
1954 s. 982). Man har nu visat att detsamma gäller
för butadien-styrengummi. Enligt denna metod lär
man ha erhållit bildäck med 15 °/o större
nötningshållfasthet än hos däck av gummi, tillverkat med
kimrök på gängse sätt.
Gummit tillverkas av 36 delar lignin till 100 delar
gummi vilket i volym motsvarar 50 delar kimrök på
100. Allt lignin fälls tillsammans med litet mer än
halva gummimängden i latexform. Resten av
gummit tillsätts sedan torrt.
Ett liknande förfarande har provats flera år vid
användning av kimrök i det att denna dispergeras
direkt i latex av "kallt gummi" i stället för i det
fasta gummit. Härigenom minskas
blandningsarbetet mycket. Man lär i USA under årens lopp ha
tillverkat ca 100 000 t gummi på detta sätt, men
produktionen har minskat mer än 30 %> under de
senaste fem åren, troligen därför att det erhållna
gummit får 5—10 °/o mindre nötningshållfasthet än det
torrblandade.
Man tror emellertid att detta beror på att vätmedel
tillsätts för dispergering av kimröken i vattnet. Vid
ett nytt förfarande slås därför kimröksflockarna
sönder i vatten utan tillsats av dispergeringsmedel
med en snabbgående omrörare (3 600 r/m). Därefter
tillsätts latex under fortgående omröring; olja
tillförs också vid detta steg i tillverkningen. Vid
koa-gulering med svavelsyra erhålls sedan ett poröst
gummi som lätt kan tvättas och torkas. En vanlig
sammansättning är 100 delar polymer, 50—55 delar
kimrök, 8—10 delar olja.
Det uppges att produkten får lägre
Mooney-visko-sitet, bättre hysteresegenskaper och 15 °/o större
nötningshållfasthet, jämförd med på konventionellt
sätt tillverkat gummi. Vidare blir kimröken bättre
dispergerad, energiåtgången vid tillverkningen blir
mindre och gummits hantering underlättas
(Chemical & Engineering News 27 maj 1957 s. 30, 3 juni
1957 s. 28; Chemical Engineering juli 1957 s. 164,
166, 168). SHl
Den brittiska proteinfiberns framställning
Som råvara för den i Dumfries i Skottland
tillverkade Ardil-fibern (Tekn. T. 1945 s. 164; 1951 s. 1049;
1955 s. 440) används jordnötter varav nu ca 10 Mt/år
importeras för utvinning av olja till margarin.
Jordnötterna innehåller nämligen också ca 25 %
proteiner, huvudsakligen globuliner, av vilka en
textilfiber tillverkas. Härigenom har man uppnått ett
mycket rationellt utnyttjande av råvaran ur vilken
man nu utvinner ca 50 % olja och 22,5 °/o protein
innan återstoden går till kreatursfoder.
Det jordnötsmjöl, som kommer till Ardil-fabriken,
innehåller 40—50 °/o extraherbara proteiner, vilka
löses ut med 0,1 %> natronlut. Efter frånfiltrering
och tvättning torkas mjölet och säljs som
kreatursfoder. Ur filtratet fälls proteinerna genom
inställning av pH till deras isoelektriska punkt (ca 5).
Vattenlösliga albuminer, som utgör bara en liten
del av proteinerna, tvättas bort. Fällningen löses i
1,1 °/o natronlut till en spinnlösning hållande ca
20 "/o protein.
TEKNISK TIDSKRIFT 1958 tf)J
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
